Vem skrev egentligen Shakespeares pjäser?

Sedan flera sekler har det funnits ett gnagande tvivel på att William Shakespeare från Stratford-on-Avon verkligen skrev de stor- artade skådespel och sonetter som bär hans namn. Tvivlet bredde ut sig under 1800-talet och har vuxit än mer i styrka under det senaste seklet.

De etablerade Shakespeareforskarna i England och USA har dock slagit dövörat till och vägrat att ens diskutera författarfrågan. Ämnet har varit fullkomligt tabubelagt. Den amerikanska forskaren och författaren Elizabeth Winkler har med sin kritikerhyllade bok Shakespeare Was a Woman and Other Heresies nyligen tagit upp frågan till omsorgsfull behandling. Bokens undertitel är betecknande: How Doubting the Bard Became the Biggest Taboo in Literature.

Elizabeth Winkler är anti-Stratfordian, vilket betyder att hon inte tror att mannen från Stratford skrivit pjäserna. Argumenten för denna skepsis är många och väl­kända. Varifrån skulle handskmakarsonen från Stratford ha fått den enorma bildning författarskapet återspeglar? De stora kunskaperna i olika främmande språk, i komplicerade juridiska frågor, i brittisk medeltidshistoria, i det engelska hovlivets etikettsfrågor och i maktpolitikens alla hemligheter? En högst eventuell grammar school i den lilla hem­staden räcker inte långt. Det finns inte ens belägg för att Shakespeare var en skrivande person över huvud taget. Inga bevarade brev eller vittnesmål tyder på det. Ingen person har vittnat om att han träffade William Shakespeare häromkvällen och att denne då berättade om ett drama, Hamlet, som han just arbetade med.

Shakespeare från Stratford tycks huvudsakligen ha levt på spannmålshandel och penningutlåning. När han avlider 1616 är det helt tyst i England. Inga skriverier, ingen högtidlig begravning i Westminster Abbey, vilket annars föräras kända författare vid denna tid. I hans testamente finns inga indikationer på att det är en berömd författare som avlidit, och han lämnade inget bibliotek eller manuskript efter sig. Hans döttrar har aldrig bekräftat att fadern skulle ha varit en framstående författare. Folioupplagan av Shakespeares skrifter från 1623 är full av egendomligheter och dunkla antydningar, såväl i Ben Jonsons förord som i det märkliga porträttet av författaren.

Är Shakespeare ett täcknamn? (Mannen från Stratford kallade sig för övrigt Shakspeare enligt de fåtaliga, tämligen osäkert skrivna namnteckningar som finns bevarade.)

Winkler redogör i sin bok för författarfrågans historia. Under 1800-talet diskuterades Francis Bacon och Christo­pher Marlowe som tänkbara författare. Vid den tiden började många skönlitterära engelskspråkiga författare öppet ifrågasätta mannen från Stratford som dramernas författare. Det gäller till exempel Mark Twain (som ju själv valt en pseudonym för sitt författarskap) och Walt Whitman. Henry James skrev i ett brev som ofta citerats: ”I am sort of haunted by the conviction that the divine William is the biggest and most successful fraud ever practiced on a patient world.”

Winkler tar även upp några kvinnliga författare från den elisabetanska eran som tänkbara alternativ, men hon utvecklar knappast det spåret särskilt utförligt, i varje fall med tanke på bokens provokativa titel. Under det senaste seklet har i stället Edward de Vere (1550–1604), den excentriske och högt bildade earlen av Oxford, seglat upp som den troligaste kandidaten, alltsedan hans namn 1920 lanserades av läraren och forskaren J. Thomas Looney i boken ”Shakespeare” Identified.

Mycket pekar onekligen på de Vere, inte minst att han år 1575 vistades i Italien och just i de städer som spelar så stor roll i Shakespeares författarskap: Verona, Padua, Venedig, Messina. Lokalfärgen och lokalkunskaperna i dessa dramer är slående. Och ingenting tyder på att William Shakespeare från Stratford någonsin reste utomlands.

Många drag i dramerna tycks också återspegla händelser som inträffat i de Veres eget liv. Han tycks ha stått drottning Elisabeth mycket nära. Hur nära är hett debatterat. Så småningom råkade han dock i onåd hos drottningen sedan han gjort en hovdam gravid, och tvingades lämna hovet. I stället ägnade han sig åt att skriva och samlade kring sig i London ett stort antal yngre författare. En av dessa var för övrigt just Christo­pher Marlowe. Att inte skriva under eget namn var ett strategiskt val i en tid som var blodig och farlig, med strider om den politiska makten och skarpa motsättningar mellan protestanter och katoliker.

Winkler undviker dock själv att ta ställning för någon av kandidaterna. Hon ser snarare som sin uppgift att presentera författarfrågans spännande historia och inte minst dess enorma emotionella laddning i både England och USA.

Detta gör hon också på ett ytterst levande sätt. Hon intervjuar Stratfordtrogna litteraturprofessorer i USA och England, forskare som motsträvigt och misstänksamt svarar på hennes frågor. Hon besöker The Folger Shakespeare Library i Washington DC, där den största samlingen i världen av The First Folio från 1623, Shakespeares samlade verk, förvaras. (År 1920 såldes ett exemplar av detta verk på Christie’s för nästan 10 miljoner dollar.)

Hon funderar kring brevväxlingen mellan litteraturhistorikern James Shapiro, anhängare av Stratfordteorin, och ordföranden i USA:s högsta domstol John Paul Stevens, som fann det juridiskt omöjligt att tro på densamma och i stället kände sig övertygad av Oxfordteorin. Till dem som tror på earlen av Oxford som den verklige författaren hörde och hör just många höga amerikanska jurister, och intressant nog även många framstående Shakespeareskådespelare (som John Gielgud, Orson Welles, Derek Jacobi, Kenneth Branagh och Mark Rylance). Winkler reser så till England och besöker Stratford-on-Avon, där hon ironiserar en smula över turistindustrin kopplad till stadens berömde författare. Men inte alla besökare har heller låtit sig övertygas om Shakespeares författarskap. Charlie Chaplin skrev efter ett besök i Stratford följande: ”Det är lätt att föreställa sig att en bondpojke emigrerar till London och blir en framgångsrik skådespelare och teaterägare, men att han skulle bli den store poeten och dramatikern, och dessutom ha sådan kunskap om utländska hov, kardinaler och kungar, är för mig otänkbart. […] När jag hör de torftiga fragmenten av lokal information om hans kringflackande barndom, hans mediokra skolresultat, hans tjuvjakt och hans lantliga, obildade perspektiv, kan jag inte tro att han genomgick en sådan mental metamorfos att han blev den störste av alla poeter. Hos de största geniernas verk brukar de enkla ursprungen någonstans ge sig till känna – men man kan inte spåra minsta tecken på detta hos Shakespeare.”

I England träffar Winkler även företrädare för Oxfordteorin, främst den vältalige Alexander Waugh, sonson till författaren Evelyn Waugh. Elizabeth Winkler rör sig som fisken i vattnet i alla dessa miljöer. En recensent jämför henne med viss rätt med en av Shakespeares egna kloka och klarögda hjältinnor.

Oxfordteorin, att Edward de Vere var författaren till Shakespeares dramer och sonetter, presenterades 2006 för en svensk läsekrets av Gösta Friberg och hans hustru Helena Brodin Friberg i boken Täcknamn Shakespeare, ett verk på 700 sidor.

Boken väckte inte någon större uppmärksamhet. Den fick goda recensioner i landsortspressen, men i storstadstidningarna var de akademiska anmälarna kritiska och ogina. Staffan Bergstens artikel i Upsala Nya Tidning fick till och med den försmädliga rubriken ”Kärt besvär förgäves”. Men det var då det. Nu tycks det i den anglosaxiska världen pågå en islossning i denna 400 år gamla fråga.

Kanske är det digitaliseringen och nätet som gör kritiken så oerhört mycket mer spridd och effektiv i dag. Den som går ut på nätet kan se Elizabeth Winkler presentera sina tankar i föredrag och samtal. Och den som vill bilda sig en egen uppfattning om Oxfordteorin kan gå in på Youtube och lyssna till ett nästan oöverskådligt antal presentationer och föredrag.