Drönarkriget är över oss

Scenen kunde vara hämtad ur ett naturprogram på tv: vårsolen värmer de böljande fälten på slätten, som kantas av träddungar i skir grönska. På en fyrlängad Skånegård kröns skorstenen av ett stort storkbo med en livs levande stork. Inifrån gården hörs olika ljud, som från ettriga getingar eller surrande humlor.

Men idyllen är bedräglig. Jag besöker Södra skånska regementet (P 7) och dess övningsfält Revingehed. Det vi hör är inte flygfän utan olika slags militära drönare som lyfter från bondgårdens innergård. Den är tillfällig bas för en grupp drönarsoldater. De deltar i arméövningen Våreld, en del av Försvarsmaktens storövning Aurora 26 i maj.

Drönare dominerar alltmer storkriget Ryssland–Ukraina, som är inne på sitt femte år, och de har revolutionerat krigföringen. Incidenter har inträffat även i Sverige, som i vintras när det franska hangarfartyget ”Charles de Gaulle” kom till Malmö. Ett ryskt militärt fartyg i Öresund sände en drönare mot hangarfartyget, men drönaren upptäcktes av svenska marinen, som störde ut inkräktaren.

Drönare är fjärrstyrda, obemannade farkoster, både små och stora, som spanar eller angriper fienden på land, till sjöss eller i luften. Ingen del av stridsfältet verkar undgå spaningsdrönarnas kameror.

Den svenska Försvarsmakten har varit sen med att införa drönare brett, liksom även sensorer och vapen för försvar mot drönare. P 7 fick moderna drönare först för ett år sedan. De är små spaningsdrönare med fyra propellrar och kamera. Soldaterna sitter vid bildskärmar och styr drönarna, ungefär som att spela Playstation. När ett fientligt mål identifierats skickas en större attackdrönare upp för att fälla vapen mot målet. Alltihop tar endast 5–10 minuter. I övningen fälls inte skarpa vapen, utan tennisbollar. Trots det känns det obehagligt att höra surret från drönare som närmar sig.

Soldaterna lär sig av gästande ukrainska drönarpiloter. Det är en gentjänst för utbildningen av ukrainare på de Stridsfordon 90 som Sverige donerat.

Ryssland och Ukraina kapprustar nu med drönare, som byggs snabbt och modifieras inom ett par veckor. De har blivit en förbrukningsvara – som ammunition – där kamikazedrönare jagar och dödar enskilda fiendesoldater. Ukraina ska i år tillverka sju miljoner drönare.

Att verka och överleva på stridsfältet blir därmed allt svårare. Detta sker samtidigt som Sverige har gått med i ett Nato som rustar mot Ryssland. För P 7 är detta en konkret utmaning. 550 av regementets män och kvinnor utgör en del av Natos framskjutna styrkor i Lettland under vartannat halvår, från januari till juni. Styrkorna i Lettland ska avskräcka Ryssland från angrepp – men ska i värsta fall försvara territoriet och slå tillbaka ett ryskt anfall.

P 7 ska även sätta upp en hel mekaniserad brigad, ett anfallsförband med 5 000 militärer, senast år 2031. Men övningar där Nato bjudit in ukrainska drönarförband för att agera motståndare visar att en pansarbrigad med traditionellt uppträdande har svårt att överleva på det moderna stridsfältet.

Detta innebär sammantaget en stor omställning för svenska militärer som utbildades i en era av nedskärningar och små fredsbevarande insatser.

– Under 20 år gjorde vi allting annat än att öva på vår kärnuppgift: att anfalla. Syftet nu är att åter snabbt kunna vinna och slå ihjäl motstånda­ren, konstaterar överstelöjtnant Andreas Ziegenfeldt.

Han leder ett försök med ett nytt lednings­system för P 7:s brigad. Det prövas både här och skarpt i Lettland. Försöket bygger på ett smart utnyttjande av civil teknik som mobiler och internet, i stället för dagens komplicerade militära ledningssystem. Försöket visar också att det går att minska de militära staberna och risken för upptäckt, samtidigt som effektivitet, snabbhet, rörlighet och därmed chanserna att överleva ökar. Brigadchefen Annelie Olausson kan med en liten datorskärm som ryms i en uniformsficka på bröstet följa brigadens olika förband och även delta i chattar där information delas och order snabbt ges.

Arbetet med mobiler och chattar kan de värnpliktiga ta sig an direkt, utan utbildning. Och deras förslag till förbättringar genomförs snabbt, berättar de. Det handlar alltså inte bara om att införa ny teknik, utan även om ett nytt sätt att arbeta, en ny kultur.