Behövs verkligen IQ-test för ett sommarjobb?

Försommarens studenter och nyexade akademiker ler sorglösa och unga. Men tittar man på deras cv:n kan man tro att de närmar sig 50. Det ger mig, som faktiskt uppnått den biologiska åldern, en släng av livskris. I jämförelse med dagens unga framstår mina tonår som förspillda. När jag kunde ha avverkat fyra internships, grundat ett startup, jonglerat ledarroller i tre föreningar och spelat schack på nationell nivå, drev jag mest omkring utanför Åhléns i Sundsvall. Mitt strategic thinking var helt inriktat på hur man bäst plankar in på Folkets park.

”Jag skulle aldrig ha blivit antagen i dag”, säger medelålders gärna om de fina universitet som en gång släppte in oss, eller om den arbetsgivare man halkade in hos som på ett bananskal. Vi säger det med spelad självkritik men är i hemlighet lättade över att ha slunkit in innan dörren stängdes. Samtidigt påminner vi diskret om hur lyckade vi blev och att vi nog ändå skulle ha blivit accepterade i dag. Allt annat är ju otänkbart.

Men glöm det, kära vänner. I nutidens konkurrens hade våra resuméer fallit som käglor inför den första algoritmen.

Om inte förr så bekräftades det när jag nyligen skrev en artikel om ”finansvalparna”, studenter på våra mest eftertraktade ekonomutbildningar som lägger över 20 timmar i veckan på proffsiga och nätverkande finansklubbar. ”Annars har man inte en chans sedan”, sade de och log tappert.

Men meritstressen börjar långt före universitetet. Sextonåringar som söker enkla sommarjobb avkrävs cv:n, personliga brev, videoinspelningar, personlighetstest, IQ-test och ifyllda frågeformulär. För mer kvalificerade roller: lägg till projektförslag, fallstudier och arbetsprover.

Merit- och testhysterin har nått styrelserummen också, så helt fri går min generation inte. Rekryteringen har professionaliserats”, som det kallas. Visst är det bra om färre golfpolare rekryteras från klubbterrassen. Men i en omvänd version av babyn och badvattnet tränger visst en hel del smutsvatten in med meritokratin.

Det skitigaste är slarvigt och respektlöst hanterande av (särskilt unga) sökande. Processer som drar ut i månader, inga raka besked, dribblande och ghostande. Hur fick de ansvariga personerna jobbet? undrar man, som inte kan programmera ett tack-men-nej-tack-mejl?

Men gnällelignäll, kan man tycka. Nog måste en ekonomiskt lagd person se det hela som en naturlig effekt av tillgång och efterfrågan?

Den mekanismen finns alltid, men det duger inte, tycker jag. Det här handlar inte om AI och svajig konjunktur, utan om kortsiktighet och brist på hyfs.

Det är svårt att anställa rätt person och dyrt att gå på mänskliga minor. Så långt har man förståelse för den växande arsenalen av rekryteringsverktyg.

Men osäkerhet måste hanteras modigt och smart, inte utlösa en ansvarsdomino från chef till rekryterare till personlighetstest. Mot svällande processer talar också att tid är pengar när ett företag inte får kompetens på plats inom rimlig tid.

Är det inte dags att förenkla i stället för att eskalera? Halvera antalet steg och i stället dubblera det antal som får praktik eller provanställningar? Inget test i världen säger mer än att se en person i arbete. Samtidigt som fler får en verklig erfarenhet.

När jag fick mitt första riktiga jobb var jag med i ett ”maraton”. Flera intervjuer och uppgifter under en enda dag, genomförda av dem jag kanske skulle arbeta med. Inte på ett assessment center, utan proffsigt men enkelt organiserat på bolagets eget kontor.

I slutet av dagen satte sig teamet ner och gick inte hem förrän de bestämt sig. Jag fick besked samma kväll. Världen är full av idéer att damma av.

Cv-hetsen lär bestå. Men att respektera arbetssökandes tid är helt gratis. Och deras immateriella rättigheter. Kandidater ombeds inte sällan komma med produktidéer och projekt­­­­förslag – som skrupellösa företag plockar upp och använder utan ersättning. Svårt att tro, jag vet, men dessvärre sant.

I den ekonomiska rationalitetens namn: lägg färre HR-timmar på rekrytering, samtidigt som fler får en chans.

Och där de finansiella argumenten tar slut tar gammal hederlig hyfs vid – att utövas mot såväl förväntansfulla studentmössor som styrelseproffs och tidigare Folkets park-plankare.