Blott kulturmannen sitter säkert

Vissa ord smälter enklare in i tillvaron än andra. De gör inget väsen av sig, uppträder sällan i lyrik, utan fyller sin funktion med en sorts diskret vär­dighet. Tjänsteman är ett sådant. Det är kan­ske inte något man broderar på bonader, men det har något stadigt och pålitligt över sig. Som en pärmrygg på ett blanknött ämbetsverk. Man vet var man har det. 

Men tiderna förändras och i rikets kommunhus och myndighetskorridorer pågår en språklig ommöblering. Tjänstemannen anses inte längre riktigt presentabel. Hon (eller han) har fått lämna lokalen och ersatts av en tjänsteperson. Mycket går att säga om detta ord, men det ger inte riktigt intryck av att bära den oförvitliga offentliga förvaltningen på sina axlar, utan låter mer som någon man möter vid incheckningen på Arlanda. 

Trots det verkar tjänstepersonerna bli allt fler, samtidigt som tjänstemännen befäster sin ställning som utrotningshotade.

Var ska det hela sluta? kan man undra. Vid statsperson? Helt statsmannalikt låter det ändå inte. Herr talman verkar ännu ohotad, så även fru talman. Men om riksdagens ordförande en vacker dag ska benämnas talperson, kan vi då vara säkra på att det inte är en talesperson som smugit sig in? 

Ordet kulturman verkar dock sitta säkert, en tankenöt att ägna regniga sommardagar åt.

Den strävsamme gamle tjänstemannens kardinalsynd ligger möjligtvis i att ordet innehåller efterledet ”-man” och därmed kan anses signalera något manligt. 

Bekymret, om det nu är rätt ord, är att språk inte kan justera sin historia, inte ens på grund av mänsklig reformiver. I evärdliga tider har ”man” inte bara betytt mansperson med skäggstubb och sneakers, utan också människa i största all­mänhet. En gång var det ett universalverktyg, ungefär som potatis eller schweizisk armékniv, eller varför inte som det indefinita pronomenet ”man”. Samtidigt görs nu försök att uppdatera även detta ”man”, närmare bestämt till ”en”, så att vi alla, litet till mans, kan känna oss som grannar med Raskens. En gör så gott en kan.

Och säg något som inte går att krångla till ytterligare ett varv. Ordet människa är uppbyggt runt samma lilla man. Det hade till råga på allt en gång i tiden feminint genus, därav att människan av en del uråldriga fortfarande kallas hon. 

Det verkar inte vara frågor som hindrar språkrensare. Möjligen har vi att se fram emot samma lösning som i Gerd Brantenbergs roman Egalias döttrar. Där är människorna utbytta mot kvinniskor. 

Språk är, såvitt vi nu känner till, hoprafsade under sekler, av människor som haft annat för sig än att tänka konstruktivt om suffix. 

Det är svårt att komma ifrån all historisk barlast. Som att det en gång var mest män som satt på ämbeten och taburetter, med stämplar och beslutsmappar i bokhyllan. Att de hette lagman, talman och vetenskapsman gav inte upphov till några existentiella eftertankar. 

Att polismannen blev polis och vetenskapsmannen forskare får man vara tacksam över, med tanke på att de hade kunnat bli polispersoner och vetenskapspersoner. 

Projektet framstår likväl som något över­nitiskt. Och inkonsekvent. I synnerhet som varenda lärarinna och skådespelerska fått finna sig i att bli av med sina kvinnliga ändelser för att ikläda sig de manliga formerna lärare och skådespelare. Kanske ligger det i själva mänskligheten att tro att ord kan bära med sig en gas som fördärvar våra sinnen, och som världen behöver renas ifrån?

Tanken vindlar lätt i väg till franska revolutionen, den som inte kunde lämna ens almanackan i fred. Månader och veckodagar skulle saneras från gudanamn och andra överhetliga spår så att den nya människan kunde vakna upp till ett nystädat universum.

Det hela gick, som man kanske kunnat ana, inte helt enligt planerna. Mars heter fortfarande mars, till och med i Paris. Och här i Norden dyker den våldsamme Tor fortfarande upp varje tors­dag. 

Trots det verkar det stora flertalet varken bli krigshetsande eller hedniska av att kasta en blick i kalendern. De flesta nöjer sig med att konstatera att det varit en ovanligt torr och kall vår i år. Som nu, får man hoppas, övergår i en lagom varm och överdrivet vacker sommar.