Kulturvärlden borde bidra mer till försvaret

Kan konst och kultur stärka försvarsviljan i ett land? En självklar fråga med ett självklart svar – i de flesta länder. Men inte i Sverige. Erfarenheterna från Ukraina har gjort tydligt hur scenkonsten, musiken och inte minst kulturarvet kan ge energi till uthållighet, återhämtning och gemenskap under krigshot och krig.

Redan våren 2025 påtalade den dåvarande danske utbildningsministern Mattias Tesfaye (S) att en militär beredskap måste ske parallellt med en inre, existentiell. Konst och kultur bygger ”andlig upprustning”, underströk han. Vem är jag? Hur ser min tillhörighet ut? Vad är det jag är beredd att försvara? ”Demokrati är inte bara våra institutioner – Högsta domstolen, folketinget, fria medier, hemliga val. Demokrati är också att vi är ett starkt ’vi’”, fortsatte Tesfaye. Och det är medvetenheten om ett ”vi” som skapar den inre försvarslinjen.

Detta skapade en intensiv och bred debatt om konst, kultur, samhälle, värderingar. Bara första året skrevs över tusen artiklar i ämnet i Danmark. I Sverige togs det nya danska kulturtillståndet upp bland annat i Axess (”Danskarna rustar upp inombords”, nr 3/2026) och i några (ironiska) artiklar i SvD, men någon egentlig kulturdebatt uppstod inte. Det är lätt att förstå varför. I Sverige kan redan kopplingen kultur–gemenskap framstå som förrädisk. Den svenska offentligfinansierade kultursektorns organisationer har i åratal byggt in sig i de motsatta argumenten. Fokus har legat på det som skiljer oss åt snarare än på det som förenar. Särintresse har trumfat gemenskap. Vadå ”vi”?

Men erfarenheterna från Ukraina nådde till slut också Sverige. I våras bjöd tre ministrar, justitie-, försvars- och kulturministern, in en stor mängd kultur­före­trädare till en första diskus­sions­­­­runda. Frågorna handlade om hotet utifrån och hotet inifrån: Vilken roll har kulturen i tider av kris och krig? Vilken roll har kulturen för inre säkerhet och för att förebygga brottslighet och radikalisering?

Utmanande, då den som svarar måste gå med på att en offentligt finansierad kultur har en nationell dimension.

Nationen och medborgarskapet hamnade i skugga när idéer om universella mänskliga rättigheter tog plats i politik och debatt under det tidiga 2000-talet. Konst- och kulturinstitutioner var snabba att integrera rättighetsfrågorna i sin verksamhet, redan innan de fick juridisk tyngd. Det avspeglades tidigt i teaterhusens repertoarer och uttryck. Under en tid var det högsta konstnärliga mode att låta asylsökande, papperslösa och romska migranter ingå i ensembler. Medkänslan hade huvudrollen.

Samtidigt blev det alltmer sällsynt att koppla konst och kultur till idén om medborgarskap, nation och tillhörighet. De en gång helt självklara frågorna blev osynliga: Finns det en nationell dimension i våra kulturinstitutioners arbete? Bör en nationalscen som Dramaten ta ett särskilt ansvar för svenska språket? För den svenska dramatiken? Bör det som sker där och på Kungliga Operan och Moderna museet göras mer tillgängligt för hela Sverige? Bör våra konstnärliga högskolor intressera sig för de konstnärliga traditionerna i Sverige? Icke-frågor, allihop.

Att bjuda in ”kultursektorn” till samtal med politiken kan låta omöjligt. ”Sektorn” är en diffus term, men också här präglas Sverige av en säregenhet. Hos oss finns en uppsjö av professionella företrädare som gärna kommer när politiken kallar. När kulturpolitiken omorganiserades och bytte grundform 2011 ökade antalet organisationer och nätverk snabbt. I dag är företrädarfältet oöverskådligt och mängder av aktörer gör anspråk på att på sitt eget vis företräda konstnärliga utövare eller civilsamhälle eller publik när det ska förhandlas om pengar och inflytande. Det som förenar och skapar allianser är de ekonomiska kraven och gemensamma värderingarna, gärna i form av politiska avståndstaganden.

Kulturens organiserade företrädare kan visa en skarp oförsonlighet mot den som går sin egen väg, politiskt eller estetiskt. Det existerar en olustig disciplineringstendens, provocerande för den som lever i tron att konst och kultur ska främja de många perspektiven och lyfta fram också de udda rösterna. Skattestödet till konst och kultur utgår ju bland annat från insikten om att det demokratiska samhället gagnas av att olika perspektiv gestaltas konstnärligt och öppnar upp för publikens tankar och tycken. Den konstnärliga friheten som en förutsättning för medborgarnas egen yttrandefrihet, alltså. Men om just det talas det sällan.

Regeringens beslut om att skapa en kulturkanon för Sverige ter sig i dag som en testballong som tydliggjorde sektorns självbilder. Redan när förslaget kom gick nio intresseorganisationer med bildkonst­närer, dramatiker, fotografer, tonsättare, tecknare, skådespelare, för­fattare och journalister till storms mot rege­ringen. Ett ”totalitärt statsskick”, rasade de och krävde oblygt att resurserna i stället skulle gå till deras egna verksamheter. På samma spår fortsatte det ända fram till remissrundan flera år senare.

Där deltog bland annat fackförbundet Scen & Film, som på fullt allvar hävdade att en kulturkanon var ”en politisk styrning av kulturen som saknar motstycke i svensk kulturpolitisk historia”. Att lyfta fram verk och företeelser som påverkat Sveriges kultur och samhälle ansågs alltså värre än till exempel ingripandet mot Karl Gerhards revy under andra världskriget eller hanteringen av Lars Vilks rondellkonst.

Samma sorts genans som detta framkallar kunde man känna när branschorganisationen Svensk scenkonst kartlade svenskarnas attityder till kulturlivet. Rapporten ”Framtidens kulturkonsumtion 2025” redovisar braskande: Fyra av tio svenskar vill ge mer skattepengar till kultursektorn, men inte ens var fjärde vill ha en nationell kulturkanon. När tidning­en Fokus granskade statistiken visade det sig dock att siffrorna sade tvärtom. De som ville ha en kanon var betydligt fler än de som ville öka kultur­anslagen.

Det är mycket som talar för att tiden för intellektuell lättja inom kultursektorn är förbi. Frågorna som regeringen nu ställer är svåra och komplexa och går inte att möta med svepande gester. Situationen i Ukraina ger heller inget facit. Krig förändrar och skapar nya normaliteter. Den konsolidering av nationell identitet som ägt rum trycker inte bara ut det ryska inflytandet. Även andra minoriteter, till exempel den romska, pressas på olika sätt bort ur synfältet.

Det finns ukrainska scenkonstinstitutioner som i sin marknadsföring betonar att de prioriterar aktörer utbildade i Ukraina. Tradition och folkkultur är säkra koncept. Det är en verklighet långt ifrån den svenska kulturens prioritering av internationalism, etnisk mångfald och ständig förnyelse.

Verkligheten här och nu kräver ett djupare tankearbete kring politisk styrning, konstnärlig ofrihet och instrumentalism än det vi i Sverige är vana vid. En sak är säker: Konstens värde hotas inte av dess förmåga att vara instrumentell. Men konstens förmåga att vara instrumentell skapar aldrig dess värde.