Religionskrigets Afrika

En fredag i september år 2001 tog en kristen kvinna en promenad i staden Jos i Nigeria. Samtidigt pågick en gudstjänst vid stadens moské. En grupp muslimer förrättade bön med pannan mot marken utanför helgedomen.

Ovetande om faran vandrade den kristna kvinnan genom den bedjande församlingen, och då ljöd ett stridsrop. Hennes närvaro betraktades som ett medvetet störande av bönestunden och våldet flammade upp. Inom några timmar rådde krigstillstånd i Jos. Omkring ettusen människor dödades. Under de följande åren fortsatte våldet med bombdåd och anlagda bränder där mängder av både kristna och muslimer dog.

Få nyhetskonsumenter i västvärlden nåddes av informationen om den utlösande händelsen i Jos 2001, beroende på att den inträffade den 7 september, fyra dagar före al-Qaidas terrorattack i New York. När det i dag rapporteras om hur militanta islamister i Nigeria terroriserar och dödar kristna framställs det ofta utan förklaringar, det är ondska utan sammanhang. I själva verket rör det sig om en konflikt som sträcker sig långt tillbaka i historien.

Staden Jos ligger mitt på den nordliga tionde breddgraden, som skär genom ett antal afrikanska länder. Det är en latitud av monumental politisk och religiös betydelse. I Nigeria råder stundtals krigstillstånd mellan muslimska och kristna grupper på ömse sidor om den tionde breddgraden. Den militanta muslimska gruppen Boko Haram i den norra delen av landet har blivit ökänd för att kidnappa skolbarn och våldföra sig på kristna civila. Även i Tchad, där den tionde breddgraden skär genom landets södra del, är konflikterna mellan kristna i söder och muslimer i norr tydliga. Likaså i Burkina Faso, Sudan, Ghana och Guinea.

Konfliktens religiösa dimension är något som de flesta nutida, ofta sekulärt präglade samhällsforskare väljer att ignorera eller undervärdera. Kanske beror det på att religion generellt anses vara av underordnad betydelse för motsättningar mellan folkgrupper. Statsvetare och freds- och konfliktforskare vill hellre hitta förklaringar som handlar om jordägarförhållanden, produktionsmetoder eller ekonomiska orättvisor. Att orsaken till dödligt våld kan vara övertygelsen om att din gud inte är min gud anses ofta vara en alldeles för banal förklaring. Men när det gäller maktkampen utmed tionde breddgraden i Afrika borde just den förklaringen lyftas fram oftare.

År 1990 myntades begreppet ”10/40 Window” av en kristen missionär vid namn Luis Bush. Tesen lyder att mellan den tionde och fyrtionde breddgraden norr om ekvatorn, i ett bälte runt jorden, finns de länder vars invånare är i allra störst behov av kristen frälsning. Det är länder där andra religioner, främst islam, dominerar. Termen syftar på det engelska uttrycket window of opportunity, alltså en tillfällig möjlighet, ett fönster som står öppet nu men kan komma att stängas om de kristna inte skyndar på med sin frälsning. Bland många väckelsekristna är det här en stor och angelägen uppgift. I Afrika är det en fråga som upptar miljoner kristna – och även muslimer som känner sig hotade av 10/40 Window-doktrinen.

Redan decenniet efter profeten Mu­­hammeds död på 600-talet landsteg de första muslimska arméerna i Afrika. De hade siktet inställt på att erövra och islamisera Nordafrika.

Islam expanderade snabbt i Afrika norr om tionde breddgraden. Det be­­rodde bland annat på att muslimerna kom att utgöra handelsmannaskrået, en kapitalstark borgarklass. Enda möjligheten för en svart afrikan att ansluta sig till det var att anamma islam. Islam blev synonym med välfärd, en framgångsteologi. På köpet blev man immun mot muslimsk slavhandel, eftersom en muslim inte fick förslava en annan muslim.

Det var naturen själv som satte stopp för expansionen söderut. Ordet Sahel kommer från arabiskans sāḥil, som betyder ”strand”. Sahel är alltså Saharaöknens ”strand” i söder, där sanddynerna övergår i mark täckt av vegetation. Där öknen slutar och grässlätterna börjar bor tsetseflugorna som sprider den fruktade sömnsjukan. Även boskap och särskilt hästar blir svårt sjuka av tsetseflugans bett. För de beridna muslimska erövrar­­na blev det omöjligt att fortsätta söderut.

Resten av kontinenten söder om den tionde breddgraden blev i stället en tummelplats för kristna missionärer. Totalt bor nu mellan 650 och 700 miljoner kristna i Afrika. Det är nästan en fjärdedel av världens alla kristna. Afrika har samtidigt den största befolkningsökningen av alla kontinenter, vilket innebär att kristendomen dessutom växer snabbt. Europa är däremot den enda världsdelen där antalet kristna som del av befolkningen minskar.

Det är de extatiskt utlevande varianterna av islam och kristendom som vinner flest proselyter i Afrika. I Sudan dominerar den muslimska sufisekten, vars dansande dervischer går in i trans och möter sin gud. Bland kristna är pingstkyrkan med sitt tungomålstalande särskilt framgångsrik. Det sker nu en förändring i demografi och påverkan bland världens kristna och muslimer som visar sig i att den typiska protestanten i dag är en afrikansk kvinna, inte en vit amerikansk man.

I många av de svaga staterna längs den tionde breddgraden finner män­ni­skor sin identitet i religionen. Nationalismen är svagt utvecklad och regeringar är främmande strukturer som erbjuder sitt folk nästan ingenting när det gäller service eller politiska rättigheter.

Det ökande antalet människor och en alltmer sårbar miljö i Sahelområdet får motsättningarna att växa. Det handlar om mark, mat, olja och vatten – men också traditioner och hårdnande världsuppfattningar. Den huvudsakligen muslimska etniska gruppen fulani, omkring 30 miljoner till antalet, bebor flera länder i Västafrika och betraktas ofta som en nation i sig. Omkring tio miljoner fulani livnär sig på boskapsskötsel. De vandrar med sina djur över stora områden och är återkommande inblandade i konflikter med kristna jordbrukare, vilket under senare decennier har skördat tiotusentals dödsoffer. Det är det gamla dramat om Kain och Abel som gestaltas på den vidsträckta västafrikanska savannen.

Den mest kända av de muslimska våldsverkarna är emellertid islamistgruppen Boko Haram i nordöstra Nigeria. Dess anhängare vill upprätta ett muslimskt kalifat och betraktar alla kristna som fiender och inkräktare. Det är främst Boko Haram som skapar rubriker i västvärlden. Gruppen bildades 2002 med målet att radikalisera vad som uppfattades som en urvattnad form av islam i Nigeria. Den fick snabbt många anhängare och riktade in sig på att attackera regeringsanknutna mål i de norra landsdelarna, som polisstationer och därefter även skolor och ungdomsinstitutioner. Orden ”Boko Haram” betyder ”västerländsk utbildning är förbjuden”, vilket kan ses som en programförklaring för hela verksamheten.

Det afrikanska land där religionsstriderna har fått störst politisk effekt är Sudan. Där rasade ett inbördeskrig med starka religiösa förtecken i drygt två decennier och resulterade slutligen i att landet 2011 delades utmed den tionde breddgraden. Den nya staten Sydsudan bildades, bebodd huvudsakligen av kristna och animister, medan Sudan norr därom förblev primärt muslimskt.

När man söker ursprunget till de väpnade motsättningarna mellan kristna och muslimer utmed den tionde breddgraden kan man notera att konfliktnivån höjdes påtagligt i och med den så kallade arabiska våren, som inleddes 2010. Muammar Gaddafi, mångårig ledare för Libyen, hade under lång tid erbjudit en fristad åt ett stort antal islamistiska grupper. När Gaddafi störtades flydde många muslimska terrorister, tog med sig sina vapen och etablerade nya baser på andra håll i Västafrika, först och främst Mali, där de utvecklades i kraftigt regeringsfientlig riktning.

Några år senare svor Boko Haram i Nigeria trohetsed mot Islamiska staten (IS), vilket innebar en ytterligare islamistisk radikalisering i hela regionen.

Den militanta kamp som har förts av västafrikanska regeringar, ofta med stöd från Frankrike, har på senare år försvagat islamisterna i Västafrika, men på intet sätt krossat dem.