Elektriker är smartare än jurister

Var fjärde akademiker har mer pengar i plånboken som student än fyra månader efter examen. Den nedslående siffran publicerades av fackföreningen Saco tidigare i år. För att ha mer kvar efter skatt än man fick från CSN behöver man en månadslön på 15 830 kronor. 25 procent av de nyutexaminerade får alltså inte ens det.

Att en högre utbildning inte garanterar ekonomisk framgång är känt sedan länge. År 2024 jämförde Saco de genomsnittliga livslönerna för högskoleutbildade och människor som började arbeta direkt efter gymnasiet. Av 35 högskoleutbildningar ledde elva till en lägre inkomst än om man hade hoppat över universitetet. Ytterligare två gav ett nollresultat. Att den genomsnittliga avkastningen för en akademisk utbildning trots det landade på 9 procent beror i hög grad på de (hittills) höga lönerna för personer som läst ekonomi, juridik, systemvetenskap, lä­­kar­­­linjen eller en civilingenjörsutbildning.

Det ekonomiska värdet av en akademisk utbildning har sjunkit över tid, först långsamt och sedan mer drastiskt. Den långsamma utvecklingen var en naturlig konsekvens av den högre utbildningens utbyggnad. Antalet studenter vid universitet och högskolor har mer än fördubblats sedan 1990-talets början. Det har legat i linje med uttalade politiska ambitioner – exempelvis var ett mål i Göran Perssons regeringsförklaring 2005 att hälften av varje årskull skulle läsa vidare efter gymnasiet. Baksidan är att om genomströmningen vid universiteten ska öka måste nivån på utbildningarna sjunka. De mest akademiskt sinnade 50 procenten av befolkningen kan helt enkelt inte ligga på samma nivå som de mest akademiskt sinnade 5 procenten.

Mycket riktigt: I en Novusundersökning bland lärare på universitet och högskolor 2020 uppgav nästan hälften att deras studenter skriver för dåligt. Mer nyligen har lärare vid Lunds universitet vittnat om att deras studenter har svårt att läsa böcker, och en psykologiprofessor vid Uppsala universitet har rapporterat att det händer att hon måste komplettera skriftliga examinationer med muntliga frågor för att svaren inte är begripliga.

Samtidigt som nivån på utbildningarna har sjunkit har det blivit alltmer uppenbart att efterfrågan på akademiker inte lever upp till de politiska ambitionerna. SCB varnade redan 2017 för ett ”kraftigt överskott” på journalister, humanister, konstvetare och personal­vetare, och ett visst överskott även på samhällsvetare och jurister, de kommande åren.

En bidragande orsak är att människor främst väljer utbildning baserat på vad de tycker är kul, varpå utbildningarnas storlek anpassas efter antalet sökande. Det finns de som menar att universitet och högskolor i högre grad borde anpassa utbildningarnas storlek efter arbetsmarknaden. I Danmark begränsas antalet utbildningsplatser inom områden med hög arbetslöshet, och i juli tillsatte rege­ringen en utredning som ska undersöka hur lärosätenas utbildningsutbud kan bli mer relevant för ”arbetsmarknadens och samhällets behov av framtida kompetens”.

Det finns argument mot att göra utbildningarnas storlek beroende av arbetsmarknadens nycker. För makthavare är det lätt att betrakta universitetsväsendet som ett drivhus för de tjänstemän staten och storföretagen anser sig behöva. Men man kan också se universitetens främsta syfte som att främja kunskap och bildning. Ur det perspektivet är humanioraämnen minst lika värdefulla som systemvetenskap eller juridik.

Och inte ens ämnen med hög status och (än så länge) goda chanser till en lukrativ karriär är fria från orosmoln. Den brittiske journalisten David Goodhart poängterar i Head, Hand, Heart (2021) att vad det i första hand råder brist på i västvärlden är sjuksköterskor och personer med gymnasieutbildning inom vård, teknik och tillverkning. Vad vi behöver de kommande decennierna är människor med praktisk och vad man kan kalla emotionell kompetens, det vill säga den förmåga att hantera människor som krävs för omhändertagande yrken. Sådana har dock i årtionden undervärderats både på arbetsmarknaden och i termer av vilken status de tillskrivs. Om det är skrivbordsyrken som ger respekt och pengar är det inte konstigt att unga söker sig dit i stället. Detta har lett till den inflation i högre utbildning som gör att man numera förväntas ha en akademisk examen för en lång rad jobb som inte kräver akademisk kompetens. Vill man ha ett helt vanligt tjänstemannajobb är det i dag säkrast att ha skrivit en kandidatuppsats.

Den långsamma negativa utvecklingen när det gäller akademikers situation på arbetsmarknaden har de senaste åren accelererats av AI. De olyckligt lottade som inte tjänar mer än en CSN-inkomst fyra månader efter examen var exempelvis 18,5 procent för bara tre år sedan, men har hunnit öka till 25 procent på den tid det tar att skaffa en kandidatexamen. Orsaken är inte i första hand att AI har gjort det lättare än någonsin att fuska sig igenom utbildningen, särskilt inom samhälls- och humanioraämnen där hemtentor är vanliga. Det stora problemet är att många arbetsgivare har fått den ljusa idén att ersätta typiska förstajobb för akademiker med algoritmer från Silicon Valley. Analysföretaget Oxford Economics noterade förra året att arbetslösheten bland nyutexaminerade amerikaner ökade som allra mest inom just de fält där AI gjort som störst insteg, som teknik och finans.

Algoritmer är naturligtvis billigare än att anställa människor. Problemet är att någon, det vill säga en mer senior an­ställd, behöver använda och övervaka AI:n. Och för att bli senior måste man först ha varit junior. Slutar man anställa juniora personer skjuter man alltså sig själv i foten. Detta lär företagsledare och chefbyråkrater upptäcka efter några år och utan tvekan bli väldigt överraskade över, men än så länge är det i första hand de nyutexaminerade akademikerna som drabbas.

I andra och tredje hand kan det komma att drabba långt fler än dem själva och deras arbetsgivare. Arbetslösa akademiker kanske inte låter som ett samhällshot, men de kan fungera som en allvarlig destabiliserande kraft. I End Times (2023) visade historieforskaren Peter Turchin att en av de starkaste faktorerna bakom samhällelig instabilitet – den sort som kan ligga till grund för revolutioner eller andra tvära maktskiften i radikala riktningar – är en så kallad överproduktion av eliter. Den som har skaffat sig en högre utbildning (eller, i andra sammanhang, fötts in i en hög samhällsklass) tenderar att anse sig berättigad till en viss status och materiell standard. När verkligheten inte lever upp till förväntningarna blir en sådan person lätt desillusionerad.

Om inte traditionella vägar till en elitposition ligger öppna eftersom konkurrensen är för hög, är risken påtaglig att en del av de aspirerande medlemmarna av eliten tar ut sitt missnöje på systemet. Som Turchin påpekar: Revolutioner och uppror leds sällan av arbetare, utan av läkare (Che Guevara), lärare (Mao), jurister (Lenin, Robespierre) eller aspirerande byråkrater (det kinesiska Taipingupprorets Hong Xiuquan). Och universitetsstudenter är ofta betydligt mer radikala än jämnåriga som har jobb.

Med andra ord: En allt större grupp högutbildade personer tävlar nu om allt färre jobb, samtidigt som deras utbildning långt ifrån alltid håller en hög standard. Det är inte givet att AI kommer att ta över alla teoretiska yrken, men generellt ser arbetsmarknaden för de yrken dagens universitetsstudenter siktar på mörk ut. Förmodligen skulle många av dem göra både sig själva och samhället en tjänst om de hoppade av och blev elektriker i stället. Både privatpersoner och arbetsgivare verkar vara bekväma med att låta otransparenta algoritmer skriva deras juridiska papper, policydokument, jobbannonser och cv:n, göra research och bakgrundskontroller. Men de flesta av oss föredrar nog fortfarande att få elen i vårt hus dragen av en människa med praktisk utbildning och någon form av moraliskt ansvar.