Rysslands mest färgstarka dissident

På första maj år 2004 samlades ett hundratal demonstranter på Lubjankatorget i centrala Mos­kva, framför den massiva byggnad som en gång hyste KGB:s högkvarter. Under parollen ”Civilsamhället mot polisstaten” protesterade de mot de auktoritära tendenser som alltmer präglade Vladimir Putins styre.

Vid denna tid var protester mot regeringen ofta små och lågmälda. De flesta ryssar gillade trots allt den nye presidenten, som lovade ordning efter 1990-talets kaos. Sammankomsten på Lubjankatorget hade nog fallit i glömska om det inte vore för ett välkänt fotografi som togs den dagen. På bilden syns en kvinna med fyrkantig kroppshydda, stora glasögon och en frisyr som ser ut att vara klippt efter en kastrull. Runt halsen bär hon en handskriven skylt i svart tusch:

”Ni är alla idioter och borde söka vård! Bara jag är klok och står här vacker i min vita kappa.”

För den oinvigde kunde bilden föreställa en förvirrad och mentalsjuk person av det slag som driver runt på gator och torg i stora städer. Men kvinnan på bilden är ingen mindre än Valerija Novodvorskaja – en av den ryska historiens mest mytomspunna dissidenter.

Novodvorskaja föddes år 1950 i nuvarande Bela­rus, men växte upp i Moskva. Hon var en begåvad men ensam flicka som sällan kände sig hemma bland jämnåriga. I stället levde hon genom böcker, som hon konsumerade i rasande takt.

Som 15-åring infann sig Novodvorskaja på ett militärt mönstringskontor och bad att få resa till Vietnam för att delta i kriget mot USA. Hon kände redan då en plikt att stå på de svagas sida – som hjältarna i de historiska romaner hon älskade.

När hennes far gav henne boken En dag i Ivan Denisovitjs liv av Alexander Solzjenitsyn förändrades allt för Novodvorskaja. Skildringen av livet i Stalins läger väckte ett raseri mot den regim som hade förstört hennes land. När sovjetiskt pansar rullade in i Prag år 1968 kände hon sig tvungen att agera.

Ett drygt år senare samlades hundratals inbjudna gäster i Kreml för en föreställning av operan Oktober, som hyllade Lenin och revolutionen. Strax före ridå började små papperslappar singla ner från läktaren. På lapparna stod en dikt tillägnad kommunistpartiet, vars första strofer löd:

Tack du parti,
för allt du har gjort och gör,
för vårt nuvarande hat,
Tack du parti!

Tack du parti,
för allt som förråtts och sålts,
för det vanärade moderlandet,
Tack du parti!

Dikten var inte bara en kritik av den rådande eliten eller Stalins övergrepp. Den fördömde hela det kommunistiska projektet, från Lenins revolution till Brezjnevs invasion av Tjeckoslovakien. Till vakternas stora förvåning var det en flicka i ton­åren som hade kastat lapparna från läktaren. Valerija Novodvorskaja gjorde inga försök att fly, utan lät sig lugnt gripas av säkerhetspolisen.

Novodvorskaja förhördes ingående av agenter från KGB. När protokollen lades framför henne läste hon dem noggrant, rättade några stavfel och vägrade att skriva under. I häktet fortsatte hon att skriva regimkritiska meddelanden på små papperslappar, som hon kastade ut genom fönstret i sin cell.

Efter några dagar i KGB:s förvar skickades Novodvorskaja till en rättspsykiatrisk undersökning. Där förklarades hon otillräknelig och fick, liksom många sovjetiska dissidenter, diagnosen ”smygande schizofreni”. I journalerna tillskrevs hon även ”reformatoriska vanföreställningar” och ”filosofisk intoxikation”. Hon dömdes till tvångsvård och fördes till ett psykiatriskt specialsjukhus i Kazan.

Att spärra in politiska motståndare på mentalsjukhus blev etablerad praxis i Sovjetunionen från slutet av 1950-talet. Logiken formulerades öppet av Nikita Chrusjtjov vid en partikonferens: ”Människor som kämpar mot kommunismen har uppenbarligen psykiska problem”, förkunnade generalsekreteraren till publikens skratt och ap­p­låder.

Psykiatrin erbjöd regimen flera fördelar. Obekväma personer kunde spärras in utan rättegång och samtidigt berövas sin politiska trovärdighet. Till skillnad från fängelsestraff hade tvångsvården inget slutdatum. Den intagne kunde hållas kvar så länge läkarna – eller deras politiska kommissarier – ansåg att sjukdomen bestod.

Diagnosen ”smygande schizofreni” utvecklades av den sovjetiske psykiatern Andrej Snezjnevskij och hans kollegor från den så kallade Mos­kvaskolan. I deras modell kunde schizofreni anta en långsam och subtil form, som inte nödvändigtvis inkluderade psykotiska symtom som hallucinationer eller vanföreställningar. I stället tog den sig uttryck i bristande social anpassning, konflikter med myndigheter eller en överdriven fixering vid filosofiska eller politiska idéer. Kritiker av systemet kunde därmed lätt klassificeras som psykiskt sjuka och i behov av behandling.

Novodvorskajas vistelse på sjukhuset i Kazan varade i två år. I sina memoarer skildrade hon ingående de metoder som användes mot patienter som henne själv. Dessa inkluderade smärtsamma tandingrepp och injektioner med syrgas under huden. Patienter med ”smygande schizofreni” ordinerades extremt höga doser av det antipsykotiska läkemedlet haloperidol, vars biverkningar kan vara mycket obehagliga och ibland livslånga. Syftet var att bryta ner patienternas motstånd och framtvinga lydnad.

Valerija Novodvorskaja visade sig dock svår att knäcka. Kort efter sin utskrivning från anstalten i Kazan återupptog hon sin politiska verksamhet. Under 1970-talet skrev hon ett stort antal essäer och deltog i samizdatrörelsen, som kopierade och spred förbjudna texter. Hon organiserade flera underjordiska rörelser med antikommunistiska program. Myndigheterna svarade med återkommande gripanden och tvångsintagningar på sjukhus. Ibland placerades hon på vanliga avdelningar, ibland på särskilda anstalter som den i Kazan. Med tiden tappade hon själv räkningen på hur många gånger hon spärrats in.

När Michail Gorbatjov kom till makten i mitten av 1980-talet lättade trycket, och dissidenter som Novodvorskaja blev mer synliga för allmänheten. År 1988 var hon med och grundade oppositionspartiet Demokratiska unionen. Partiet var litet men dess blotta existens en provokation – kommunistpartiet var enligt författningen det enda tillåtna. Novodvorskaja och hennes medarbetare demonstrerade på gatorna, delade ut flygblad och använde den förbjudna ryska trikoloren, långt innan den blev landets officiella flagga.

Även bland demokratiska aktivister utmärkte sig Novodvorskaja för sin radikalitet. Många ville verka inom systemet och hoppades på Gorbatjov som en drivkraft för förändring. Men Novodvor­skaja hade ingen smak för kompromisser och såg hela statsapparaten som illegitim och kriminell. I en essä med titeln ”Heil Gorbatjov” hånade hon dem som fogade sig och okritiskt hyllade den nye ledaren.

Efter Sovjetunionens fall följde en tid av upprättelse för dissidenter som hade stämplats som psykiskt sjuka. Mest känd bland dem var Vladimir Bukovskij, som återvände från sin exil i Storbritannien för att delta i en rättsprocess mot kommunistpartiet. Om personer som Bukovskij rådde nu bred enighet – de hade förföljts av regimen och var i själva verket friska. Men kring Valerija Novodvorskaja rådde fortfarande en del tvivel. Var hon ändå inte en smula galen?

Folkets tveksamhet inför aktivister som Novodvorskaja tog sig uttryck i begreppet demschiza – en sammanslagning av orden för demokrat och schizofreni. Termen användes nedsättande om personer vars reformiver uppfattades som överdriven eller fanatisk. Hit räknades exempelvis politikern Sergej Kovaljov och Jelena Bonner, hustru till fysikern Andrej Sacharov. Men själva sinnebilden för en demschiza var Valerija Novodvorskaja.

Valerija Novodvorskaja visade sig vara mer lämpad för barrikaden än för parlamentet. Hennes parti saknade såväl väljarstöd som resurser och tog aldrig plats i duman. Själv förblev hon ett slags kultfigur, som ständigt dök upp på demonstrationer med diverse plakat om halsen. Under Boris Jeltsins första år var hon en lojal anhängare – även när presidenten lät stridsvagnar beskjuta parlamentet år 1993. Men kriget i Tjetjenien blev droppen för Novodvorskaja. Kompromisslös som alltid liknade hon invasionen vid Hitlers angrepp mot Polen och skålade öppet för ”de tjetjenska vapnens seger”.

Med tiden kom den ryska ekonomin alltmer att domineras av oligarker, medan viktiga poster i statsapparaten fylldes av kadrer från gamla KGB. Liberala krafter trängdes undan av kommunister som Gennadij Ziuganov och nationalister som Vladimir Zjirinovskij. För Novodvorskaja fanns det ingen kvar att stödja, och hon hamnade i opposition mot alla.

Ofta bjöds hon in till tv-program för att säga förbjudna saker som slog publiken med häpnad. Novodvorskaja kallade sovjetiska krigshjältar från andra världskriget för fascister och avfärdade Lev Tolstoj som en ”obegåvad författare”. I hennes värld fanns det ingen som dög och alla var korrumperade.

Med åren cementerades bilden av Novodvor­skaja som en demschiza, vars utspel borde tas med en nypa salt. Detta följde i viss mån av hennes medverkan i en del märkliga tv-inslag. I ett sådant lärde hon en tecknad figur att fäktas med en sopkvast; i ett annat åt hon en jättestor glass formad som en tegelsten. Men Novodvorskajas sviktande anseende hade även politiska orsaker. Hennes Ayn Rand-inspirerade libertarianism fram­stod som djupt främmande för många ryssar, och hennes vana att likna meningsmotståndare vid Hitler förstärkte bilden av henne som en obalanserad fanatiker. Med tiden reducerades hon till ett slags driftkucku, vars kroppshydda och nasala röst tacksamt hånades av komiker.

När Vladimir Putin tog makten år 2000 hade han brett stöd bland liberala politiker, men Novodvorskaja lät sig inte luras. I en radiointervju varnade hon för att ”diktatorn” Putin och hans hejdukar från KGB var på väg att avskaffa demokratin. Även i de egna leden avfärdades hon som överdrivet alarmistisk, om inte rentav paranoid. Alla visste ju att Putin var en hängiven demokrat som bara försökte få ordning på landet.

Under de följande åren tog Putins regering ett allt fastare grepp om medierna. Mot slutet av 2003 kontrollerade staten alla stora tv-kanaler, som nu fungerade som regimens megafoner. Men att bara lovprisa presidenten dygnet runt var inte tillräckligt. Väljarna behövde också övertygas om att Vladimir Putin var deras enda alternativ. Detta uppnådde man genom att framställa andra politiska partier och ledare som obalanserade och irrationella.

Att låta Valerija Novodvorskaja företräda Rysslands liberaler passade Kreml utmärkt. Hon var visserligen en skarp debattör som tidigt genomskådade Putins demokratiska charader, men hennes udda framtoning och stämpel som en demschiza gjorde det lätt för makten att avfärda hennes resonemang som ren galenskap.

Denna strategi drevs till sin spets i debattprogrammet K barjeru (”Mot barriären”), lett av propagandisten Vladimir Solovjov. I ett avsnitt från 2003 ställdes Novodvorskaja mot den hetlevrade Vladimir Zjirinovskij. Hon inledde med att likna sin motståndare vid Hitler. Han kontrade med att anklaga Novodvorskaja för att representera ”den demokratiska fascismens diktatur”. Inom kort skrek de i mun på varandra. Novodvorskaja kallade Ryssland för ”ondskans imperium”, medan Zjirinovskij vrålade åt henne att lämna landet. Mellan dem stod Solovjov och suckade. Budskapet var tydligt – varken liberaler eller nationalister är riktigt kloka. Tack och lov att Putin finns.

Under 2000-talet hårdnade klimatet för regimkritiker i Ryssland, men Valerija Novodvorskaja vek inte en tum. I texter och intervjuer beskrev hon Vladimir Putin som ett ”monster” och en ”mörkrets gestalt”. Hon anklagade också säkerhetstjänsten FSB för att iscensätta terrordåd mot den egna befolkningen, för att bana väg för Putins maktövertagande. För sådana utspel fick många aktivister plikta med livet, men Novodvorskaja kom undan oskadd. Utöver att gripas vid ett par demonstrationer så lämnades hon mestadels i fred, och fick säga vad hon ville.

Var Novodvorskaja verkligen galen? Det är i efterhand svårt att säga. Att hon skulle uppfylla kriterierna för någon psykossjukdom verkar inte så troligt. Men ingen kunde förneka att hon var extremt udda. Den liberale skribenten Alfred Koch, som kände Novodvorskaja väl, beskrev henne som en briljant och djupt bildad skribent – men också som ”helt vansinnig”. Det är fullt möjligt att vissa läkare gjorde samma bedömning och betraktade henne som genuint sjuk.

Allt som sades om Novodvorskaja var inte sant. Det berömda fotografiet som nämndes i artikelns inledning visade sig senare vara manipulerat. Men bilden av Novodvorskajas förakt för landsmännen var knappast tagen ur luften. Ofta återkom hon till samma bittra slutsats – att den frihet hon själv kämpade för inte var särskilt efterfrågad i Ryssland. I en essä hävdade hon att högst 5 procent av ryssarna tillhörde den europeiska traditionen av demokrati och individuell frihet. Resten avfärdade hon som ”reptiler, amöbor och toffeldjur”.

Novodvorskaja förblev ogift och flyttade aldrig från sin mors lägenhet i Moskva. Under början av 2010-talet försämrades hennes hälsa markant, sannolikt till följd av övervikt. Misstron mot sjukvården var livslång, och hon behandlade sin diabetes med olika huskurer. När hon avled år 2014 kom tusentals ryssar till begravningen för att ta farväl.

Valerija Novodvorskaja ägnade hela sitt liv åt att kämpa för frihet och demokrati. Men mot slutet frågade hon sig ofta om allt hade varit förgäves, och om hon hade spelats ut av sina fiender. Man kan förstå varför. I Sovjetunionen låstes hon in för att hon ansågs galen, under Putin fick hon vara med i tv av samma skäl.