En kulturarvsneurotikers bekännelser

Det börjar med ett tyg. Det är nästan alltid så det börjar. Man går in i en andrahandsbutik för att införskaffa något med ett tidigare liv. Det kan vara en bok eller – om man har dålig impulskontroll – en soffa eller två.

Man känner sig i samklang med tidens ideal och jordens överlevnad. Här ska minsann inte konsumeras, här ska tänkas hållbart.

Intet ont anande går man omkring bland askkoppar och spruckna krus. Det är då man ser det. Tyget. Ett tyg av det slag som inte längre görs. Klara färger och spektakulära mönster. Ofta är det från 1970-talet. Människorna då hade bevisligen tillgång till en annan färgskala, färgstark och dov på en gång. Färgerna är som lite ”smutsiga”, på det där sättet som utomhusfärger måste vara för att inte skrika. 

Det är möjligt att tyget en gång suttit på en aldrig använd fåtölj i ett radhus utanför Borås. Nu ligger det hopvikt i en plastback och kostar 80 kronor. 

Man köper det.

Inte för att man behöver det. Det är just där problemen börjar.

Det finns nämligen så många sådana här tyger man inte behöver, men som behöver tas om hand. Och inte bara i dessa små butiker. Internet svämmar över av föräldralösa textilier.

Här skulle någon kunna invända att det finns andra som kan ta dessa tygstycken under sina vingars beskydd. Men då glömmer man risken att de kanske tänkt sy kuddar eller något annat trevligt av dem. Det skulle innebära en risk för att tyget används. En del tycker sådant är bra, särskilt de som tänker på jordens överlevnad.

Den som lider av en kulturarvsneuros tänker på annat. Tänk om detta tyg är det sista exemplaret av ett utrotningshotat mönster från 1973? Och kuddar slits, så mycket vet vi. Det är därför tyget behöver räddas från alla potentiella användare och bevaras för eftervärlden, mörkt och torrt men framför allt oåtkomligt. 

En kulturarvsneurotiker kan samla stora lager på kort tid. Det tillverkades många unika textilier på 1970-talet.

När man nöjd och glad står där vid kassan med 2,7 meter från och med nu icke användbart tyg, får man syn på Vecko-Journalen, nr 5 år 1976. 

Här skulle den normala människan säga: Vad roligt! En Vecko-Journalen från 1970-talet!

Men kulturarvsneurotikern förstår direkt att under denna raritet ligger numren 2, 4 samt 9–27. Inte kan man vara så hjärtlös att man splittrar en sådan samling? 

På omslagen finns helporträtt av Björn Borg, Birgit Nilsson och Silvia. Inuti finns reklam för Saab och en massa människor som inte förstått att i framtiden kommer alla att ha en dator i fickan för att titta på katter och köpa Vecko-Journalen på nätauktion. 

Det gör man förstås också. Det vore ju synd att inte ha en komplett årgång från 1976 nu när man ändå har numren 2, 4, 5 samt 9–27. Har man tur kan man få några nummer från 1977 på köpet, och så öppnas möjligheten att fylla även den årgången. Sedan tar man itu med 1972, för helhet och sammanhang. 

Med tanke på hur många tidskrifter, år och veckor det finns börjar verksamheten snart likna det gamla räkneexemplet om vad som händer när man dubblerar antalet vetekorn för varje ruta på ett schackbräde. Exponentiell tillväxt är ingen barnlek.

Plötsligt står man med väldigt många tidskrifter och känner sig som intendent vid ett underfinansierat museum. Och då har vi ändå inte kommit in på frysboxen, detta eldrivna tempel för blåbär, bröd och isbitar till fredagens whiskey sour.

För en kulturarvsneurotiker finns viktigare användningsområden. Såväl textilier som tidskrifter behöver frysas ned. De kan nämligen rymma mycket små kryp, och man kan inte gärna lägga dem i en garderob med andra tyger och hoppas på det bästa. Nej, först måste de saneras. Frysboxen fylls sålunda med kulturhistoria medan familjen står bredvid och undrar vart isbitarna tog vägen.

De har evakuerats. Till diskhon. 

Man kan trots allt inte låta det sista tyget från 1973 bli en kudde någonstans, eller låta en sällsynt tidskrift hamna i pappersinsamlingen. Man måste rädda dem, för eftervärlden. 

Eftervärlden ser inte alltid det hållbara i allt detta, men det löser sig nog. Kanske är framtidens stora kulturarvsinstitution inte museet utan förrådet? Eller frysen.