Carl Malmsten förlorade kampen mot funktionalismen

För många svenskar i dag är Carl Malmsten enbart en formgivare som designade tidlöst eleganta möbler, sinnebilden för god skandinavisk smak. Färre vet att han också var en stridbar debattör och företrädare för ett form- och livsmiljöideal som om det hade segrat för snart 100 år sedan hade inneburit att vi ärvt ett vackrare, trevligare och mänskligare land.

Den bortglömde Malmsten är intressantare än auktionsnamnet. Han var inte bara snickarmästare, pedagog och möbelritare, utan en av förlorarna i 1900-talets stora idéstrid: kampen om hur det moderna Sverige skulle se ut.

Den striden vanns av funktionalisterna. Efter Stockholmsutställningen 1930 blev deras formspråk mer än en stil. Det blev en moralisk position. Vita volymer, platta tak, släta fasader och avstånd till historien kom att förknippas med hygien, standard och framtidstro. Den som invände mot formen kunde avfärdas som framstegsmotståndare. Men i grunden handlade striden inte om hantverk, ornament eller platta tak. Den handlade om förhållandet till historien. Modernisterna kunde uppskatta äldre arkitektur och hantverk, men bara som dokument över det förflutna. De kunde bevaras i kyrkor, stadskärnor och museer, men inte verka som källa för samtidens byggande. Samtiden skulle vara autentisk, och autenticiteten råkade alltid sammanfalla med modernisternas eget uttryck.

Där går den egentliga skiljelinjen. Den modernistiska människan framställdes som om hon levde i en epok väsensskild från alla tidigare. Det moderna samhället behövde därför ett radikalt nytt uttryck. Byggandet skulle inte längre vara en fortsättning på en lång erfarenhet, där former prövats, förfinats, ärvts och om­­tolkats, utan ett avståndstagande från det föregående.

Mot detta stod Malmsten. I samband med Stockholmsutställningen 1930 protesterade han mot funktionalismens ”fattiga program” och beskrev den som en ”slätstruken, importerad, antitraditionell stil, mekaniskt torr och grundad på falsk saklighet”. Det var inte bara en estetisk invändning. Orden visar vad han uppfattade som kärnan i problemet: att den nya sakligheten gjorde anspråk på att vara rationell och nödvändig men i själva verket byggde på ett traditionsbrott.

Funktionalismens stora retoriska seger var att göra sin egen estetik till social nödvändighet. Som om badrum, tvättstugor, ljus, luft, moderna kök och god bostadsstandard krävde ett avståndstagande från ornament, materialkänsla och historisk kontinuitet.

Men före funkisens genombrott hade den kooperativa bostadsrörelsen redan visat något annat. I Röda bergen, vid Thorildsplan och i HSB:s tidiga områden byggdes bostäder med planterade gårdar, butiker, badrum, tvättstugor, genomtänkta kök och omsorg om stadsrummet. Där förenades modern standard med Swedish grace.

Det var en annan väg in i moderniteten. Husen hade färg, puts, portaler, detaljer och mänsklig skala. Det progressiva låg inte i att bryta med allt männi­skor kände igen, utan i att ge fler tillgång till ordning, skönhet, hemtrevnad och värdighet.

HSB:s utställning Stockholmshem 1927 visar vad som stod på spel. När kvarteren vid Thorildsplan stod klara visades en hel livsmiljö: kooperativa butiker, inredda lägenheter, möbler, kök och badrum. Konsthantverk och indust­riell produktion fogades samman. Carl Malmsten stod, tillsammans med Maja Alvin och Sven Wallander, för urval och möblering. Det var ett konkret svar på hur ett modernt hem för arbetande människor kunde se ut.

Man kan tänka sig en annan svensk 1900-talshistoria där denna linje hade fått fortsätta. Där Socialdemokraterna och kooperationen inte hade accepterat modernismens påstående att en ny samhällsordning krävde ett arkitektoniskt brott med historien, utan 1920-talsklassicismen blivit utgångspunkt för fortsatt utveckling. Nya bostäder, tekniska lösningar och produktionsformer hade kunnat ges ett formspråk som erkände människans behov av igenkänning, skönhet och tillhörighet.

Malmsten förlorade striden om det moderna Sveriges riktning där och då. Men hans hållning har stått emot tiden bättre än motståndarnas. De miljöer och formideal som låg nära hans synsätt hör i dag till de mest uppskattade. De möbler han ritade har blivit klassiker. Funktionalismens anspråk på att ensam företräda framtiden framstår däremot som alltmer daterat. Sverige behövde inte bli historielöst för att bli modernt.