Självmordsnationen Sverige

Det finns en historia om varför amerikaner lever i föreställningen att svenskar skulle vara sällsynt självmordsbenägna. Ni kanske inte har den erfarenheten, men för ett halvsekel sedan plockade varje ansvarstagande amerikan undan vassa före­mål om det väntades svenskar på besök. Åtminstone är det den svenska bilden av den amerikanska bilden av Sverige. Och det är inte sällan den bilden som betyder mest. För oss svenskar.

Självmordsbenägenheten var en seg uppfattning som spelade på politiska och kulturella före­ställningar om vårt land. I en nation präglad av socialism, eviga vinternätter, påstått utpräglad ateism och begivenhet på skörlevnad var det nära till repet, hagelgeväret eller stupet. Möjligen med flaskan och drogerna som stationer på vägen.

I samband med Republikanska partiets konvent i Chicago i slutet av juli 1960 höll president Eisenhower ett tal vid en frukost. Publiken på Morrison Hotel bestod av 600 ledande republikaner – ministrar, guvernörer och kandidater till både senaten och representanthuset.

Eisenhowers budskap till sitt eget parti var moderation. Extremism är vägen till undergången och Republikanska partiet är den gyllene medelvägen. ”De som insisterar på att marschera i rännstenen till höger eller vänster besegras alltid i det långa loppet”, varnade presidenten.

För att göra sin poäng talade han om ”ett gans­ka vänligt sinnat europeiskt land” som ägnat sig åt ett ”experiment av närmast total paternalism”. Fylleriet i detta land var dubbelt så omfattande som i USA och det rådde en ”märkbar brist på moderation på alla områden”. Inte minst hade självmorden ökat kraftigt. Den bilden var inte ny i USA – men Eisenhower gav den spridning.

Sverige nämndes aldrig, men det var oss Eisenhower menade. Och när diskussionen väl var i gång rådde få tvivel.

Sverige drogs in i den amerikanska valrörelsen och den amerikanske presidenten drogs in i det svenska riksdagsvalet 1960. Det förra var möjligen en större sak här än det senare i ­Amerika.

Reaktionen lät inte vänta på sig.

Statsminister Tage Erlander uttalade sig i svenska medier, men kunde som sommarledig se till att vikarien och försvarsministern Sven Andersson hanterade de amerikanska. ”Jag är glad att hans presidentskap snart är över”, lät Andersson meddela New York Times. Eisenhower var ”en lam anka och vi skjuter inte på sådana fåglar”, tillade han föga diplomatiskt.

Erlander riktade sig mot hur ”reaktionära kretsar” framställer social trygghet som ett hot mot moralen. I en kommentar till DN pekade han dock på ungdomar som ”haft svårt att anpassa sig i föreningslivet”. Självmord nämndes inte.

Dagens Nyheters nyligen avgångne chefredaktör Herbert Tingsten publicerade sig i frågan – för säkerhets skull på både svenska och engelska (det senare redan då ett tecken på att Dagens Nyheter menar att Dagens Nyheter menar allvar). Med karakteristisk syra ansåg Tingsten att det hela var ”förvånande i sin ovederhäftighet – inte med tanke på Eisenhower personligen, utan med hänsyn till att han rimligen bör ha folk med intellektuell koll bland sina inspiratörer”.

Svenskt självmördande var inget nytt, förklarade Tingsten. Det föregick både välfärdsstaten och folkhemmet. Tog man nu livet av sig på grund av barnbidrag och ATP, så tog man tidigare livet av sig i avsaknad av barnbidrag och ATP.

Blickade man ut över världen så tog sig dessutom danskar, japaner och österrikare av daga i raskare takt än svenskarna. Att tillgänglig stati­stik visade att polacker och bulgarer i högre grad fann livet värt att leva försvårade också Eisenhowers tes om socialismen som drivkraft för självmord.

Diplomatin hanterade det genom att gripa Eisenhowers utsträckta halmstrå. Sveriges chargé d’affaires i Washington menade att det inte kunde handla om Sverige, då vi inte var ett ganska utan ett mycket vänskapligt land.

Snart 70 år senare rapporterar CNN-journalisten Fareed Zakaria om att Sverige ”erbjuder en utväg” för västvärldens krisande ekonomier och demokratier. Vi har sedan 1990-talet genomgått ett remarkabel förändring, enligt Zakaria, till en bättre fungerande välfärdsstat och en entreprenöriell ekonomi i världsklass.

Vilken roll det spelar för vår vilja att leva förblir dock osagt.