Norden ovanför polcirkeln har i flera bemärkelser blivit ett hett område. Land och hav där uppe har rent faktiskt blivit varmare genom klimatförändringar. Men området har också blivit en het potatis i konflikten mellan Nato och Ryssland, för att nu inte tala om USA och Danmark. Den amerikanske presidenten har av militära skäl velat lägga beslag på Grönland. Samtidigt vill Ryssland i det gamla finska Petsamo-området bygga ett stort militärt kraftcentrum. Och någonstans i havet ligger ryska ubåtar och väntar med kärnvapen ombord.
Mitt i detta av midnattssol och norrsken belysta polarområde finns en norsk kuststad som heter Kirkenes och ligger nära ryska gränsen, slutstation för Hurtigruttens luxuösa kryssningsfartyg. Mindre känt är att där också finns en liten tidning som heter Barents Observer. Den ägs av ett par norska journalister tillsammans med några modiga landsflyktiga ryska kolleger, som inte längre stod ut med Putins diktatur och kriget i Ukraina. Nu bevakar de tillsammans vad som händer kring Barents hav, inte minst på den ryska sidan. Tidningen, som ges ut på nätet på både engelska och ryska, är naturligtvis strängt förbjuden i Ryssland, och journalisterna riskerar hårda straff om de i dag skulle visa sig öster om gränsen. Men deras verksamhet har inte heller alltid setts med blida ögon av invånarna i Kirkenes med omnejd.
Saken är den att när Barents Observer 2002 började ges ut var avsikten att tidningen skulle främja vänskapen mellan norrmän och ryssar på båda sidor av gränsen. Den understöddes med statliga norska pengar genom en samarbetsorganisation, Barentssekretariatet, och sågs med välvilja också av ryska myndigheter. Man mindes då ännu i Kirkenes att staden hade befriats från nazisternas förtryck av Röda armén under slutet av andra världskriget. En staty av en sovjetisk soldat står fortfarande i stadens centrum som minne av denna lyckliga händelse. Stadsborna umgicks gärna med folk på andra sidan gränsen, och norsk-ryska samarbetsprojekt uppmuntrades.
Men när Ryssland under Putin blev mer auktoritärt och tidningens medarbetare skrev kritiskt om detta, krävde ryska myndigheter 2014 att tidningen skulle läggas ned. Barentssekretariatet gick Ryssland till mötes genom att avskeda de kritiska journalisterna. Tidningens grundare Atle Staalesen och chefredaktören Thomas Nilsen, två grävande murvlar med goda kontakter i Ryssland, beslöt att driva sin tidning vidare som The Independent Barents Observer. Det var i början svårt att klara den digitala utgivningen på nätet ekonomiskt. Tidningen motarbetades såväl av de forna arbetsgivarna som genom juridiska stämningar från rysk sida.
Men man lät sig inte stoppas. Efter flera års möda och juridiska processer lyckades tidningen få stöd genom stiftelser och privata donationer, numera också från universitetet i Tromsö. Den stora vändpunkten kom sedan Ryssland 2022 hade inlett sitt fullskaliga krig mot Ukraina. Nu kunde den självständiga och oberoende Barents Observer även rekrytera regimkritiska ryska journalister som flytt från sitt land för att kunna verka fritt och undgå fängelse i hemlandet. I dag har tidningen utvecklats till en internationell succé och det arktiska områdets viktigaste väktare och nyhetskälla för såväl Västeuropa som Rysslands dissidenter. Det är ofta där vi numera först får höra om nya ukrainska drönarattacker mot Ryssland eller om fängslandet av oppositionella ryssar. De forna arbetsgivarna i Barentssekretariatet har sent omsider tvingats erkänna att de nog gjorde ett beklagligt misstag när de försökte tysta sina egna journalister, väktarna vid Barents hav.
Jag är på väg till Kirkenes som passagerare på ett av Hurtigrutens fartyg och har inbjudits att besöka redaktionen. Som förberedelse läser jag de initierade artiklarna om den militära uppbyggnaden av Petsamo-området och om nya ukrainska drönare som snart förväntas kunna bryta igenom det ryska försvaret kring polarområdets ubåtar. Men det finns också berättelser om hur vardagslivet ter sig för vanliga ryska medborgare i Nordryssland, tvångsrekryterade och skickade till Ukraina för att dö en meningslös död vid fronten. Det är stark journalistik, välskriven och tydligen baserad på trovärdiga källor. Den som bjudit in mig är chefredaktören Thomas Nilsen, känd för uppmärksammade böcker om den ryska nordflottan (översatt till flera språk) och om radioaktivt nedfall i närheten av Murmansk och Archangelsk.
Att tidningen numera blir mycket läst på tidningsredaktioner över hela världen är uppenbart.
När jag kommer fram till Kirkenes är det svårt att hitta redaktionen, fast staden är liten och glest befolkad. Nästan inga människor syns denna fredagseftermiddag. På den gatuadress jag fått syns inga skyltar med tidningens namn. Först efter mycket frågande och letande hittar jag redaktionen i några rum högt uppe i ett oansenligt rött tegelhus. Det visar sig att chefredaktör Nilsen har gått för dagen.
Däremot blir jag väl mottagen av tidningens grundare Atle Staalesen, en atletisk norrman i 50-årsåldern, som bjuder på kaffe. Han berättar för mig om tidningens äldsta historia, om konflikten med Barentssekretariatet och om det fria men i början hårda livet som utsparkade och bannlysta redaktörer för den oberoende tidningen. Han talar också om de nya ryska medarbetarna och presenterar mig för dem som finns på plats.
Där träffar jag Denis Zagore, en garvad äldre radiojournalist från Murmansk som redan före tidningens nya linje arbetade med dess mediebevakning i det ryska polarområdet men nu har flyttat permanent till Kirkenes. Jag växlar några ord på ryska – de få jag ännu minns från Försvarets tolkskola – med Georgii Chentemirov. Han är en grävande journalist som kommer från Petrozavodsk i Östkarelen, där han varit ordförande i journalistförbundet men numera är efterlyst som ”främmande agent” och ”terrorist” i hemlandet.
Tidningens två kvinnliga journalister tycks tyvärr ha gått för dagen. Den ena är Farida Kurbangaleev, en medelålders dam som kommer från den ofta diskriminerade tatariska folkgruppen i Kazan, numera nyhetsredaktör för den ryska upplagan. Den andra är den 22-åriga journaliststudenten Olesia Krivtsova, som har flytt Archangelsk efter att ha suttit i fängelse för att ha uttalat sig kritiskt om Ukrainakriget i sociala medier. Dessutom finns för närvarande en svensk journalist, Susanna Sjöstedt, som gäst genom ett utbytesprogram. Tillsammans utgör dessa sju hela redaktionen. Ett starkt och effektivt team, fast samtliga i Ryssland betraktas som ”främmande agenter”, mycket farliga.
Att tidningen numera blir mycket läst på tidningsredaktioner över hela världen är uppenbart. Men blir den läst också i Ryssland? Ja, menar Atle. Visserligen är den förbjuden av censurmyndigheten och blockerad på internet i Ryssland, men det finns sätt att komma runt censuren, inte minst i det ryska närområdet.
Men kan den bidra till att skapa ett mer demokratiskt Ryssland? Nej, på den punkten är Atle Staalesen mycket pessimistisk. Ukraina kanske vinner sin frihet, och Putin förlorar till slut makten. Men det var länge sedan Atle som ung student i Moskva och som grundare av Barents Observer trodde på Rysslands demokratisering och vänskap med Norge. Landet på andra sidan gränsen kommer nog tyvärr att förbli en auktoritär stat, fientlig mot västerländsk demokrati. Atle har förlorat sina illusioner om Rysslands demokratisering.
Väktarna vid Barents hav kan förhoppningsvis ändå göra nytta för demokratin med sina rapporter, tror Atle. Och för oppositionella ryssar i polartrakten kan de vara en källa till kunskap och tröst, hoppas han.
