Ensamheten efter att ha läst nyutgåvan av Mandarinerna (översättning Åsa Moberg och Adam Inczèdy-Gombos) dröjer sig kvar i flera dagar. Det är en ensamhet som är svår att identifiera eftersom det är tydligt att den inte bara är min. Den är vår samtids. Och den förkroppsligas genom en längtan till det som mandarinerna hade och tog för givet: ett rum.
Simone de Beauvoirs klassiker från 1954 följer en krets av författare, journalister och offentliga personer i efterkrigstidens Paris. Karaktärerna i romanen är baserade på hennes eget umgänge med de främsta i denna intellektuella elit, däribland livskamraten Jean-Paul Sartre och Albert Camus. Men detta bör inte hamna i förgrunden. Inte för att det är ointressant, utan för att det vore trist. Betydligt mer spännande är berättarrösten, så tydligt präglad av tiden.
Första världskriget formade hennes barndom, mellankrigstiden ungdomen och andra världskriget vuxenåren. Världskollapserna har fått sammansmälta till ett bakgrundsbrus. Både instinktivt och intellektuellt bär de Beauvoir på vetskapen om att tillvaron kan rämna. Sociologen Karl Mannheim skrev redan 1928 att en generation inte formas av födelseår, utan av ögonblicken då världen landar, av kollisionerna som inte går att skaka av sig. Mandarinerna vibrerar av dessa ögonblick och kollisioner i innehåll såväl som i form.
De stora tänkarna rör sig på samma gång ärrade och yrvakna i den nya världen. Freden framstår knappast som någon lättnad. Friheten växer till ett kristillstånd. De som alltid har verkat genom texter står desillusionerade – vad betyder orden nu? Genom prövandet av tankar och idéer med och emot varandra, och i kroppar som får andas ut och mötas, närmar de sig romanens kärna. Den består av en central fråga: ”Hur lever du vidare när historien precis passerat genom dig?” Följdfrågorna kommer tätt därefter: ”Hur låter du denna upplösta värld ta plats i dig? Hur låter du den styra dig? Stympa dig? Väcka dig?” Det är frågor som inte låter sig besvaras av ett slipat intellekt, i vart fall inte ensamt. Om så vore fallet skulle romanen inte vara en nyckelroman.
Bland romanens karaktärer återfinns psykoanalytikern Anne Dubreuilh. Hon möter livet med ett ständigt påkopplat medvetande, tränad som hon är i att hålla utrymme för det som inte sägs. En annan av karaktärerna, Henri Perron, redaktör och skribent, definierar sig genom det motsatta: handlingar, åsikter, erövringar. Hon måste stanna, han måste ständigt vidare.
Det är inte självklart vilket slags vetande som egentligen är det vinnande. Annes frenetiska självanalys lyckas inte hålla tätt mot åtrån, svartsjukan, åldrandet, tröttheten. Henris förakt för stagnationen ger också upphov till själslig klåda. Båda förhållningssätten framstår som otillräckliga positioner. Kroppen låter sig varken styras av intellektets försiktighet eller viljans rastlöshet. Den vet att det måste till något mer.
Filosofen Maurice Merleau-Ponty, som rörde sig i samma kretsar som de Beauvoir, menade att det är i våra sinnesförnimmelser som världen först blir tillgänglig för oss. När historien slår ner är kroppen den plats i vilken erfarenheten fäster. Rörelsen börjar inte i tanken, utan i axlarna som spänns och i bröstet som stramas upp. Endast i närvaron av andra, i ett delat rum, kan våra erfarenheter fördjupas. Med Merleau-Ponty blir mandarinernas hetlevrade diskussioner till olika försök att förstå vad som faktiskt har hänt, inte bara i världen, utan med dem själva. Den intellektuella gemenskapen blir fysisk, riskfylld, rentav livsviktig. Kroppen vet. Och romanen. Simone de Beauvoir skriver ur den erfarenhet som formade hennes generations tidiga och innersta livsriktning, men också utifrån det nyligt upplevda, det hon vet. Detta dubbelseende, som delvis är kroppsligt, delvis medvetet, gör att världsbilden faktiskt landar.
Skrällen är ljuvlig.
Vad är det som skapar ett sådant avstånd mellan de Beauvoirs universum och vårt? Vi har ju så mycket mer av allt. Mer information, fler röster och sätt att nå varandra. Men som vi vet formas en generation inte främst av det den har, utan av det den saknar och knappt kan sätta ord på. Jag ska ändå försöka.
Vi flockas inte längre tillsammans kring tv-nyheterna, samtalar inte med någon över vårt eget staket.
Strax efter uppvaknandet, före morgonkaffet, känner jag nyhetsflödet inom mig. Jag är inte nyfiken eftersom jag redan vet vad som har hänt. Världen har rasat igen, det finns ingen given referensram. ”Polarisering”, ”desinformation” och ”radikalisering” är behändiga ord vi tar till för att försöka förklara tillståndet. Krigen på nära håll och längre bort, AI:s svindlande framfart, explosionerna och skotten alldeles intill – allt är lika brådskande och rullar förbi i samma format och rubrikstorlek. Poddarna följer mig vidare ut på gatan. Jag går själv med röster i öronen. Relationen är helt asymmetrisk, ingen kräver något av mig, jag behöver inte berätta var jag står eller stanna kvar i något obekvämt. Jag är med dem. Och samtidigt ensam. Världen trycker på utifrån, men den integreras inte. Den låter sig aldrig formas till en begriplig berättelse.
Orden kan, precis som i Mandarinerna, användas som ett skydd mot det som är för stort. De statsvetenskapliga begreppen erbjuder, nu som då, en form där oron kan placeras utan att behöva kännas fullt ut. Men till skillnad från mandarinernas verklighet är våra kroppar frånkopplade i processen. Vi flockas inte längre tillsammans kring radion eller tv-nyheterna, bearbetar inte världen på några naturliga platser, samtalar inte med någon över vårt eget staket. Nyhetsflödet är en privatsak, något som kan anpassas till det vi själva vill bejaka. Vi kommenterar och orerar med tangenterna, men våra ögon möts aldrig. Och ingen kan brista ut i ett oväntat, förlösande skratt – ett sådant som lösgör oss från en bergfast position, eller åtminstone ruckar på den lite. Merleau-Ponty skulle ha sagt att det just är i sådana ögonblick, när kroppen reagerar före tanken, som något verkligt överförs.
Filosofen Byung-Chul Han har beskrivit den digitala tidsåldern som ett tillstånd där information cirkulerar utan att omvandlas till erfarenhet. Han kallar det för ett transparenssamhälle där allt syns men ingenting tränger igenom. Mediesurret passerar genom vårt medvetande utan att forma oss. Flödet håller oss ständigt uppkopplade mot världen, men vi förblir lika splittrade som de världsbilder vi konsumerar.
Mandarinerna bär däremot världen tillsammans. Och de fortsätter att göra det trots all den friktion som uppstår när man lyssnar på någon som tänker annorlunda än en själv. Att säga fel saker i fel rum kan få konsekvenser för vänskapen, för hur man sedan kan möta den andres blick. Men det som inte kostar något formar heller ingenting.
Det är där, i integreringen av en splittrad och omöjlig värld, som de Beauvoirs roman drabbar mig som starkast. Inte som en historisk skildring, utan som en studie i vad som händer när tänkandet inte längre räcker som orientering. Insikten kräver att man lämnar det skydd som orden ger och går ut i det osäkra, ofärdiga. Simone de Beauvoirs mandariner var utmattade och desillusionerade. Men de var åtminstone närvarande i ett gemensamt rum.
Som jag längtar efter ett sådant! Ett rum som förmår bära ett verkligt samtal; ett prövande, rörigt, vansinnigt och ibland hopplöst samtal – för att världen är just sådan. Men framför allt: ett rum där det inte handlar om att ha rätt, utan om att stå kvar.
