Jimmy Carters rådgivare hade passat bättre som republikan

Nu för tiden förknippas hans svåruttalade polska efternamn i första hand med dottern Mika, som varje morgon kan ses i den amerikanska tv-rutan som värd för MSNBC:s Morning Joe. Dit var pappa Zbig också inbjuden åtskilliga gånger under årens lopp, trots att hans första besök i dotterns tv-studio avlöpte allt annat än friktionsfritt.

Stämningen sjönk som en sten när Zbigniew Brzezinski med karakteristisk bryskhet avfärdade Mikas programledarkollega Joe Scarboroughs uppfattningar om ämnet för dagen som så ytliga och ogenomtänkta att det var generande för alla närvarande. Föga visste han då att samme Scarborough med tiden skulle komma att bli hans svärson – men vid det laget hade relationen dem emellan genomgått en rejäl förbättring efter det första intermezzot.

För det var ju sådan han var, Zbigniew Brzezinski, som av lättförståeliga skäl mestadels om- och tilltalades med det betydligt enklare Zbig. Känd långt utanför USA:s gränser som tung strategisk tänkare och flitig skribent och författare, och en gång i tiden nationell säkerhetsrådgivare i Jimmy Carters allt annat än lyckosamma administration på 1970- och 80-talen.

Med sin skarpa tunga och blixtsnabba intellekt var han förvisso inte älskad av alla, även om en avsevärd portion avväpnande charm förmådde kompensera för en del av den polska direktheten.

Det må så vara att det i dag är dottern som tilldrar sig mest uppmärksamhet; frågan ”så du är Mikas far?” fick Zbig vänja sig vid på äldre dagar. Själv var han dock faktiskt inget mindre än en legend.

Men visst var det paradoxalt att han, som med råge uppfyllde alla tänkbara kriterier för en säkerhetspolitisk hök, skulle vara närmaste man och rådgivare till just Jimmy Carter av alla presidenter.

De var ett minst sagt udda par, den milde och hopplöst obeslutsamme baptistpastorn och jordnötsodlaren från Plains, Georgia, och den intensive och skarpe polske invandraren vars vokabulär inte omfattade ord och begrepp som ”kompromiss” eller ”konsensus”.

Egentligen, skriver Edward Luce – reporter på Financial Times och författare till den detaljrika tegelstenen Zbig – hade Brzezinski passat betydligt bättre som republikan, som den inbitne kallakrigare och Sovjetkritiker han var. Kanske rentav som nationell säkerhetsrådgivare till Ronald Reagan, Carters efterträdare efter bara en period i Vita huset och så olik sin företrädare som tänkas kan, från personlighet till politisk framgång och ideologisk läggning.

Ryktet säger, skriver Luce, att Brzezinski faktiskt fick frågan från Reagan om att kliva in som säkerhetsrådgivare inte bara en utan två gånger, utan att Zbig nappade på erbjudandet.

När Reagan tog över hade de iranska ayatollorna – högaktuella även i dag – under lång tid paralyserat Carteradministrationen med det 444 dagar långa gisslandramat. Ayatollorna förnedrade dessutom Jimmy Carter in i det allra sista genom att släppa den amerikanska gisslan från fångenskapen exakt fem minuter efter det att Ronald Reagan avlagt presidenteden, klockan 12.05 på installationsdagen den 20 januari 1981. Just som Jimmy Carter avgått som USA:s president.

Hanteringen av det utdragna gisslandramat präglades av stora slitningar mellan olika delar av Vita huset och framför allt av en djup konflikt mellan den nationelle säkerhetsrådgivaren – höken Zbig – och utrikesminister Cyrus Vance, vars försiktiga läggning var mer i takt med den velande presidentens.

Zbigs inledande förslag om amerikanskt stöd för en militärkupp mot ayatollorna möttes föga förvånande inte av någon större entusiasm – eller rättare sagt någon alls – bland kollegerna. Och hans argument att den avsatte shahen från början borde ha välkomnats till USA och tillåtits stanna där, i stället för att skickas runt mellan olika länder, var inte heller överdrivet populärt.

”Världspolitik är inte någon kindergarten”, förklarade Zbig otåligt för sina mindre handlingskraftiga kolleger.

De många sammandrabbningarna med utrikesdepartementet och dess ledning bekräftade Zbigs redan stora misstänksamhet mot det WASP-dominerade politiska etablissemanget, och känslorna var i högsta grad ömsesidiga.

I de kretsarna betraktades polacken med den markanta brytningen som visserligen framgångsrik och intellektuellt imponerande, men ändock en katt som slunkit in bland de fina Georgetownhermelinerna.

Hans egen familjehistoria var dock faktiskt inte särskilt annorlunda än deras. Zbig må ha uppfattats som nykomling i Washington DC, men någon fattig invandrarbakgrund hade han då rakt inte. Pappa Tadeusz var polsk diplomat och familjen hade bott lite varstans i Europa innan de slog sig ner i Montreal, där de med tiden blev kanadensiska medborgare. Zbig fortsatte så småningom söderut till Harvard, men även om hans akademiska karriär rullade på som på räls var det till makten i Washington DC han sökte sig. Den första stora idolen var John F. Kennedy, som Brzezinski agerade talskrivare åt vid några tillfällen. När Zbig många år senare fick frågan vilka de i hans tycke största presidenterna var nämnde han Kennedy och Obama; den senare kom han dock politiskt på kant med. Däremot kuriöst nog inte med Carter, trots att det var i hans administration som han varit nationell säkerhetsrådgivare.

Så hur hamnade egentligen Zbig i Carters Vita hus? Den förenande faktorn dem emellan var värnandet om mänskliga rättigheter, och då i första hand – i alla fall för Zbig – för folken bakom järnridån. Att östblocket inte utgjorde någon monolitisk enhet, som så många ansåg i den amerikanska huvudstaden, utan en samling länder och folk med i högsta grad separata kulturer och identiteter, och därför borde analyseras som sådana, blev Brzezinskis käpphäst både som akademiker och i Washington DC.

Men ibland landade även han lite snett i analysen, som många år senare under debatten inför den stora Natoutvidgningen 2004. Då förespråkade Zbig en uppdelning av de baltiska staterna i tre kategorier: Natomedlemskap för Litauen – närmast hans eget hemland Polen – EU-medlemskap till Estland och med Lettland däremellan, sårbart och exponerat för det ryska rovdjuret.

Livet igenom drogs Zbig med anklagelser om dubbla lojaliteter och kritiken att det egentligen var Polen, inte USA, som stod hans hjärta närmast. Några försök att dementera de ryktena verkar han egentligen aldrig ha gjort. Däremot, påpekade han tidigt, var det viktigt att tänka bortom det då rådande kalla kriget och förbereda sig för den dag då Sovjetunionen inte längre var USA:s, och västvärldens, huvudmotståndare. Det var en minst sagt radikal tanke i en tid när töväder och samförstånd var högsta mode, ett perspektiv på världspolitiken som kanske främst av alla personifierades av Zbigs eviga rival, Henry Kissinger.

De två kände varandra från studietiden på Harvard, där den pompöse Kissinger inte imponerat på den några år yngre Zbig. Deras karriärer löpte därefter mer eller mindre parallellt under många år. Och för Zbig blev Kissingers utnämning till nationell säkerhetsrådgivare av Richard Nixon något av en uppenbarelse: även en europeisk invandrare med accent kunde alltså nå hela vägen till den absoluta makttoppen i supermaktens huvudstad.

Av USA:s 29 nationella säkerhetsrådgivare sedan posten inrättades 1947 är dessa två de klart mest berömda. Om Kissinger har det författats hyllmetrar av litteratur, om Zbig knappast något alls, inte förrän nu.

Biografins tätskrivna 545 sidor tar sin lilla tid att ta sig igenom, men enbart på grund av sitt omfång. För som läsupplevelse är den helt enkelt magnifik. Och att även Zbigniew Brzezinski får den uppmärksamhet han så väl förtjänar är verkligen på tiden.