Recension, Internationell fackbok

Så tog kommunisterna makten i Kina

Bild på kinesisk 20 yuan-sedel med porträtt av Mao.
Propagandan beskrev Mao Zedong som ”en ödets man”. Foto: Getty images

När Mao tog makten var det inte genom något bondeuppror på landsbygden, utan genom terror mot en befolkning som saknade riktiga klassfiender.

Jojje Olsson

Journalist och författare.

Shanghai hade Kinas kommunistparti bara 25 medlemmar år 1929, trots att staden var en av världens största och hem åt över 100 000 arbetare. År 1940 var en av 1 700 kineser kommunister; en utbredning i samma storleksordning som i USA. Länge fanns det fler kommunister per capita i nästan alla europeiska länder – undantaget Nazityskland – än i Kina, där rörelsen började växa på allvar först efter andra världskrigets slut.

Denna sifferexercis är ett av flera exempel som historikern Frank Dikötter radar upp i sin senaste bok om Kinas moderna historia. Denna gång tar han sikte mot den saga – ”fairy tale” – och mytbildning som finns kring kommunistpartiets väg till makten.

Recenserad bok

Red Dawn over China. How Communism Conquered a Quarter of Humanity

Frank dikötter

Bloomsbury publishing (2026)

Var det verkligen ett folkets parti som blev populärt tack vare jordreformer, och som kämpade mot den japanska invasionen av Kina, för att sedan vinna inbördeskriget mot det korrupta nationalistpartiet Kuomintang tack vare sitt breda stöd från allmänheten?

Knappast, menar Dikötter. Han pekar på hur det under Kinas långa och blodiga inbördeskrig aldrig hände att befolkningen flydde till de områden som kontrollerades av kommunistpartiet. Flykten skedde i stället åt andra hållet, då folk med tiden kom att frukta det ”spår av förstörelse” som kommunisternas plundring och dödande lämnade efter sig. ”Nyckelordet är våld, och viljan att utöva det”, skriver Dikötter. Det handlade aldrig om någon gräsrotsrevolution, eller ens en ideologisk attraktion. Snarare var kommunistpartiet mästare på att ljuga, bedra och sabotera – en aktör redo att nyttja varje medel för att uppnå slutmålet.

Ett ”tillstånd av terror” präglade de områden som kommunisterna lade under sig. Befolkningen delades genast upp i kategorierna jordägare, rika bönder, mellanbönder, fattiga bönder och arbetare. Men kommunistpartiet stötte snart på ett problem. Det fanns inga uppenbara fiender att organisera de fattigaste emot.

Dikötter noterar att jordägare – ”landlord” – var ett främmande koncept. Termen hade importerats från Ryssland och Japan i slutet av 1800-talet. Men i Kina fanns ingen jordägande aristokrati, några godsägare eller något som påminde om Europas livegenskap.

Visst drogs Kinas utfattiga bönder med problem, främst i form av översvämningar, frost och torka samt de krigsherrar eller rövargäng som härjade på landsbygden. Den främsta distinktionen, enligt Dikötter, var inte mellan bonde och jordägare, utan mellan lokalbo och utomstående.

Vid ett hetsigt möte uppmanades var och en av 300 närvarande delegater att döda minst tio klassfiender, och få bönderna att döda ytterligare tio.

Det fanns därför ”ingen magisk formel” för att lösa landsbygdens problem, och minst av allt en revolution. Men kampmöten organiserades icke desto mindre, där svårigheter användes för att piska upp hat mot alla sorters auktoriteter. I avsaknad av en jordägande klass pekade man ut ”rika”, vilka ofta var svåra att hitta.

Aptiten för urskillningslöst dödande märktes tidigt. År 1927 bildade kommunistpartiet sin första sovjet i Hailufeng i södra Kina. Vid ett hetsigt möte uppmanades var och en av 300 närvarande delegater att döda minst tio klassfiender, och få bönderna att döda ytterligare tio. ”Det är bättre att döda tusen oskyldiga än att en enda skyldig kommer undan”, sade Peng Pai som ledde området. Listor gjordes upp på 28 kategorier att ”utrota”, inklusive blinda och obotligt sjuka. Affärsverksamheter med kapital på några tusen kronor beslagtogs och ägarna lynchades. Under fyra månaders skräckvälde dödades 25 000 människor, och minst lika många flydde.

Dikötter har tidigare skrivit tre böcker – kända som the People’s Trilogy – om hur kommunistpartiet under Mao Zedong terroriserade Kinas befolkning. För den som är bekant med hans prosa är katalogen över övergrepp inte främmande. Barnamord, tortyr och levande begravda beskrivs torrt och sakligt. Folk får sina ögon urgröpta och inälvorna utskurna.

Liksom i tidigare verk har den nederländske historikern också här dykt djupt in i arkiven. Bland källorna märks över 300 volymer av interna partidokument från 1923 till 1949, som han kallar ”en ojämförbar grund” för kunskap om kommunistpartiets historia. De sammanställdes av partiet i början av 1980-talet och var menade för internt bruk men dök ändå upp i Hongkong, där Dikötter sedan början av 2000-talet varit professor vid stadens främsta universitet.

Bland källorna finns även brev och rapportering från utländska diplomater samt material från det kinesiska nationalistpartiet Kuomintangs arkiv i Taiwan och information från Moskva om Kominterns verksamhet i Kina.

Komintern – eller den kommunistiska internationalen – grundades 1919 för att främja en världsrevolution. Man började genast kultivera kontakter i Kina, vars kommunistparti grundades 1921. Men Josef Stalin var en nyckfull partner. Han såg Kinas nationalistparti som en värdefull partner för att få bort krigsherrar och imperialister från Kina. Därför tvingade Stalin fram ett slags enad front där kommunisterna sökte medlemskap i nationalistpartiet, vars militära stöd från Moskva villkorades med att kommunisterna välkomnades.

Komintern hann i alla fall med att utse en 32 år gammal Mao Zedong till chef över ett institut som utbildade aktivister för att organisera bönderna. Året därpå kollapsade den oheliga alliansen, enligt uppgift eftersom Sovjetunionen skickat stora mängder vapen tillsammans med militära och politiska rådgivare till Kina för att understödja en kommunistisk revolution.

Kommunisterna tvingades nu under jorden efter misslyckade strider mot den bättre utrustade nationalistarmén. Stalin uppmanade kommunisterna att forma en egen armé och etablera en bas i södra Kina. Men nationalismen hade större dragningskraft i Kina, dels av historiska anledningar, dels för att nationalistpartiet 1928 lyckades ena landet genom att slutligen besegra alla krigsherrar.

Nationalistledaren Chiang Kai-shek nötte långsamt ner kommunisterna, som 1934 desperat lyckades bryta en sista inringning. Efter den mytomspunna långa marschen – vars våld och kaos Dikötter ingående skildrar – upprättades en revolutionär bas i Yan’an i norra Kina året därpå. Kommunistpartiet hade nu 40 000 medlemmar och åtnjöt samma folkliga popularitet som ”en obskyr religiös sekt eller ett mindre hemligt sällskap”.

Vid det här laget hade Kuomintangs ledare dessutom fått andra problem på halsen. År 1931 ockuperade Japan Manchuriet. Spänningarna tilltog, liksom kraven på att försvara Kina tillsammans – så även inom själva nationalistpartiet.

Nu visade sig kommunistpartiets tidiga expertis inom propaganda. Ett särskilt viktigt bidrag till den mytbildning som räddade partiet var 1937 års publicering av Edgar Snows Röd stjärna över Kina, vars titel Frank Dikötter själv leker med i sin. Den amerikanske journalisten beskrev Mao Zedong som en ödets man, framkallad av historiska krafter för att bringa ordning i Kina. Han sades vara ett ”ansenligt geni”, med outtröttlig energi, som lade föga vikt vid sitt personliga liv men var förbluffande noggrann i att utföra sin plikt.

Bakom kulisserna såg verkligheten annorlunda ut. Snart kom kommunisterna att utnyttja Japans fullskaliga invasion 1937 för att expandera i norra Kina.

Edgar Snow var, förstås, handplockad av kommunistpartiet för att tillbringa månader i den isolerade bas av grottor där de gömde sig undan andra världskriget. De ställde stränga krav och redigerade hans texter. Ändå verkade Edgar Snow uppriktigt tro på den propaganda han matades med, och lämnade den revolutionära basen övertygad om att han varit gäst hos en samling reformvänliga demokrater som målmedvetet kämpade mot den japanska invasionen.

Enligt Dikötter var det Röd stjärna över Kina som ”gjorde Mao till ett hushållsnamn och utgjorde grunden för alla efterföljande skildringar av kommunistpartiets framväxt och därmed indirekt även det moderna Kinas historia”. Efter publiceringen fortsatte Mao att skriva essäer om flerpartisystem, allmän rösträtt och andra demokratiska rättigheter. Fler journalister och diplomater bjöds in till Yan’an, där de storögda drog samma slutsats som Snow efter att ha tagits på regisserade rundresor i området.

Bakom kulisserna såg dock verkligheten annorlunda ut. Snart kom kommunisterna att utnyttja Japans fullskaliga invasion 1937 för att expandera i norra Kina. Man stred måttfullt mot japanerna och attackerade i vissa fall nationalisternas trupper. Men framför allt terroriserade man landsbygden för att lägga områden under sig.

”Folk är rädda för japanerna, så de följer dem. Om folk är mer rädda för oss än för japanerna, så kommer de att följa oss!” Så sade Zhao Shangzhi, en ledande kommunistrebell i japanska områden i norra Kina. Hans män brände och hängde bybor som misstänktes samarbeta med japanerna. Senare övergick man till att förstöra hela byar. Kvinnor och barn massakrerades med kulsprutor; stora högar byggdes av liken.

Även kommunistpartiets egen rapport påpekade att dessa rebeller ”agerade som fascister i färd med att utrota en ras”. Ändå döptes en stad efter Zhao Shangzhi, där det än i dag står en staty av honom som frihetskämpe.

På själva basen i Yan’an pågick en ideologisk reningskampanj i början av 1940-talet. Snarare än att demokrati utvecklades så blev tusentals partimedlemmar torterade och avtvingade erkännanden. Ingen kritik mot Mao Zedong tilläts.

Ändå köpte journalister och akademiker bilden i Röd stjärna över Kina utan ifrågasättanden. Och de var i gott sällskap. För boken fick opinionen att skifta från Kuomintang till kommunistpartiet även bland västerländska toppolitiker.

General George C. Marshall – skickad som president Harry Trumans särskilda sändebud till Kina i slutet av 1945 – trodde att kommunisterna var ”reformatorer från landsbygden som kan hjälpa till att forma ett demokratiskt Kina”. Han pressade Chiang Kai-shek att ingå en koalitionsregering med Mao Zedong och förhandlade fram en fyra månader lång vapenvila just efter andra världskrigets slut som gav kommunisterna livsviktigt andrum.

Chiang Kai-shek fick vidare veta att allt stöd från USA stod och föll med denna vapenvila samt koalitionsförhandlingarna med kommunisterna. Året därpå införde president Truman ett vapenembargo mot Kuomintang, då båda sidor allt oftare bröt mot vapenvilan.

Frank Dikötter menar att kommunistpartiet endast spelade ”en marginell roll” i Kinas historia från sitt grundande fram till andra världskrigets slut. Ett par dagar efter att USA fällt sin första atombomb över Japan vällde en miljon sovjetiska soldater in i Manchuriet. De tog enkelt över japanska områden, vapen och infrastruktur.

Medan Mao Zedong låtsades förhandla med en bakbunden Chiang Kai-shek gjordes det i hemlighet upp att Maos soldater skulle få ta över dessa vapen då Sovjetunionen drog sig tillbaka från Kinas territorium i enlighet med Jaltaavtalet.

Moskva hade, formellt 1935, övergett världsrevolutionen till fördel för en global allians mot fascism. Men nu var det hotet ur världen. Man beväpnade och utbildade Kinas kommunistarmé, som nu kunde gå från gerillaverksamhet till konventionell krigföring.

Det fullskaliga inbördeskriget pågick 1945–1949 och präglades av samma hänsynslöshet som tidigare strider. 1948 års belägring av Changchun – tidigare huvudstad i det japanska Manchuriet – framhålls av Frank Dikötter som den allra viktigaste händelsen under detta krig.

Befälhavaren Lin Biao beordrade att Changchun skulle bli ”dödens stad”. 160 000 civila dog av svält och sjukdom. Föraktet för människoliv satte tonen för den fortsatta konflikten. Civila flydde till städerna, där de blev en börda för nationalistregeringen att föda och skydda. Snarare än någon bonderesning så var det vinnande konceptet vad Dikötter kallar ”omoralisk applicering av militär strategi”.

Att Kina var stöpt i elände och död är viktigt. Men Dikötter pekar ut något avgörande, nämligen att kommunistpartiet såg till att bönderna fick blod på sina händer och därmed blev delaktiga i revolutionen. Något som han torrt konstaterar fortsatte långt in på 1970-talet.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Recension