Från liberal demokrati till folkmordsdiktatur

Weimarrepubliken, detta experiment i demokrati och avantgarde som slutade så tragiskt, är föremål för en strid ström av litteratur. En Bokussökning på ”Weimar Republic” och ”Weimarer Republik” ger i snitt omkring 40 respektive 90 träffar per år 2020–2025. Själv har jag länge lockats av ämnet och på senare år haft nöjet att recensera Harald Jähners Vertigo. The Rise and Fall of Weimar Germany 1918–1933 och Frank McDonoughs The Weimar Years. Rise and Fall 1918–1933. Även svenskar – historikern Olle Larsson, statsvetaren Erik Åsard och författaren Mats Bergström – har på sistone gett sig i kast med ämnet.

Katja Hoyer är en relativt ung (40 år) historiker och journalist. Hon föddes i DDR, studerade vid universitetet i Jena ett par mil från Weimar och är numera gästforskare vid King’s College London. Hon har tidigare gjort sig bemärkt för två böcker, Blood and Iron (2021) om det tyska kejsarriket 1871–1914 (recenserad av undertecknad i Axess nr 7 2022) och Beyond the Wall (2023) om Östtyskland 1949–1990.

Nu har ett tredje arbete anlänt: Weimar, om livet i staden som ses som Tysklands kulturella vagga och som har liknats vid Tyskland i ett nötskal. Detta arbete om 464 sidor, baserat på arkivmaterial, brev, dagböcker, dagstidningar och litteratur, vittnar om Hoyers välutvecklade förmåga att fånga in och organisera ett stort material och förvandla det till en medryckande och spännande berättelse.

Hoyer ställer inledningsvis den fråga som hemsöker oss eftersom vi fruktar en upprepning: ”Hur slog Tyskland inom loppet av några få år om från en av de mest liberala demokratierna i världen till en folkmordsdiktatur?” Hon finner att det, trots allt som skrivits om tredje riket, finns skäl att fortsätta söka svar på en ”granulär nivå”. Vilken stad kan vara mer lämpad för sållning av historiska korn än just Weimar, som ”länge varit Tysklands kulturella ledstjärna, men som för en tid också var mörkrets hjärta”? Nazisterna hyllade Goethe och Schiller samtidigt som de mördade tiotusentals människor i Buchenwald.

Persongalleriet i Weimar omfattar många kända namn, i främsta raden Adolf Hitler, som besökte staden ett fyrtiotal gånger, Weimarsonen och Hitlerjugendledaren Baldur von Schirach, Friedrich Nietzsches syster Elisabeth och hennes liberale vän Harry Graf Kessler, skådespelaren Emmy Sonnemann, gift Göring, och den råbarkade nazistledaren Fritz Sauckel. Men också många namn ur det anonyma folkdjupet, främst bokbindaren, pappershandlaren och dagboksskrivaren Carl Weirich, hotellägarna Arthur och Rosa Schmidt, hon med judisk bakgrund, och socialdemokraten och motståndsmannen Kurt Nehrling.

Boken är kronologiskt upplagd och skildrar, efter en prolog om första världskriget, livet i Weimar år för år från 1919 till 1939, varpå följer en epilog om andra världskriget samt slutsatser. Många dramatiska händelser passerar revy. Man kan i en recension bara återge ett axplock.

Efter Tysklands nederlag i första världskriget rådde kaos i Berlin. Friedrich Eberts provisoriska regering behövde dra sig tillbaka till en säker plats, och valet föll på Weimar i delstaten Thüringen. Att den nya republiken tog avstamp i Weimar och inte Berlin innebar samtidigt en signal till ententen: Det skulle bli slut på preusseriet. Weimar ligger dessutom mitt i Tyskland. ”Det skulle bli hjärtat i ett nytt Tyskland.” I juli 1919 antogs den nya tyska konstitutionen.

Våren 1920 samlades ett par tusen vänsteraktivister i Weimar och placerade en lagerkrans på Goethestatyns huvud. En annan livlig Goethebeundrare var Marlene Dietrich, som av sina föräldrar i Berlin skickats till internatskola i Weimar.

När Elisabeth Förster-Nietzsche i juli 1921 firade sin 70-årsdag gratulerades hon av författare och konstnärer som Thomas Mann och Edvard Munch. Hon redigerade sin brors skrifter efter eget behag och drev Nietzschearkivet med hjälp av donationer från bland andra Ernest Thiel. I delstatsvalet 1921 fick partier som inte accepterade den nya republiken mer än två tredjedelar av platserna i Thüringens parlament.

Den unge Baldur von Schirach, son till en teaterchef, tog privatlektioner hos en antisemitisk författare. Tyskland led av akut bostadsbrist och i Weimar försökte Walter Gropius och hans Bauhausskola finna rationella metoder för massproduktion av praktiska bostäder, metoder som går igen hos Ikea.

Nazistpartiet, som förbjudits efter kuppförsöket i München 1923, tilläts verka i Thüringen från mars 1924, ett år före övriga landet, vilket gav partiet en bas från vilken det kunde återuppbyggas. I april det året firades Hitlers födelsedag på Arthur och Rosa Schmidts hotell Hohenzollern. Födelsedagsbarnet satt inburat i Landsberg, men det hindrade inte andra partikoryféer som Erich Ludendorff, Alfred Rosenberg och Julius Streicher från att festa på ett hotell ägt av en judinna. I augusti strömmade högerextremister åter till Weimar och ställde till med fylleslagsmål. En av deltagarna, Joseph Goebbels, fann sitt mål i livet. I valet 1924 gick emellertid extremisterna på ömse sidor bakåt och Socialdemokraterna framåt.

I mars 1925 kom Hitler till Weimar för att hålla sitt första tal utanför Bayern. Strax bildades Weimars nazistiska partigrupp, ledd av Fritz Sauckel. Bauhaus tvingades lämna staden och flytta till Dessau. Hitler återkom ett par gånger 1925, checkade in på Hohenzollern och förklarade att han älskade Weimar. Året därpå var han åter i stan. Ritualen med ”blodsflaggan” från kuppförsöket i München initierades. Hitlerjugend bildades. Hitlerhälsningen fick sin publika lansering. Misshandel, inbrott i bilar och vandalisering av byggnader ingick i ritualen.

Hösten 1927 firades den framlidne Nietzsches 85-årsdag med Oswald Spengler som huvudtalare. Hans skruvade bok Västerlandets undergång gick hem bland tyska intellektuella men på grund av sin pessimism inte hos Hitler. Harry Graf Kessler liknade Spengler vid en fet präst som lyckades göra Nietzsche tråkig. Hitler var för övrigt, till skillnad från Mussolini, ingen större Nietzscheentusiast; han var ju själv den store profeten.

I valet 1928 röstade 11 procent av Weimaborna på nazistpartiet, fyrfaldigt fler än tysken i gemen. I valet i Thüringen året därpå fick nazisterna 11 procent av rösterna och hela 24 procent i Weimar. I början av 1930 fick nazisterna för första gången ministerposter när juristen Wilhelm Frick blev inrikes- och utbildningsminister i Thüringen. Hitler förklarade att Fricks främsta uppgift skulle bli att rensa ut ”röda” element från administrationen och via utbildningssystemet förvandla tyskarna till fanatiska nationalister. Frick sade sig likt vår tids Milei och Musk vilja angripa den offentliga förvaltningen med motorsåg och förbjöd likt dagens amerikanska republikaner misshagliga böcker i skolan. Med Bauhaus ur vägen fick arkitekten Paul Schultze-Naumburg fria händer att rensa konst och arkitektur i Weimar från judiska, socialistiska och modernistiska inslag.

I valet 1930 fick nazisterna 18 procent nationellt, knappa 20 procent i Thüringen och 28 procent i Weimar. Emmy Sonnemann föll året därpå pladask för Hermann Göring. Weimar och Tyskland föll pladask för nazisterna, som i valet i juli 1932 fick 44 respektive 37 procent av rösterna. Efter Hitlers maktövertagande i januari 1933 upphöjdes Frick till inrikesminister i hela riket. Ett statligt institut för rasstudier etablerades i Weimar. Sauckel valde till chef sin vän Karl Astel, som sökte inspiration om härskarrasen i Nietzschearkivet och på egen hand lyckades sterilisera 1 500 människor. Nästa logiska steg blev mord på människor med mentala och fysiska handikapp. Mer än 650 invånare i Thüringen föll offer för eutanasiprogrammet.

I juli 1936 ägde ett stort nazimöte rum i Weimar till åminnelse av det första mötet 1926. Inte mindre än 110 specialchartrade tåg anlände med besökare från hela Tyskland – även svenska ung nazister deltog. ”Min Führer, den tyska ungdomen är din”, utropade von Schirach vid ett massmöte med en kvarts miljon deltagare. Hitler utlovade ett lika pampigt 20-årsjubileum 1946. Det blev av oförutsedda omständigheter inställt.

En morgon i juli 1937 närmade sig en lastbilskonvoj Ettersberg, berget där Goethe hade vandrat och känt sig fri. Bilarna kom med fångar som började bygga Buchenwald, det största koncentrationslägret på tysk mark. Det brutala kommendantparet Karl Otto och Ilse Koch lyckades åstadkomma de högsta dödstalen i alla koncentrationsläger före världskriget. I allt mötte omkring 56 000 människor döden där. Lägret hade till en början inga egna förbränningsugnar, varför krematoriet i Weimar fick ta hand om ideliga leveranser av utmärglade kroppar. Läkare i Weimar fick på sin lott att sterilisera fångar. Vatten, elektricitet, livsmedel och andra varor levererades från staden till lägret. Weimarborna kunde knappast, hur mycket de än höll för ögon, öron och näsor, hävda att de inte visste vad som försiggick in på knutarna.

Weimarborna hade varit med och sått vind. De fick skörda storm. En fredag i februari 1945 släppte amerikanska plan närmare 2 000 bomber över Weimar. Fler räder följde och sammanlagt miste 1 254 invånare livet. Goethe- och Schillermuseerna låg i ruiner.

Dessa axplock har kretsat kring kända namn och större händelser. Men vad hände med de ”små” människorna? (Den som inte vill veta ”hur det gick” kan hoppa över detta och följande stycke.)

Pappershandlaren Carl Weirich, en opolitisk människa som åstundade ekonomisk trygghet, ett lyckligt familjeliv och långa naturpromenader, fick inte mycket av de båda första varorna. Hans ekonomi åkte bergochdalbana, hans första hustru avled i tuberkulos och deras dotter i hjärnhinneinflammation. Han gifte om sig och fick en son, som 1944 blev inkallad till militärtjänstgöring, greps av ryssarna efter krigsslutet och avled i det tidigare koncentrationslägret Sachsenhausen.

Arthur och Rosa Schmidt drev länge med framgång sitt hotell och lyckades hålla sig under naziradarn ända till sommaren 1944 när Gestapo fick nys om Rosas judiska bakgrund. Hon sattes genast på ett tåg till Auschwitz och mördades. Även Kurt Nehring lyckades länge gå under radarn i sin krets av antinazister. Men efter några oförsiktiga yttranden blev han av en kollega angiven till Gestapo och avrättad.

Dessa tre fall (som Hoyer inte vill se som typfall eftersom de var verkliga människor) – den opolitiske mannen, den hotade judinnan, den ståndaktige motståndsmannen – vittnar om vanliga människors svåra livsval under extrema omständigheter. ”De formas av historiska händelser som de i sin tur formar genom sina reaktioner”, för att tala med Hoyer. Deras öden demonstrerar att det i det långa loppet inte finns utrymme för trygghet och lycka i en fascistdiktatur, åtminstone inte för andra än fanatiker, opportunister och sadister.

Personligen tycker jag att de företrädesvis tyska detaljstudierna av människors liv i en stad under något år utgör en av vår tids mest intressanta former av historieskrivning. Jag tänker närmast på Oliver Hilmes Berlin 1936 och Volker Weidermanns München 1918 och Oostende 1936. En svensk motsvarighet är Svante Nordins Hitlers München. Katja Hoyers Weimar är ett kraftfullt bidrag till genren, även om det, liksom Nordins, behandlar en följd av år.

Som uppvärmning till Weimar kan Andrea Wulfs Fantastiska rebeller rekommenderas. Hon är liksom Hoyer forskare och journalist uppväxt i Tyskland och verksam i Storbritannien.

Hennes bok utspelas i grannstaden Jena kring sekelskiftet 1800 och handlar om de filosofer och författare – Goethe, Schiller, Fichte, brödraparen Humboldt och Schlegel, Hegel, Novalis, Schelling och Caroline Schlegel-Schelling – som genomförde den kulturella revolution som kollektivistiska vänster- och högerextremister i efterhand försökt kidnappa, obekymrade om att revolutionärerna hade satt individens frihet i centrum.