Spinoza – ateist eller gudstroende?

Vem är det egentligen som djupast sett är ansvarig för upplysningen? Den frågan lär aldrig få ett entydigt eller slutgiltigt svar. Kandidaterna är många: Locke, Voltaire, Descartes med flera. Ingen av dessa är emellertid dagens favorit till titeln. Baruch Spinoza (1632–1677) anses i dag av inflytelserika röster vara den som ska ha det största erkännandet för det stora emancipatoriska projektet upplysningen.

Att så har blivit fallet är till stor del Princetonprofessorn Jonathan Israels förtjänst. I en rad långa böcker som kulminerade för ett par år sedan med en enormt omfattande biografi har han gjort Spinoza till en idéhistorisk centralgestalt. Israel är främst historiker, inte filosof.

Det är däremot Steven Nadler, som genom flera böcker etablerat sig som den i dag kanske främste uttolkaren av Spinozas allt annat än lättbegripliga filosofi, som väl delvis just därför fortfarande är både lockande och kontroversiell. Trots att sakkunskapen har haft mer än 300 år på sig råder ännu ingen konsensus om hur hans filosofi rätteligen bör förstås.

Redan som ung stötte Spinoza sig med sin omvärld. Han som var av judisk börd uteslöts ur Amsterdams judiska församling. År 1656, då Spinoza var 23 år gammal, utslungade församlingens ledare en förbannelse mot honom och avrådde alla från att ha något med honom att göra, vara honom behjälplig eller läsa något av honom. ”Må han vara förbannad på dagen och förbannad på natten. Må han vara förbannad när han går och lägger sig och må han vara förbannad när han stiger upp.”

Steven Nadler, också han professor i USA, har i sin senaste bok tagit sig an ett av de stora tvisteämnena bland spinozister: Trodde Spinoza på Gud? Var han ateist, panteist eller något helt annat? Det beror förstås på vad man menar med dylika termer. På det så intoleranta 1600-talet behövde man inte uttryckligen förneka Guds existens för att bli anklagad för ateism, det räckte med att dyrka Honom på fel sätt.

Protestanter anklagade katoliker för ateism och vice versa. Som Nadler påpekar påminner det om dagens skällsord när man kallar sina politiska fiender för fascister eller kommunister lite hur som helst.

Många av 1600-talets mest betydande tänkare anklagades för att sprida omstörtande och framför allt ogudaktiga läror, bland andra Descartes och Malebranche, som var katolsk präst.

Så var också fallet när vi kommer till Spinoza. Med två stora texter, den 1670 anonymt utgivna Teologisk-politisk traktat och den postuma Etiken, ville han befria sina medmänniskor från skrockfull övertro och kyrkliga auktoriteter. Den annars ganska så upplyste Pierre Bayle kallade traktaten för ”en fördärvlig och avskyvärd” bok och i Etiken hittade han ”den mest monstruösa hypotes som man kan föreställa sig”. Detta fördömande grundar han inte på ett missförstånd eller ens på en särskilt illvillig läsning av Etiken.

Bayle förstod fullt korrekt Etikens grundläggande antaganden. Så här sammanfattas de av en nutida fransk filosof: ”Det finns en enda substans, på samma gång evig och oändlig, absolut fulländad, och det är Gud. Han besitter bland ett oändligt antal attribut två som också är eviga och oändliga: tanke och utsträckning.” Vad detta betyder är som kanske framgår långt ifrån självklart. Inte undra på att skarpsinniga män och kvinnor i nu över 300 år har försökt reda ut vad Spinoza menade.

Betydande tänkare från Leibniz till Roger Scruton har till och med vidgått att det finns stycken som de knappast begriper. Av de riktigt stora filosoferna är det väl bara Hegel som är ännu dunklare. (Jag inkluderar inte Heidegger bland de verkligt stora filosoferna.)

I sin traktat kände Spinoza sig trots allt tvingad till en viss försiktighet när han kritiserade Bibeln, speciellt några av Gamla testamentets skrifter. Han trodde sig ändå kunna visa att dessa texter inte hade gudomligt ursprung.

Spinoza blev därigenom en av upphovsmännen till den moderna Bibelkritiken. Dessutom predikade han en för tiden sällsynt tolerans. Var och en fick så att säga bli salig (eller osalig) på sin fason. Här gick han ett stort steg längre än Locke, som visserligen i sin filosofi förespråkade en för tiden ovanlig vidsynthet, men denna tolerans hade sina gränser. De som förnekar Guds existens kan inte tolereras. ”Löften, överenskommelser och eder som håller ihop det mänskliga samhället kan inte kännas tvingande för en ateist.”

Ateismen skulle alltså orsaka allmän lag- och sedeslöshet. I både liv och skrift visade Spinoza att på den punkten hade Locke fel. En rationell person låter inte sina handlingar styras av fruktan för straff eller hopp om belöning efter döden. Den rationella människans handling styrs av kärlek till medmänniskorna.

Spinoza levde ett till synes oförvitligt liv och tjänade sitt uppehälle genom att slipa linser till mikroskop och teleskop. Glasdammet han då tvingades inandas kan ha varit en orsak till hans förtidiga död 1677. Han skydde offentligheten. När han erbjöds ett stipendium ansåg han att summan var alltför generöst tilltagen. Han tackade nej till en professur vid universitetet i Heidelberg eftersom det skulle hindra honom att tänka och tala fritt.

I sin på förnuftet och på inget annat grundade etik, författad med geometrisk precision, ville han visa att det var möjligt, för att inte säga nödvändigt, att uppträda moraliskt om man fullt ut följde förnuftet. Få eller kanske ingen annan av de stora filosoferna har haft samma tilltro till förnuftets förmåga att göra världen till en bättre och friare plats.

För att så ska kunna ske måste vi först göra oss av med en hel massa religiös bråte. Om Spinoza var tvungen att vara försiktig i fördömanden av traditionell religion i sina filosofiska avhandlingar kunde han vara desto frispråkigare i sin korrespondens.

I ett brev skrivet ett år före hans död står att läsa: ”Jag kan gå med på att den romersk-katolska kyrkan […] är politiskt välorganiserad och många tjänar på den, men det finns ingen organisation som är bättre på att bedra vanligt folk och kontrollera människors sinnen, med undantag för den muhammedanska kyrkan som med råge överträffar den.”

Spinoza hade inte mycket till övers för den gudsbild han fann i de tre abrahamitiska religionerna: judendom, kristendom och islam. Alla tre dyrkar en antropomorfisk gud: Gud som en skäggig gubbe som sitter på ett moln och därifrån tittar ner på mänskligheten. Denna Gud blir ibland arg och straffar då de odygdiga och olydiga människorna. Ibland sker det redan på denna sida om graven, men om Han inte hinner med det så väntar eviga straff hinsides.

Åtminstone på denna punkt anknyter Spinoza till sin store medeltida föregångare Maimonides, som också tog avstånd från denna bild av Gud som ett slags straffande och ibland belönande övermänniska. Maimonides och Spinoza menade att denna gudsbild kanske var nödvändig för att den simpla massan skulle ha något att tro på, men för filosofer var den alltför primitiv.

Vi skapar en bild av Gud som liknar en perfekt version av oss själva. Inte utan viss ironi skriver Spinoza i ett brev: ”Jag tror att en triangel, om den kunde tala, skulle säga att Gud är perfekt triangulär och en cirkel att Guds natur är perfekt cirkulär.”

Spinoza skulle komma att fortsätta på denna väg mycket längre än Maimonides. Många – Steven Nadler är en av dem – menar att han helt avskaffar det som vanligt folk kallar Gud, och detta trots att första delen av Etiken heter ”Om Gud”. Meningarna på denna punkt (och på nästan alla andra punkter när det rör sig om denne tänkare) går dock isär. För många var han en förhärdad ateist, andra har hävdat att han utifrån ”en sann religiositet” kritiserade religiösa avarter. Den tyske romantiske diktaren Novalis kallade Spinoza för en man berusad av Gud – ”der Gott betrunkene Mensch”.

I den intellektuella oreda som råder om vad Spinoza egentligen trodde har Nadler känt sig manad att bringa klarhet. Mycket hänger förstås på vad som menas med vaga och mångtydiga ord som ”tro”, ”Gud” och ”religion”. För Spinoza var Gud ett oändligt, evigt, självorsakat och odelbart något. Här gör han sig av med de stora monoteistiska religionernas skapargud som ur intet frambringar universum. Vår filosof ansåg att den tanken var förnuftsvidrig.

Detta universum är strikt lagbundet. Om Leibniz i sin Teodicé hävdade att Gud har skapat den bästa av möjliga världar så följer det ur Spinozas starkt lagbundna system att vi alla lever i den enda möjliga världen. ”Saker kunde inte ha producerats av Gud på något annat sätt och i någon annan ordning än så som har skett.” Här berövas Gud sin allmakt, men han behåller den nödvändighet att existera som ligger i Hans natur. ”Fri nödvändighet” kallas det.

Med allt detta tal om Gud, hans egenskaper och hans fria nödvändighet att existera är det åtminstone vid första påseendet konstigt att framställa Spinoza som en amoralisk eller till och med omoralisk ateist. Det hela hänger förstås, än en gång, på vad man menar med Gud. När Spinoza anklagas för att argumentera för en gudsbild där Han saknar moraliska egenskaper, godhet, vishet och rättrådighet skulle han kunna svara: ”Ja, än sen då?” Gång efter annan i sina skrifter och brev hävdade Spinoza att Gud inte har några mänskliga egenskaper, känslor eller delar – ingenting väcker Hans vrede eller vilar i Hans hand.

Deus sive natura – Gud eller naturen – skriver han i ofta citerade ord i sin Etiken. Nadler menar att vi måste ta det bokstavligt: ”Gud är naturen: inte ovanför naturen, inte i naturen utan ett och detsamma som själva naturen.”

I ett brev till sin vän Oldenburg i London berättar Spinoza att han håller på med en text om den Heliga skrift för att få ett slut på enkla, vulgära människors ständiga anklagelser om ateism.

Det var väl bara det att Spinozas gud – den opersonliga naturen och dess lagar – hade mycket lite att göra med vanligt folks idé om vad Gud är, gör och kan. Att teologer och kyrkliga dignitärer från 1600-talet och framåt har beskrivit honom som ateist är egentligen både begripligt och rimligt.

Andra, från tyska romantiker till några av dagens mest framstående Spinozaspecialister, har försökt, om uttrycket tillåts, att slingra sig undan med ofta snillrika argument och velat göra författaren till Etiken till panteist – att Gud genomsyrar naturen och är ett med den.

Mer eller mindre sofistikerade versioner av den tolkningen har varit i omlopp nu i ett par hundra år. Nadler är tydlig: Spinoza var inte panteist. Hans natur innehåller inget transcendent eller övernaturligt. ”Hans natur är evig, oändlig och självorsakad […] Den är en ateism, för det finns ingen som helst form av gudomlighet.”

Nadlers ganska korta och klargörande bok är det senaste ordet, som borde vara det sista, i frågan om Spinozas religiösa övertygelser. Författaren till den på latin avfattade Etiken trodde inte på någon abrahamitisk gud – vare sig han kallas Jehovah, Gud eller Allah.

Spinoza, Atheist är en övertygande detaljstudie. Man kan därför inte begära att den också ska förklara varför många i dag gör honom till den radikala upplysningens viktigaste inspirationskälla. I det programmet var ateism en viktig del, men inte den viktigaste; frihet var nummer ett.

Det avgörande motivet att skriva Teologisk-politisk traktat ”var den frihet att filosofera och säga vad vi tycker och tänker som jag vill försvara på alla vis; här förtrycker predikanter den på alla vis genom sin auktoritet och stridslystnad”.

Hela hans filosofiska projekt var alltså frihetligt, men på ett speciellt, mycket spinozistiskt vis. Många människor tror att frihet är att få ge efter för sina lustar. Den verkliga friheten består i ett slags inre lugn och en insikt om vår egen plats i den naturliga ordningen.