Vi bör samtala med antiken i stället för att dyrka den

När jag var 15 år och skulle börja gymnasiet bestämde jag mig för att välja latinlinjen. Beslutet var inte okontroversiellt. Tre rektorer – min far, min rektor i realskolan och min blivande rektor i gymnasiet – satte sig emot. Eftersom betygen räckte var reallinjens matematiska gren det självklara valet. Säga vad man vill om dessa rektorer: någon skillnad på flick- och pojkhjärnor gjorde de inte.

Men jag ville lära mig latin. Till slut segrade liberalen i min far över den auktoritära föräldern: ”Läs det du vill, då får du bäst betyg, och om arbetsmarknaden 10–20 år framåt vet vi ändå så lite.” Att det skulle finnas ett jobb där det var en poäng att kunna latin hade förstås varken han eller jag en aning om vid den här tiden.

Jag valde latinet av pur nyfikenhet. Och det har jag aldrig ångrat. Och latinet visade sig vara ekvationslösning för humanister: bena ut subjekt och predikat i en obegriplig text, haka på objekt och bisatser, fylla ut med adverb och attribut. Se meningen framträda. Och så det sista, deliciösa, momentet: sätta modern svenska på ord som skrevs för ett par tusen år sedan.

Att rabbla böjningsmönster (voco, vocas, vocat …) och syntaxregler var förstås inte det roliga. Det var som multiplikationstabellen, ett träigt men nödvändigt verktyg.

Det som grundlade en livslång kärlek till klassiska språk och till antiken var att få frågan ”tycker ni man ska leva så?” när vi i den latinska poesin kom till Horatius carpe diem, fånga dagen. Det var att få jämföra Ciceros Catilinadiatriber med Disraelis, Churchills och Kennedys tal och se hur de retoriska greppen återkom. Vår lärare, Lennart Thorslund (ja, jag tycker han förtjänar en hyllning), lyckades övertyga elva tonårstjejer i 1960-talets Mora om att de gamla romarna angick oss. När sanningens minut, muntan, kom var censorn, en professor från Uppsala, euforisk över denna latinklass långt ute i bushen. Fyrtio år senare skulle Lennart coacha mig en hel sommar inför posten som ambassadör i Vatikanen. Där hade man bilden av Sverige som ett renodlat futuristiskt ingenjörsland, utan humanistisk tradition. Att utmana stereotypa världsbilder är också en del av diplomatins.

Nyckeln till den antika världen kan vara en 4 000 år gammal brödbit. Mary Beard, professor emerita i klassiska studier i Cambridge och mångfaldigt prisbelönt antikforskare, beskriver i boken Talking Classics. The Shock of the Old hur hon som femåring med sin mamma (folkskollärare liksom mina föräldrar) besöker egyptologiavdelningen på British Museum. En museitjänsteman ser den lilla flickan storögt betrakta montern med brödbiten.

Han låser upp och sticker brödet under näsan på henne. ”Jag har aldrig glömt den där känslan av att vara så riskfyllt nära det förflutnas förlorade värld, genom något så välbekant, och så mirakulöst välbevarat, som en vanlig brödbit – en som, i alla fall i min föreställningsvärld, lika gärna kunde ha ätits av mig som av de där mystiska egyptierna.”

Så, egyptierna byggde inte bara pyramider och balsamerade mumier? De åt bröd? Som vi? Beards första kontakt med antiken är sinnlig, inte intellektuell. Reaktionen är förundran – över att människor för tusentals år sedan var så lika oss, att de åt, drack, tömde tarmen precis som vi. Som graffitin på ett avträde i Pompeji: ”Apollinaris, kejsar Titus läkare, sket ordentligt här”. Eller målningarna på väggen i en bar: gräl om fusk i spel, om vems tur det är att bli serverad, och pubvärdens klassiska replik: ”vill ni bråka får ni göra det utanför”.

I Talking Classics reflekterar Beard kring sina nära 50 år som antikforskare. Hon har förutom sin akademiska gärning varit en formidabel kommunikatör av antikens kultur och historia. Hon har publicerat en rad hyllade populärvetenskapliga verk. Talking Classics kan läsas både som en lättsam samtalsbok och som ett testamente.

Frågan hon ställer är: Varför ska vi egentligen bry oss om antiken? Ska vi verkligen intressera oss för vad människor gjorde och skrev i Grekland och Rom för mer än 2 000 år sedan?

Beards svar är, förstås, ett rungande ja – men inte av de skäl som brukar anges: att klassiska studier ”trains the mind”, övar tänkandet, eller att latinet är en hjälp i studier av moderna europeiska språk. ”Erfarenheten visar att om man vill lära sig franska så är det bäst att börja med franska, inte latin”, skriver hon torrt.

Ännu mindre respekt har hon för argumentet att det är något speciellt, något unikt beundransvärt, med den grekiska och romerska kulturen. Visst, vi skulle vara fattigare utan Sapfos kärleksdikter, utan Vergilius Aeneiden och många andra verk, men det finns mycket i antiken som inte är värt att beundra. Skräplitteratur och trista och tråkiga texter skrivs under antiken likaväl som nu. Alla beundrar inte heller, påpekar hon, den grekiska och romerska arkitekturen som vi gör i Västerlandet. Den indiske poeten Rabindranath Tagore brast i gråt när han såg Parthenon – inte överväldigad av dess skönhet utan av dess ”barbariska fulhet”. Har vi rätt att hävda att han hade fel? Och slaveriet, kvinnoföraktet och det nästan ofattbara våldet var också en del av den antika världen.

Så, varför ska vi bry oss? Inte för att hos greker och romare hitta ”tidlösa sanningar”, inte heller för att de är ”källan till den västliga civilisationen”, utan för att de fortfarande angår oss. Att studera den äldre historien ger, skriver Beard, impulser att ställa frågor om oss själva, se med nya ögon på sådant som tagits för självklart. Hur var det att leva under antiken? Vi får, hävdar hon, ut betydligt mer av greker och romare om vi slutar upp med att ta dem så högtidligt. Det är samtal med dem, inte dyrkan, som vi bör ägna oss åt.

Och nog finns det en del att omvärdera. Att Västerlandets självbild har varit präglad av idealiserande projektioner på, i synnerhet, den grekiska antiken är ett faktum. Den har uppfattats och studerats som en unik kultur, skild från sin omgivning. Dagens forskning har korrigerat den bilden. Josephine Quinn, professor i antikens historia i Oxford, visar i bästsäljaren How the World Made the West hur den grekiska kulturen formades i utbyte med fenicier och egyptier, och även med det persiska imperiet.

Grekerna såg sig inte som unika, de var väl medvetna om sin skuld till andra kulturer, främst den egyptiska. Historikern Herodotos förundras och imponeras av mötet med icke-grekiska folk. Alexander den store förde den grekiska kulturen in i Asien. Den indiske nationalekonomen och Nobelpristagaren Amartya Sen har påpekat att den grekiska demokratin spreds österut långt innan den nådde Mellaneuropa. Och den västerländska kultursyntesen rymmer inte bara Grekland och Rom utan också judendom, islam, medeltida kristendom och germanskt krigaretos.

Tankefiguren om en motsättning väst–öst, där väst stått för ljus, förnuft, harmoni, ordning och civilisation och öst för mörker, irrationalitet, kaos och barbari lutar sig tungt mot Platon, portalfigur för rationalismen och en av de bärande bjälkarna i västerländsk idétradition. Människans väsen är intellekt och ande, vägen till kunskap och det goda livet går via logisk reflektion. Platon har stått för det upphöjda, eviga, stabila, universella.

Den amerikanska filosofen Martha Nussbaum ser Platons filosofi som en teknik, techne, att med förnuftets hjälp göra sig immun mot fysiska begär, känslor, förnimmelser och behov, allt som hör till det förgängliga, vardagliga jordelivet. Den filosofiska motpolen till Platon är Aristoteles, som har blicken riktad mot sinnevärlden. Förnimmelse, känsla, erfarenhet är för honom vid sidan av intellektet viktiga vägar till kunskap. Praktisk livsvisdom är något annat än vetenskaplig teori. På Rafaels fresk Scuola di Atene, som kan beses i Vatikanmuseets Rafaelrum, ser man Platon peka uppåt, Aristoteles framåt. Det sammanfattar skillnaden mellan de bägge filosoferna.

Och i själva verket var ju de gamla grekernas tillvaro i högsta grad otrygg, oförutsägbar, instabil, obeständig. Aiskylos, Sofokles och Euripides tragedier speglar en värld där människan är utlämnad åt omständigheterna, det tillfälliga och föränderliga, och åt ödet. Nyckfulla gudar måste blidkas med offer. Samma budskap finns i Odysséen. Pontos, grekernas ord för det öppna havet där man inte ser land och där en skeppsbruten Odysseus kastas hit och dit, kan läsas som en metafor för detta mänskliga predikament. Havet går inte att betvinga med förnuftet. Det enda människan kan göra är att navigera sig fram mot sitt mål. Det relevanta verktyget är inte det upphöjda förnuftet, utan det grekerna kallade metis: förmågan att blixtsnabbt anpassa sig till nya situationer och kompensera ett styrkemässigt underläge med listighet.

Magi, spöken, monster, droger, extatisk yrsel, spåmän och siare var också en del av det grekiska. Det är dem Odysseus möter på sin färd. Beard känner frändskap med E.R. Dodds, irländsk socialist, mystiker och författare till The Greeks and the Irrational, en fascinerande bok som fortfarande finns i tryck efter trekvarts sekel. Dodds visar på den ständiga dialogen i det antika Grekland mellan det vilda, oberäkneliga, okontrollerbara och det logiska förnuftet. Inte bara Athena, visdomens gudinna, utan fruktbarhetens och extasens gud Dionysos dyrkades i 400-talets Aten. De stora tragödernas verk (och även Aristofanes komedier) var gåvor som frambars till guden vid de stora årliga festerna. Budskapet i Euripides Backanterna är att det irrationella, passionerade måste accepteras som en del av det mänskliga.

Hur lika eller olika oss var egentligen de gamla grekerna och romarna? Mary Beard är på jakt efter vanligheten, likheterna. Men lika viktigt, understryker hon, är att acceptera att vi aldrig riktigt kan nå fram. Antikens människor förblir i grunden ogripbara. Vi rörs till tårar över Odysseus gamla hund, vars hjärta brister av glädje när han återser husse efter 20 år. Men hur ska vi se på hängningen av de tolv slavinnorna, vars enda brott är att ha haft sex med, antagligen våldtagits av, friarna? Måste vi se den historiskt, som ett uttryck för en arkaisk tid då rättvisa skipades med blods­hämnd? Har vi rätt att fördöma den utifrån vår tids etiska kriterier? Både och, är Mary Beards svar.

Klassikerna tar, påpekar Beard, inte ställning politiskt. De har använts av fascism och nazism, men också i försvaret av demokrati och yttrandefrihet. Den romerske historikern Tacitus torra yttrande ”ubi solitudinem faciunt, pacem appellant” – de skapar en öken och kallar den fred – passar märkvärdigt väl in på dagens Gaza. Den italienske socialisten Antonio Gramsci pläderade för grekiska och latin som en del i statliga läroplaner. Jag minns mr Abrams, min grekislärare i USA 1967/68, som på fritiden brände inkallelsekort till Vietnamkriget.

Det är omöjligt att läsa Beard utan att reflektera kring den tradition hon både är en del av och har revolterat mot. Att hon som kvinna, med bakgrund i medelklass och statliga skolor, verkat i ett spänningsförhållande till ett etablissemang som rymt enorm kunskap, men också snobbighet, könsdiskriminering och klasstänkande, är uppenbart.

Fram till 1919 (för Cambridge) och 1920 (för Oxford) var skolbetyg i latin och antik grekiska ett måste för att över huvud taget få studera där. En inte orimlig parallell är genombrottet för den allmänna rösträtten vid samma tid. Långt efter att detta krav lyfts ansågs en examen från Oxbridge i klassiska studier vara den naturliga kvalifikationen för en karriär inom juridik, statsförvaltning eller det militära.

Beard citerar Louis MacNeice, irländare, poet, klassicist och BBC-journalist. Denne fångar i den tunna lilla volymen Autumn Journal inte bara världsläget hösten 1938 utan också, i en underbart ironisk passage, en public school-kultur där klassiska språk fungerar som grindvakter för privilegier, klass och skolning i imperiebyggande:

Which things being so, as we said when we studied

the classics, I ought to be glad

That I studied the classics at Marlborough and Merton

Not everyone here having had

The privilege of learning a language

That is controvertibly dead,

And of carting a toy-box of hall-marked marmoreal

phrases

Around in his head

We wrote compositions in Greek which they said was a

lesson

In logic and good for the brain;

We marched, counter-marched to the field-marshal’s blue-pencil baton,

We dressed by the right and we wrote out the sentence

again.

We learned that a gentleman never misplaces his accents,

That nobody knows how to speak, much less how to

write

English who has not hob-robbed with the great grandparents of English,

That the boy on the Modern Side is merely a

parasite

But the classical student is bred to the purple, his training

in syntax

Is also a training in thought

And even in morals; if called to the bar or the barracks

He always will do what he ought.

Att begåvningar drogs till klassiska studier med sådana framtidsutsikter är ju knappast förvånande. Utrymme fanns också av allt att döma för ett mått av excentricitet.

Ett exempel är Kenneth Dover, vars kommentar från 1970 till Aristofanes komedi Molnen fortfarande är högst njutbar läsning. Den genomsyras både av lärdom och av vildsinta rallarsvingar mot forskarkollegor. Den som kämpar sig igenom Aristofanes fars får en inblick i det lägre vardagsspråket i 400-talets Aten. Könsorden haglar. Efter läsningen kan man be folk dra åt helvete på klingande attiska: eis kórakas, dra åt kråkorna! Bara det!

Beard har inte varit ensam om att kritiskt granska den brittiska klassicisttraditionen. Mot romantikern John Keats Ode on a Grecian Urn och On First Looking into Chapman’s Homer kan ställas Virginia Woolfs underfundiga essä On Not Knowing Greek från 1923. (sex år före Ett eget rum, en text med vilken den har mycket gemensamt). Essän är vintage Woolf, stillsam men knivskarpt ironisk mot de ojämlika villkoren för pojkar och flickor när det gäller klassisk bildning.

Flickor ansågs kunna nöja sig med det poeten Elizabeth Barrett Browning döpt till ”lady’s Greek”, en grekiska light, utan de accenter som vållar nybörjare i språket så mycken möda och vars korrekta användning MacNeice sarkastiskt utnämner till tecknet på en sann gentleman. Men, som Beard påpekar, Platon, Sofokles och Euripides skulle ha stått helt frågande inför en accentuerad text. Accenter infördes långt senare, som ett stöd för betoningen, och systematiserades först under bysantinsk tid.

Ändå känner jag avundsjuka mot Beard som haft en så stark tradition att ta spjärn mot. År 1950 när Dodds skrev sin klassiska bok var också Sverige på banan. Dodds citerar med påtaglig respekt svenska antikforskare: Martin P:son Nilsson och Erland Ehnmark.

Sverige har antikforskare också i dag, men poolen ur vilken framtida forskare ska tas existerar knappast längre. Utvecklingen är inte unik för Sverige, men jag undrar om något europeiskt land velat ta bort antikens historia ur läroplanen för grundskolan (som Skolverket var en hårsmån från att göra 2019)?

Medelhavsmuseets framtid är osäker. Möjligheten för svenska femåringar att, som Mary, möta antiken konkret kan snart vara borta.

Och de klassiska språken? Jag kan tycka att Beard med sin hands-on-approach underskattar deras betydelse som dörr till antiken. Vi som inte burit samma ryggsäck som hon möter texterna på samma sätt som hon brödbiten: med thauma, förundran.

Och fortfarande finns Homeros, Euripides, Platon tillgängliga på svenska tack vare Erland Lagerlöf, Ingvar Björkeson och Jan Stolpe, och även Hjalmar Gullberg och Emil Zilliacus.

Men översättningar åldras, nya kommer att behövas. Kommer någon att ha de kunskaper och känsla för både svenska och de antika språken som krävs?