Ovanför ingången till stora hörsalen på Uppsala universitet står de berömda orden: ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. En välvillig tolkning av citatet från Thomas Thorild är att ”rätt” betyder ”i enlighet med vetenskapens principer”. Men eftersom möjligheten att tänka fritt – alltså utan att behöva ta några andra hänsyn än de som är relaterade till kunskap och kvalitet – är en helt avgörande förutsättning, både för utvecklingen av ny kunskap och för att kunna skapa och upprätthålla en sant akademisk miljö, blir citatet ändå tvivelaktigt.
I sökandet efter ny kunskap är det nämligen oftast fel att tänka ”rätt” och nästan alltid nödvändigt att tänka fritt. Utan skydd av den akademiska frihet som står inskriven i högskolelagen blir det svårt att nå banbrytande genombrott i forskningen. Trots att vi vet detta visar Matt Kaplan i sin högintressanta och tankeväckande bok I Told You So! att det är lättare sagt än gjort att leva upp till vetenskapens höga ideal.
Recenserad bok
I Told You So! Scientist Who Were Ridiculed, Exiled, and Imprisoned for Being Right
matt kaplan
St. Martin’s press (2026)
Boken är fylld av exempel på forskare som tvingats erfara att talet om att vetenskapen uteslutande styrs av förnuftet snarare är en kulturellt upprätthållen föreställning om hur det borde vara än ett vetenskapligt underbyggt påstående om verkliga förhållanden. Kaplan visar med skrämmande tydlighet att det inte ens inom forskningen finns några garantier för att vetskapen om vad som är rätt och riktigt leder till att man också handlar rätt. Detta var i och för sig ingen nyhet, men under läsningen av boken stärks jag i min övertygelse om att människor har en osedvanligt väl utvecklad förmåga att komma på argument för att slippa överge sina omhuldade övertygelser när de konfronteras med data som motsäger vad de hållit för sant. Högutbildade och intelligenta människor är inte nödvändigtvis bättre än andra på kritiskt tänkande. Mycket talar i stället för att intelligensen ofta används för att komma på förklaringar till att slippa tänka om och ändra uppfattning. Och Kaplans bok är fylld av exempel på människor som använder sin makt och sitt inflytande för att motarbeta forskare som utmanar rådande paradigm.
Kaplan visar med all önskvärd tydlighet hur svårt det är att låta forskningen vägledas av nyfikenhet och följa kunskapen dit den leder. Inte för att resultatet av det vetenskapliga arbetet är problematiskt, utan för att kunskapen går på tvärs mot etablerade sanningar. Eftersom kunskapen om de problem som Kaplan pekar på är dåligt utvecklad tvingas grundforskningens försvarare ofta kämpa mot ekonomer som menar att det är slöseri med tid och resurser att ge forskare pengar utan krav på måluppfyllelse, trots att det är dagens kunskapssyn och de metoder som används för att beräkna lönsamhet i högskolevärlden som får grundforskningen att framstå som olönsam.
När jag föreläser om vetenskapsteori brukar jag tala om den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis, som var verksam i Wien i mitten av 1800-talet och som brukar sägas vara upphovsmannen till den hypotetiskt deduktiva metoden. Hans livsöde och kamp mot samtidens auktoriteter utgör den röda tråden i boken. Och när jag läser Kaplans bok inser jag hur ytliga mina kunskaper om Semmelweis var och hur lite jag visste om vidden och magnituden av motståndet mot hans hypotes om vad som orsakar barnsängsfeber.
När Semmelweis tog över ansvaret för kliniken hade man en mödradödlighet på grund av barnsängsfeber på över 10 procent. Det som förbryllade Semmelweis och fick honom att börja fundera på problemet och en eventuell lösning var att det fanns andra förlossningskliniker där dödligheten var mycket lägre. Den allmänna uppfattningen vid tiden var att tillståndet eller sjukdomen var omöjlig att komma till rätta med, att det var något man var tvungen att acceptera. Rådande syn på vad som orsakar sjukdomar byggde på den antika teorin om vikten av balans mellan de fyra grundläggande kroppsvätskorna (blod, gul och svart galla samt slem), och därför tvekade även Semmelweis själv innan han publicerade sina rön.
Hans hypotes gick ut på att läkarna, som på den tiden inte tvättade händerna mellan sina olika uppdrag, förde med sig ett infekterande ämne från obduktionsrummet till förlossningskliniken. I dag låter det märkligt att Semmelweis mötte motstånd när han föreslog att det fanns en koppling och ville undersöka sambandet, men så är det ju ofta när man betraktar historien i ljuset av dagens kunskaper. Även om han våndades införde han policyn att läkare som rörde sig mellan obduktionsavdelningen och förlossningskliniken skulle tvätta händerna med en lösning av klorerad kalk. Resultatet blev att dödligheten sjönk drastiskt och hamnade i nivå med övriga kliniker. Man skulle kunna tro att resultatet av Semmelweis tankearbete ledde till omedelbar framgång och ett allmänt accepterande av kunskapen om hur man kan minska dödligheten i barnsäng, men så var märkligt nog inte fallet.
Ett skäl till att han motarbetades var att läkarna inte gärna ville erkänna att de hade orsakat så många dödsfall genom sitt sätt att handla. En annan orsak till att tankarna inte omedelbart accepterades var att det saknades en vetenskaplig förklaring till kopplingen mellan ämnet som kom från liken och barnsängsfebern. Men Kaplan visar att motståndet i lika hög grad var politiskt och kulturellt. Att Semmelweis upptäckter inte accepterades tidigare gjorde att tusentals unga mödrar dog i onödan, vilket framstår som närmast obegripligt med tanke på vad vi vet i dag.
Kaplans bok är pregnant och intressant av många orsaker. Dels visar han hur svårt det är att vinna gehör för nya idéer, särskilt om dessa går på tvärs mot den allmänna uppfattningen, dels visar berättelsen att och hur tankar och teorier hänger ihop med vem som presenterar dem. Att Louis Pasteur, som upptäckte antibiotikan och som är mer känd för allmänheten än Semmelweis, utsattes för liknande motstånd framstår i ljuset av den medicinska utvecklingen under senare delen av 1900-talet som ofattbart. Men Kaplan visar att Pasteur bara är en i en lång rad av banbrytande forskare som haft svårt att få gehör för sina rön och upptäckter.
Till skillnad från Semmelweis och Darwin, en annan forskare som figurerar i boken, förstod Pasteur dock vikten av att foga in sina rön i en fängslande berättelse. Många av forskarna som boken handlar om går intressant nog att likna vid barnet i H.C. Andersens saga om den nakne kejsaren. Problemet är att forskarna som verkar inom rådande paradigm agerar som kejsaren i sagan, och eftersom dessa har makt över narrativet krävs det att forskarna som utmanar rådande sanningar både har på fötterna och står på sig. Mycket talar alltså för att det ligger något i det jag hörde på en föreläsning för nyblivna ledamöter i landets högskolestyrelser: att det bara är galna doktorander och professorer som blivit emeritus som vågar säga sanningen. Eftersom boken I told you so! utmanar den allmänna uppfattningen om hur det går till inom vetenskapen är det tur att Kaplan skrivit en fängslande berättelse. För boken har verkligen ett viktigt budskap och innehåller väldigt många kloka tankar, som behöver spridas brett i samhället för att värna den akademiska friheten och grundforskningen.
Karikó var bra på att forska men dålig på att kommunicera och framför allt sälja in och marknadsföra den potentiella betydelsen av sin forskning.
Kvinnor, brukar man säga, tvingas utveckla dubbel kompetens för att verka inom organisationer och för att kunna göra karriär inom en patriarkal struktur. Samma sak med människor som på andra sätt avviker från normen. Vill man som underordnad slå sig fram och göra sin röst hörd krävs att man både kan tala maktens språk och hantera den logik som råder där, utan att tappa kontakten med sig själv och det man tror på. Det behöver inte den som uppfyller normen, vilket är en styrka, men också en svaghet på grund av att det man vinner i makt förlorar man i flexibilitet. Den som anses vara klok och uppfattas som en auktoritet på området har lättare att få gehör för nya idéer, medan den som saknar förtroende har svårare.
Och det låter klokt och ligger i linje med det så kallade sunda förnuftet, men Kaplan visar med sina tankeväckande exempel att det inte är så som den vetenskapliga kunskapen utvecklas.
Under läsningen av Kaplans bok är det svårt att inte tänka på Paul Feyerabend och hans klassiska bok Ned med metodologin! (1975). Han formulerade en anarkistisk vetenskapsfilosofi som bygger på principen att allt måste vara tillåtet, och han menar verkligen allt. Feyerabend motsatte sig tanken på att det finns något som går att benämna ”den vetenskapliga metoden” eftersom det sättet att se på metod och vetenskapligt arbete begränsar forskares möjlighet att utnyttja den frihet i tanke och handling som krävs för att kunna utveckla ny kunskap. Hans kritik mot uppfattningen att strikta metodregler är nödvändiga för vetenskaplig framgång bygger på händelser i vetenskapshistorien som allmänt betraktas som obestridliga framsteg och som han menar blev möjliga just för att man bröt mot gällande regler, vilket Kaplans bok är fylld av exempel på. Feyerabend visar hur tillämpningen av rigida regler faktiskt skulle ha förhindrat den vetenskapliga revolution som regelbrotten sedan ledde till. Han uppmuntrar därför forskare att använda metoder och teorier som är oförenliga med väletablerade fakta, och förespråkar en pluralistisk metodik eftersom han menar att detta stärker vetenskapen. Den enda metod som forskare bör använda sig av, menar han, är: anything goes. Och den tanken får stöd av Kaplans reflektioner över vardagen i vetenskapen.
I slutet av boken reflekterar Kaplan över något som jag verkligen håller med om har potential att upplösa åtminstone en del av problemen som lyfts fram och belyses. Han menar att man borde se över systemet för finansiering av forskning. I dag vittnar allt fler forskare, till och med forskare som belönats med Nobelpris, om att möjligheten att få medel har minskat drastiskt på senare år. Kaplan skriver att en av USA:s största forskningsfinansiärer visat att chansen för ett vetenskapligt laboratorium att få medel en gång under en femårsperiod sjunkit från 43 procent 2003 till 31 procent 2015. Och i Sverige vill jag minnas att runt 90 procent av alla forskningsansökningar som lämnas in får avslag, vilket lett till att en allt större andel av arbetstiden läggs på att söka medel, i stället för på att bedriva forskning.
Man kan verkligen fråga sig om detta förfarande är bästa sättet att använda samhällets investering i forskning. Kaplan pekar även på riskerna med konkurrensen. Eftersom den forskning som Katalin Karikó (en av Nobelpristagarna i medicin 2023) bedrev om mRNA, vars resultat låg till grund för framtagandet av vaccin mot bland annat covid-19, ansågs kontroversiell hade hon oerhört svårt att få forskningsmedel. Kaplan förklarar det med en olycklig kombination av att Karikó var bra på att forska men dålig på att kommunicera och framför allt på att sälja in och marknadsföra den potentiella betydelsen av sin forskning. Man kan tycka att det borde räcka att forskare är bra på att forska, men om vi inte gör något åt saken är det så här det blir. Kaplans förslag till lösning är att använda lottning för att avgöra vem som får medel, vilket han påpekar inte på något sätt är en perfekt lösning. Boken är å andra sidan full av exempel på problem med nuvarande sätt att organisera det arbete med forskning och utveckling som vi alla är beroende av.
Även om boken är full av exempel på hur forskare som med tiden visat sig vara framstående, på en lång rad olika sätt, har motarbetats fyller Kaplans berättelse mig med hopp. Medvetenhet om problemen är första steget mot en förändring. Och eftersom frågorna som forskarna är upptagna av är oändligt mycket svårare att lösa än uppgiften att försöka undanröja hindren för vissa forskare och deras potentiellt revolutionerande arbete, är situationen långt ifrån hopplös. Jag håller med Kaplan när han skriver att mycket vore vunnet om konkurrensen inom vetenskapen kunde minskas och om friheten försvarades tydligare. Det skulle nämligen öka utrymmet för den kreativitet som är alla banbrytande forskningsgenombrotts moder.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox









