Barndomen är inte längre lek – utan hudvård

De nioåriga tvillingsystrarna Koti och Haven Garza har 5,3 miljoner följare på Tiktok. De slog igenom som fyraåringar 2020 när modern Adrea började lägga upp korta dansvideor på sina döttrar. I ett viralt klipp med över fyra miljoner visningar sitter Koti framför kameran omgiven av hudkrämer, serum och sprejer. ”We’re Gen Alpha influencers, of course we’re obsessed with skincare”, säger hon klämkäckt med munnen full av mjölktandsgluggar. Klipp till Haven: ”We’re Gen Alpha influencers, of course our favourite stores are Sephora and Ulta [skönhetskedjor].” Hon trasslar in sig bland bokstäverna i ”influencer”, ett ord för knepigt för ett litet barn att artikulera. Tillbaka till Koti: ”We’re Gen Alpha influencers, of course we wear a headband when we’re doing our Get Ready With Mes [en utmaning som går ut på att filma när man gör sig i ordning].” Och slutligen Haven: ”We’re Gen Alpha influencers, of course we don’t have toys.”

Hudvårdsbranschen exploderade under pandemin. Instängda i sina hem och fastklistrade framför ett algoritmiskt dopat flöde blev tjejer metodiskt invaggade i tron att tvål, vatten och en ren handduk inte längre var tillräckligt för att vara vacker och fräsch – eller kanske ens för att bibehålla människovärdet. I klipp efter klipp propagerade influerare, ofta i betalda samarbeten, om att den nya tidens skönhetsideal krävde polypeptidkräm, glykoliskt nattserum och ansiktsbehandlingar med infrarött ljus. Plötsligt blev ”Sephora 10-year-olds” ett omtalat globalt fenomen – lågstadiebarn som intar butikerna, beter sig som på en lekplats och shoppar (med föräldrarna i släptåg) avancerade produkter för tusentals kronor.

Men ytterst sett spelar det ingen roll hur mycket pengar tjejerna spenderar. De kan aldrig någonsin bli vackra eller framgångsrika, åtminstone inte enligt det digitala universumets lagar. Idolernas gyllene snittet-ansikten är nämligen inte enbart ett resultat av kollagenkrämer. Sedan introduktionen av frontkameran via Iphone 4 2010 – och därmed selfiens födelse – har skönhetsfilter blivit en obestridlig del av den kvinnliga digitala närvaron. Retuscheringsappen Facetune har laddats ned 300 miljoner gånger sedan 2014 och marknadsförs med modeordet empowerment, ett sätt att skapa den bästa versionen av dig själv överallt och hela tiden. Eller för att citera företagets cyniska tweet från 2018: ”Celebrate #InternationalWomensDay – reclaim the way you look at selfie editing, a habit which can actually be a powerful form of #selfexpression.”

AI-tekniken har tagit alltsammans ytterligare ett steg. År 2023 lanserade Tiktok verktyget Bold Glamour. Med hjälp av generativa motståndarnätverk omstruktureras ansiktet subtilt pixel för pixel i realtid, i stället för att som tidigare enbart lägga på ett filter. Smalare näsor, fylligare lockar, glödande hy. Aldrig förr har lögnen varit så sofistikerad.

Så i stället för att rita, läsa eller leka lägger tjejerna timmar på att i ensamhet retuschera bilder på sig själva. Ett förrädiskt spel med barndomens frihet och oskuld som insats.

Det är denna sköna nya uppväxt som Freya India skildrar i Girls®. Gen Z and the Commodification of Everything. India driver till vardags Substacken Girls, där hon med en ung kvinnas ögon reflekterar över hypermodernitetens bergochdalbana. Hon samarbetar även med Jonathan Haidt, socialpsykologen som ligger bakom de globala storsäljarna The Coddling of the American Mind och The Anxious Generation. I den sistnämnda, som utkom på svenska häromåret, visade han hur smarttelefoner och sociala medier har försämrat den yngre generationens psykiska hälsa, prestationsförmåga och förutsättningar att klara av vuxenlivet.

India, född 1999, tillhör själv den generationen – Z. Födda mellan 1995 och 2010 blev de Silicon Valleys första labbråttor.

India beskriver hur hon under hela sin uppväxt upplevde en känsla av tomhet, ett slags bortkoppling från världen. Hon ville gömma sig för alla människor, samtidigt som hon var besatt av att utvärdera sin digitala närvaro. De vuxna hävdade att hennes känslor var normala, att tonårstiden är knepig för alla och att det ”alltid varit så här”. Men så stod de själva handfallna när India och hennes kamrater förlamades av social fobi, fick antidepressiva preparat utskrivna och tillbringade större delen av sin vakna tid i närmast hypnotiskt tillstånd framför en skärm.

För det har ju inte alltid varit så här.

Det digitala universumet har en egen logik. Dess invånare har inget människovärde, endast ett kapitalvärde. Valutan stavas persondata. Den som mår sämst är mest värdefull, eftersom algoritmerna då kan erbjuda ett evighetsflöde av skräddarsydda lösningar i form av nya produkter, nya partners och nya politiska trender. Känslor amplifierar algoritmerna. Ju mer extremt innehåll, desto större engagemang.

Den växande kroppen blir därför grotesk utan AI-filter. Den första kyssen kommer flera år efter det första mötet med våldsporren. Sökandet efter kärleken är en digital kortlek där människor bedöms och ratas som e-handelsvaror. Att inte delta i politiska nättrender som #Blacklivesmatter blir suspekt. En sökning på bantningstips blir ett kaninhål med pro-anorexi-influerare. Livets alla faser måste dokumenteras inför tusentals ögon – annars är det som om de aldrig inträffat.

Medan barndomen går sin gilla gång skär techoligarkerna guld med täljkniv. Tjejerna har blivit Tjejer® – konsumenter och handelsvaror på en och samma gång.

Stundtals blir India väl melodramatisk. För nej, det är faktiskt inte vanligt att gå på konsert enbart för att ta selfies, och nej, alla vänskaper tjejer emellan är inte reducerade till postande av Instagramstories om varandra. Vidare försöker hon sig på en politisk och existentiell analys där hon hänvisar till amerikanska studier som pekar på att progressiva unga kvinnor mår psykiskt sämre än såväl konservativa dito som progressiva män. India kopplar det delvis till 2010-talets så kallade Instagramaktivism, där komplexa budskap om feminism, intersektionalitet och postkolonialism trycktes ihop till poppiga, hashtagvänliga slagord. Samtidigt noterar hon nedgången i religiöst engagemang och ökningen av skilsmässor, trender som hon menar bottnar i en isolerande hyperindividualism där alla är sin egen gud. Livets syfte blir att frigöra sig från allt skav som hindrar en från att fullända templet Jaget, med perfekta kroppar och moraliskt överlägsna värderingar. Det är intressanta tankar som gärna hade fått ta mer plats, men som hon dessvärre enbart ägnar några få sidor åt.

Som läsare förlåter man henne dock. Att bokens huvudled är ursinnet över den förlorade barndomen och nostalgin över en värld som aldrig fick upplevas är knappast svårförståeligt.

Råttungarna som växte upp i laboratoriet har blivit stora och de kommer inte att hålla tyst om sina upplevelser. En av fjolårets New York Times-bästsäljare var 22-åriga Shari Frankes memoarer The House of My Mother. Frankes mor Ruby låg bakom den numera borttagna Youtubekanalen 8 Passengers, där hon dokumenterade sitt, sin mans och deras sex barns vardag. Kanalen hade 2020 över en miljard visningar och som mest 2,5 miljoner prenumeranter. Modern publicerade flera videoklipp i veckan, och ingenting var för privat: familjegräl, dåligt humör – till och med bh-shopping med döttrarna (enligt Franke var det den sistnämnda kategorin, det mest intima så som första kyssen eller första dejten, som genererade flest visningar). Barnen hade refererats till som ”anställda” från fyra års ålder.

De kommande åren lär verk som Indias och Frankes bli en egen genre. De äldsta bland deras generationskamrater har redan fyllt 30. De är gamla nog för att se tillbaka på sin barndom med vemod. Gamla nog för att utbrista ”det här är inte ’inget nytt’!” när den äldre generationen muttrar att det minsann moraliserades över videovåldet också.

Unga nog för att säga till dagens barn: ”Vi har sett konsekvenserna av det ni går igenom just nu. Logga ut innan det är för sent.”