Kan den mänskliga tanken begripa den mänskliga tanken? Om svaret inte är givet har i alla fall insatserna från historiens epistemologiska optimister varit både många och hängivna. I synnerhet mot bakgrund av hur naturvetenskapen kommit att utvidga sina förklaringsmodeller till att omfatta alltmer av människans omvärld, verkar det heller inte otroligt att den förr eller senare ska kunna om inte lägga under sig så åtminstone närma sig en förståelse också av hennes inre.
Frågan om att förstå tänkandet är ju till att börja med inte riktigt densamma som frågan om att begripa medvetandet: Medan den senare uppgiften präglas av svårigheten i att åstadkomma en objektiv beskrivning av subjektiviteten själv, är intelligensens eller tänkandets natur i långt högre grad möjlig att approchera med naturvetenskapens etablerade metoder.
Recenserad bok
Laws of Thought. The Quest for a Mathematical Mind
Tom Griffiths
Henry Holt (2026)
Faktum är att tänkande, i bemärkelsen komplex informationsbearbetning, inte ens med nödvändighet måste vara kopplat till någon medveten upplevelse, vilket de senaste decenniernas utveckling av så kallad artificiell intelligens har gjort tydligt. Begrepp som ”inlärning” och ”språkförståelse” är i viss mening tomma när de inte hänvisar till ett medvetet subjekt med förmågan att verkligen förstå, men trots det är det fullt möjligt att undersöka hur inlärning sker eller hur ord får sin mening utan att behöva befatta sig närmare med medvetandets svåra problem.
I boken The Laws of Thought tecknar den australiske professorn i psykologi och informationsteknologi Tom Griffiths en detaljerad historik över hur försöken att överblicka dessa och andra kognitiva fenomen har sett ut. Hans berättelse tar sin början i 1600-talsgeniet Gottfried Wilhelm Leibniz försök att med utgångspunkt i Aristoteles syllogismer finna en matematisk teori för den mänskliga tanken.
Med sina uppställningar av två premisser som med den rationella tankens hela nödvändighet leder till en viss slutsats lade den antike filosofen grunderna för logiken redan några århundraden före vår tideräknings början. Med ett klassiskt exempel: Alla människor är dödliga. Sokrates är en människa. Alltså är Sokrates dödlig.
I och med sin vidareutveckling av Aristoteles tankesystem blir Leibniz en tidig representant för ett synsätt som sedan skulle komma att dominera under en lång period, nämligen det att logiken utgör intellektets grund. Leibniz lyckades trots idoga försök aldrig med sitt företag att matematisera tanken: Den som knappt två sekler senare skulle lyckas var matematikern George Boole, i och med bygget av det som sedermera blivit känt som boolesk logik. Genom denna hade han, med Griffiths ord, slutligen fullbordat Leibniz strävan att ”omvandla Aristoteles till aritmetik”.
Det kanske mest häpnadsväckande med detta resultat är, som Griffiths också påpekar, logikens förmåga att omvandla syntax till semantik, det vill säga det faktum att det på grundval av en utsagas form är möjligt att dra slutsatser om giltigheten hos dess innehåll. Med andra ord gör logiken det möjligt att utröna huruvida en utsaga är sann eller falsk enbart genom att tillämpa vissa givna regler.
Och när denna dynamik väl har fångats, konstaterar Griffiths, finns inte längre något som binder den vid det mänskliga sinnet. Om tänkandet är resultatet av att följa vissa på förhand uppsatta regler, finns det ingenting som säger att det inte kan utföras ”på ett ark papper, på ett spelbräde, eller inuti en maskin”.
Men är då människan verkligen enbart ett verktyg för logiken? För den som betraktar hennes faktiska beteende tycks det finnas goda skäl att tvivla. Men trots detta kom tolkningen av intellektet som ett system av symboler och regler att visa sig enormt fruktbart, med historiska höjdpunkter som matematikern Alan Turings universella beräkningsagent, den så kallade Turingmaskinen.
En annan seger för den logiskt orienterade synen på tänkandet var lingvisten Noam Chomskys introduktion av ett hierarkiskt system för att förstå mänskligt språk, och i synnerhet den så kallade generativa grammatik som gjorde det möjligt att använda grammatiken som ett redskap inte enbart för att beskriva språkliga strukturer, utan för att alstra dem.
Över huvud taget visar Griffiths redogörelse att försöken att förstå den mänskliga tanken i många sammanhang har tagit sig uttryck som försök att förstå det mänskliga språket: en ansats som författaren inte ägnar någon närmare granskning, men som i sig möjligen skulle kunna problematiseras. Inte minst många av de matematiker som direkt eller indirekt bidragit till att skapa verktygen som gör det möjligt att representera tänkande och språk vittnar om den grad i vilken deras tänkande sker i bilder, eller på annat sätt utan ord.
Men oavsett vilket är antagandet om språket som bärare av intellektet i högsta grad aktuellt än i dag, då system som Chat GPT anses uppvisa ”gnistor av medvetande” enbart på grundval av sin förmåga att (åtminstone till stora delar) trovärdigt återskapa mänskligt språkbruk.
Men sina framgångar till trots visade sig det logiska förhållningssättet så småningom ha allvarliga brister som en beskrivning av tänkandet. Medan det i vissa sammanhang – som matematisk bevisföring och språklig meningsbyggnad – tycktes fullgott, stod dess ivrare handfallna inför andra typer av fenomen, som till exempel taligenkänning, kategoribildning, språkinlärning och tolkning av visuella intryck. Den information som det intelligenta systemet, i detta fall människan, tillhandahålls är inte i något av dessa fall tillräcklig för att någon entydig logisk slutsats ska kunna dras: med enbart logiken som redskap skulle mänskliga synintryck förbli obegripliga, helt enkelt eftersom ingenting entydigt kan sägas om vad som är rätt sätt att tolka dem. Det mänskliga sinnet tillåter sig, med andra ord, att dra slutsatser som logiken inte skulle godkänna – och det visar sig alltså dessutom vara tur att så är fallet.
Om man förstår tänkandets mekanismer måste man väl också kunna återskapa dem?
Detta andra, i någon mening friare, sätt att komma till slutsatser finns närvarande redan hos Aristoteles, som gör frekvent bruk av möjligheten att dra allmänna slutsatser utifrån enskilda fall, och därigenom erbjuder ett tidigt exempel på en av den vetenskapliga metodens mest centrala delar, nämligen induktionen. Det induktiva resonerandet saknar den logiska deduktionens tvärsäkerhet, men kan å andra sidan vara behjälpligt när grunderna för en logisk slutsats saknas.
Det är, menar han, genom induktion som vi förmår utvinna allmänna kunskaper utifrån det specifika, och denna förmåga utgör ”det främsta uttrycket för intellektets kraft”.
Det är också genom att låna något av denna mänskliga förmåga som samtidens AI-system har kunnat bli så framgångsrika. De omsätter i praktiken det förslag som Alan Turing framförde redan 1950, nämligen att programmerarna i stället för att ”försöka skapa ett program som simulerar en vuxen hjärna, skulle försöka skapa ett som simulerar ett barns”. Om ett sådant program sedan utsattes för rätt form av utbildning skulle man, resonerade Turing, så småningom ha uppnått sitt mål att reproducera en vuxen människas tänkande.
Det är en strategi som kan sägas ha fungerat, om än inte fullt ut: Där ett barn har förmågan att tillägna sig ett ord eller koncept efter att bara ha mött det någon enstaka gång, kräver samtidens självlärande system ofta en massiv datamängd för att uppnå samma nivå. Men att de alls har förmågan att nå den är alltså till stor del tack vare deras induktiva angreppssätt: De språkliga neurala nätverk som används i dag bildar till exempel sina alltmer övertygande meningar genom att bedöma vilket ord som mest troligt bör bli det nästa, baserat på de ord som dittills förekommit. Det är en uppgift som till sin natur är underdeterminerad, lite på samma sätt som uppgiften att utvinna meningsfulla strukturer ur ett knippe synintryck. Lösningen, därmed, är inte deduktivt logisk, och i de flesta fall inte heller entydig; men den finns.
Griffiths gör elegant bruk av en av Edgar Allan Poes noveller, ”Morden på Rue Morgue”, för att illustrera skillnaden mellan deduktion och induktion, liksom för att demonstrera kraften hos det senare tänkesättet. I novellen framkommer det i ett skede att mördaren har tagit sig in till sina offer genom att klättra uppför en lyktstolpe, och Griffiths formulerar följande aristoteliska syllogism: Om förövaren var en orangutang skulle han ha kunnat klättra upp till fönstret. Förövaren klättrade upp till fönstret. Alltså var förövaren en orangutang.
Som övning i logik betraktat utgör detta ett skolboksexempel på ett felaktigt resonemang – men att för den skull avfärda det som felaktigt är alltför simpelt. Tvärtom visar sig den mänskliga förmågan att överskrida given information central för en mångfald av intellektuella och perceptuella förmågor, och Griffiths bok utgör i någon mening ett på en gång nyanserat och engagerat försvarstal för giltigheten i denna ”felaktiga slutsats”.
De tänkesätt som bryts mot varandra i boken utgör, rätt förstådda, komplement snarare än konkurrenter till varandra: å ena sidan logikens regler och symboler, å den andra det induktiva förhållningssätt som teoretikerna så småningom skulle komma att omsätta i så kallade neurala nätverk, system som med utgångspunkt i den mänskliga hjärnans funktion skulle komma att såväl belysa som överskrida det mänskliga tänkandet.
Den tredje komponent som i Griffiths narrativ slutligen förmår sammanfoga dessa till synes väsensskilda angreppssätt är sannolikhetsteorin, i synnerhet den så kallade bayesianska sannolikhetsläran, som erbjuder en metod för att uppdatera de sannolikheter som tilldelas olika utfall – oavsett om det är infogandet av ett ord i en viss språklig kategori eller ett mystiskt mord begånget av en akrobatisk gärningsman – på grundval av tillgänglig information.
Med hjälp av denna teori, formulerad av pastorn Thomas Bayes redan på 1700-talet, kan Griffiths elegant visa hur Poes protagonist, rent matematiskt, har rätt i sin häpnadsväckande slutsats.
Griffiths förmedlar med lätt hand dessa och andra centrala idéer, samtidigt som det krävs ett visst mått av tålamod för att nå fram till dem: På den samvetsgranne fackmannens vis redovisar författaren namn och biografi för i princip varje psykolog, kognitionsvetare, datavetare och matematiker som någonsin lämnat ett bidrag till ämnet.
Det är, i varje enskilt fall, snyggt och rättframt utfört, men summan av allt detta blir möjligen till en tyngd som inte gynnar texten som helhet.
Ett av de centrala budskap jag tar med mig från Griffiths är behovet av att tänkandets problem, om det ska kunna angripas alls, angrips från flera håll samtidigt. I den meningen är symboler och regler, de neurala nätverkens i någon mening regellösa inlärning och sannolikhetsteorin alla lika avgörande delar.
Kvar dröjer sig också hans lakoniska svar på frågan om hur allt detta förhåller sig till samtidens AI-system: Om man förstår tänkandets mekanismer måste man väl också kunna återskapa dem, på samma sätt som förståelse av aerodynamikens lagar gör det möjligt att inte bara begripa fåglars flykt, utan också bygga jetplan?
Visst, instämmer Griffiths – men att vi därmed ska föreställa oss att dessa maskiner ska kunna återskapa årmiljoner av evolution är något helt annat. Jetplan pickar, trots allt, inga maskar; de varken parar sig, bygger bon, lägger ägg eller tar hand om sina små: ”Men de gör ett fint jobb med att flyga från en plats till en annan.”
I dessa korta rader undrar jag om det inte finns mer realism att hämta i AI-frågan än i de flesta avsevärt mer utförliga avhandlingar.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox










