Jag tänker ofta på James Hepburn, den fjärde earlen av Bothwell. Kanske orimligt ofta med tanke på att jag mest ägnar mig åt modern medicinhistoria och han var en skotsk aristokrat på 1500-talet. Han är mest känd, eller ökänd, som drottning Maria Stuarts tredje och siste make, och som den som planerade mordet på hennes andre gemål, lord Darnley.
Den som konsumerar historia och historisk fiktion om perioden har stött på honom i flera versioner: än en iskall och ärelysten lycksökare som manipulerar Mary för att skaffa sig makt, än en hårdför men lojal riddartyp som riskerar allt för sitt land och sin drottning. Jag funderar över de oförenliga bilderna, undrar om det är möjligt att han var oskyldig, och varför ingen har brytt sig om att ta hem hans kropp från Danmark, där han dog bortglömd och sinnessjuk.
Jag kan inte skaka av mig känslan av att det finns mer att upptäcka om Bothwell och att historien i någon mån har förtalat honom. På semestern i Danmark tar jag med mig en hög biografier och gör en omväg till hans sista viloplats.
Skottland på 1560-talet var ett litet, fattigt land med få invånare, tyngt av den månghundraåriga konflikten med England och desperat fastklamrat vid sin enda allierade, Frankrike. Landet befann sig dessutom i en utdragen reformationsprocess – statskyrkan blev protestantisk år 1560, medan huvuddelen av befolkningen förblev katoliker.
Maria Stuart tog plats på tronen 1561 och fann att den skotska adeln, splittrad och upprorisk efter flera förmyndarregeringar, var upptagen av privata fejder och visade ett svalt intresse för att hjälpa henne att stärka landet.
Bothwell klev fram som ett viktigt stöd för drottningen. Han var riksamiral och väl bekant med alla de framstående adelsfamiljerna och det politiska spelet dem emellan. Dessutom hade han varit hennes mors närmaste man under tiden hon var riksföreståndare. Han var desto mindre populär bland de övriga adelsmännen vid hovet.
Engelska källor bekräftar att alla de främsta skotska lorderna vid olika tidpunkter tog emot mutor från den engelska kronan – alla utom James Hepburn, earl av Bothwell.
En del samtida källor beskriver en intelligent och handlingskraftig person som var lika hemmastadd på slagfältet som på hovbaler – andra i stället en ohyfsad, brutal tölp, en simpel mördare som söp och slösade bort pengar. En av hans biografer skriver att Bothwells hållning i religiösa och politiska frågor och hans oförsonliga lojalitet gjorde honom farligt isolerad. Engelska källor bekräftar att alla de främsta skotska lorderna vid olika tidpunkter tog emot mutor från den engelska kronan – alla utom James Hepburn, earl av Bothwell.
På det enda verifierade porträtt som finns av honom sneglar han ut ur ramen med ett genomträngande, vaksamt uttryck. Den långa näsan ser ut att ha varit bruten flera gånger. Han är inte stilig, men spetskragen var säkert av senaste snitt.
Drottning Marias make Henrik Stuart, lord Darnley, mördades i februari 1567, två år efter giftermålet och åtta månader efter sonen James födelse. Indicier på platsen pekade på Bothwells inblandning, och dessutom hade adelsmännen vid hovet länge misstänkt att han själv planerade att gifta sig till tronen. Det var allmänt känt att Darnley hade visat sig vara arrogant, våldsam och alkoholiserad, och att drottningen hade tröttnat på hans upptåg. Nu föreställde man sig att det förtro-liga förhållandet mellan Bothwell och Maria i själva verket var en kärleksaffär, och att de tillsammans hade planerat mordet.
Den 24 april 1567 följde Maria med Bothwell till hans slott i Dunbar. Det är svårt att veta säkert hur de två kom att lämna Edinburgh tillsammans. Källorna ger oss två olika förklaringar. Den ena är att Bothwell kidnappade drottningen och tog henne till ett av sina slott, där han våldtog henne för att tvinga henne till giftermål. Den andra versionen är att flykten var planerad och att historien om bortförandet och våldtäkten fabricerades för att skydda drottningens ära. I båda versionerna står Bothwell som skyldig både till mordet och till att ha tvingat Maria att gifta sig med honom.
Själv vidhöll han sin oskuld livet ut. Bothwell friades i en hastigt sammankallad rättegång, och när hans och Marias giftermål offentliggjordes i maj 1567 väckte det uppståndelse långt utanför landets gränser. Med denna gnista exploderade det missnöje som länge pyrt mot drottningen i öppet inbördeskrig i Skottland, och huvudskurk i dramat var den avskydde Bothwell, som nu tycktes ha nått sitt mål.
En anspråkslös stenpelare märker ut den plats på Carberry Hill, strax utanför Edinburgh, där Maria och Bothwell sågs för sista gången, knappt fem veckor efter giftermålet, när Marias styrkor konfronterades av de adelsmän som motsatte sig hennes styre. Man måste undra vad de sade till varandra den gången. De måste ha anat att det skulle dröja innan de sågs igen. Hade de en gemensam plan för framtiden? Jag gissar att Bothwell ämnade komma tillbaka för att hjälpa Mary att återta tronen. Det vi vet är att Mary överlämnade sig till lorderna på villkor att Bothwell fick lämna platsen som en fri man. Han flydde till sitt grevskap Orkney och sedan vidare till Norge, för att försöka skaffa pengar och rusta en armé.
Kanske är det min egen bristfälliga kunskap om reformationens människor som gör att jag har svårt att pussla ihop vittnesmålen om Bothwell till en hel person. Hans släkt hade sina hemtrakter vid den engelska gränsen, ett område som i många hundra år hade präglats av laglöshet, plundring och röveri på båda sidor. Den som hade till uppgift att försöka hålla ordning i en sådan trakt fick inte vara vek.
Flera beskrivningar av earlen själv använder begreppet border blood, som om hans självständighet, hårdhet och handlingskraft hörde ihop med gränsområdets särskilda karaktär. Ordet cunning återkommer ofta i brev då hans fiender varnade för Bothwells ovanliga förslagenhet. Redan före giftermålet med Mary verkar han ha varit föremål för viss mytbildning. I dessa historier tillskrivs han metoder liknande gränsbanditernas, som när han år 1559 anföll en budbärare och stal en stor summa pengar som skickats från England för att stödja ett uppror mot den skotska kungamakten. För att undkomma tog earlen skydd på ett värdshus och övertalade en kökspiga att byta kläder med honom. Den samtida källan tillägger att han tvingades stanna i flera dagar och utföra pigans sysslor, till dess att hans förföljare hade slutat leta.
En annan historia upprepas ofta, eftersom de följande händelserna kom att spela en viktig roll för hans sorgliga slut. Den handlar om hur den unge Bothwell reste till danskkontrollerade Norge i sitt ämbete som riksamiral och förlovade sig med en norsk adelsdam. Damen i fråga, Anna Rustung, kom från en förmögen familj, och Bothwell verkar entusiastiskt ha spenderat den stora hemgift hon förde med sig in i förhållandet.
Efter att ha tagit henne med sig och gjort av med pengarna sägs han ha lämnat henne i Flandern, fortfarande ogift. Hjärtekrossad och förödmjukad återvände Anna till Norge. I takt med att earlen blev den skotska drottningens favorit och mer och mer avskydd bland adeln spreds rykten om hans uselhet.
Ett sändebud från det engelska hovet rapporterade förvånat till Marias kusin och politiska rival drottning Elisabet I att Bothwell inte alls var det råskinn det ryktades om, utan ”mycket klok” och ”belevad och hedervärd”. Efter mordet på Darnley och giftermålet med Maria lades alla Bothwells tidigare synder till den senaste. Berättelsen om den försmådda Anna Rustung och hennes stulna hemgift började cirkulera och det skvallrades om det suspekta sätt på vilket Bothwell hade fått sitt andra äktenskap upplöst. Både de adelsmän som stod bakom Maria och de som ville se henne abdikera hävdade att Bothwell hade använt svart magi för att förföra henne.
Rapporter till Skottland påstod att han hade blivit vansinnig och hölls kedjad vid en pelare som var så kort att han inte kunde stå upprätt.
Förhållandet mellan Maria och Bothwell är gåtfullt. Det finns inget i hennes brev som talar för att hon älskade honom. Snarare verkar äktenskapet dem emellan ha varit ett desperat försök att återta kontrollen över landet. Men varför överlämnade hon sig till sina fiender på Carberry Hill för att säkra Bothwells frihet? Historikerns värsta synd är att övertolka bevisen, att läsa in för mycket i de källor som används. Ändå använder vi fantasin hela tiden, det är nödvändigt för att kunna säga något alls om det förflutna.
Under min utbildning på ett engelskt universitet fick jag lära mig att göra mig osynlig för att framställningen skulle ge ett objektivt och professionellt intryck. När jag nu drar uppmärksamhet till det faktiska hantverket, till fantasin som ett verktyg och skriver fram tvivlen och osäkerheten, förstör jag då min trovärdighet? Jag drar mig för att formulera teorier, ens för mig själv. Det är som om kravet på att alltid hålla sig nära källorna har gjort det svårt att använda fantasin alls. Jag faller i samma spår som tidigare historiker när jag låter mordet på Darnley och det katastrofala giftermålet med Maria definiera Bothwells liv. Skulle han i stället kunna ses som en romantisk frihetskämpe, en Byronsk äventyrare? Eller som en narcissist helt utan moralisk övertygelse, ständigt på jakt efter nästa adrenalinkick?
I Norge hann det förflutna i kapp Bothwell. I ett för historien ovanligt inslag av karma stötte han på den försmådda Anna Rustung, som drog honom inför rätta för att ha svikit sitt äktenskapslöfte till henne. Bothwell blev fängslad och kom att användas som en bricka i det politiska spelet mellan Fredrik II av Danmark, Elisabet I av England och den skotska förmyndarregeringen.
På slottet i Köpenhamn och senare på Malmöhus verkar han ha vistats under relativt behagliga förhållanden. År 1573 stod det dock klart att Maria aldrig skulle återfå sin tron, och han flyttades till Dragsholms slott på Själland. I och med flytten upphör alla spår efter Bothwell. Antagligen fick han inte längre skriva eller ta emot brev. Rapporter till Skottland påstod att han hade blivit vansinnig och hölls kedjad vid en pelare som var så kort att han inte kunde stå upprätt. Han avled den 14 april 1578, 43 år gammal. Fängelsedokumentationen berättar att Bothwell begravdes under golvet i Fårevejle kyrka, nära Dragsholm.
Det finns något makabert i intresset för Bothwells död. Hans kvarlevor har grävts upp, visats på museum, flyttats och begravts igen. Under tiden på Nationalmuseum målade den danske konstnären Otto Bache av det mumifierade huvudet, och i det danska riksarkivet finns fotografier av kroppen från 1950-talet. Bilderna är inget man vilar ögonen på särskilt länge, men jag noterar att personen i kistan har en spetsig hörntand. Den lilla detaljen får mig att stanna upp. Bilden av Bothwell blir en aning klarare. Jag har en likadan själv och vet vad den gör med ett leende.
Vad är det med slutet av Bothwells historia som stör mig? Kanske är det att ingen vet säkert var hans kropp finns. Kvarlevorna i Danmark har presenterats som hans i över 200 år, men tvivlen kvarstår. Är det att han aldrig fick återvända till sitt hemland? Eller att ett sådant liv som hans, fullt av äventyr, storpolitiskt spel och dramatiska förvecklingar slutade på ett så ovärdigt, otillfredsställande sätt? Om det hade rört sig om en roman hade den varit riktigt dåligt skriven.
Det är juli och himlen över kyrkan i Fårevejle är klar. Längre bort över det kuperade landskapet tornar mörka moln upp sig, duvblå och suddiga i konturerna som om de redan börjat vräka sitt innehåll över någon annan by. På sidan av den vitkalkade byggnaden finns vad jag först tror är en källartrappa. ”Jarlens kapell” står det på en liten grön skylt, men rummet innanför liknar inget kapell jag någonsin sett. Det är tomt och kallt sånär som på en ekkista. Här ligger det stoft som kanske en gång var James Hepburn.
Hans vapensköld som hertig av Orkney sitter på väggen ovanför, vackert målad. Det är en fin gest av den danska församling som har blivit vårdare av hans minne och kropp. Jag hittade en perfekt tistel, Skottlands nationalsymbol, i diket vid parkeringen och nu lägger jag den försiktigt på kistlocket.
Vi är alla historier i slutändan, sade en vis man en gång. Och James Hepburn, earl av Bothwell, är en särskilt fantastisk sådan.
Redan prenumerant?
Logga inUpptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox





