Ibland överträffar verkligheten dikten. I en stillsam by vid namn Petra belägen mitt på Mallorca finns som i alla byar på ön en kyrka, ett torg, några barer och matställen. Just den här byn hade knappast uppmärksammats av någon om inte Clint Eastwood en dag 2013 hade kommit på besök och låtit sig fotograferas vid det lokala museet. Filmstjärnan och regissören från Hollywood besöker Petra på Mallorca, hur kan det komma sig?
Museet är inrymt i franciskanermunken och missionären Junípero Serras födelsehus, en enkel boning där småbrukarparet Antoni Serra och Margalida Ferrer nedkom med en son 1713. Junípero kände tidigt i livet en stark böjelse för religiösa ting och ägnade sig åt bibelstudier, latin och kyrkosång i sin hemby. Bara att få komma till Palma, regionens största stad, och bedriva fördjupade studier vid Franciskanerklostret var en stor sak, men hans mentor vid Llulluniversitetet i Palma insåg att Junípero var ämnad för större uppdrag. Hans mål var att komma till Las Indias, de spanska besittningarna på andra sidan havet, för att verka som missionär bland indianerna. Det är omvittnat att Junípero Serra brann för att sprida evangeliet, lära ut katekesen och döpa hedningarna.
Efter avklarade formaliteter fick Serra och ett tjugotal franciskanermunkar de nödvändiga tillstånden att företa resan över Atlanten. Efter ytterligare väntan fick missionärerna plats på ett skepp. Med på resan följde Serras elev och skyddsling Francesc Palóu, som 1787 författade en levnadsteckning över Junípero Serra. Den 28 augusti 1749 avseglade sällskapet från Cádiz och nådde fram till Veracruz efter 98 dagar. Det är inte svårt att föreställa sig strapatserna under resan, men det gör Palóu ingen stor sak av. Kort efter landstigningen blir Junípero Serra stungen av en insekt i foten, vilket gav honom men för livet. Han envisades ändå med att gå till fots, haltande, under sina färder i det oändliga landområde som Spanien hade mutat in.
Serra hade fått i uppdrag att missionera i ett område som ungefär motsvarar nuvarande Kalifornien (på spanska Alta California). Vicekungadömet Nya Spanien, som bestod av kärnlandet Mexiko, expanderade norrut under 1600- och 1700-talen. I sin maximala utbredning omfattade Nya Spanien stora delar av dagens USA, den sydvästra delen upp mot dagens Kanada. I denna ockupation spelade missionerna en stor roll. En mission var ett klosterliknande mönstersamhälle vars främsta syfte var att kristna indianerna och därmed rädda deras själar. En viktig uppgift var att civilisera infödingarna, instruera dem i att bedriva jordbruk, anlägga bevattningssystem, odla medicinalväxter och lära sig den ingenjörskonst som var i ropet. 1700-talet var upplysningstid och Spanien hade anammat strömningarna från Frankrike om praktisk forskning och naturvetenskap.
Men det fanns också andra mer eller mindre uttalade syften. Missionerna uppfördes som utposter mot det okända, en bekräftelse på att detta land nu var en del av imperiet. Detta var Spanien, inte en koloni till den spanska kronan. Spridandet av evangeliet gick ofta hand i hand med militär ockupation och bosättningar. De texter som berör förhållandet mellan de katolska, civila och militära myndigheterna talar ofta om gnissel och ren konfrontation.
Missionärerna, bland dem Junípero Serra, hade mestadels en human och beskyddande inställning till indianerna och rapporterade om övergrepp och kränkningar. Det katolska Spanien hade en paternalistisk syn på ursprungsbefolkningen, och för att skydda dem stiftades de så kallade Burgoslagarna redan 1512 (reviderade 1547), ett imponerande dokument för denna tid. Här reglerades indianernas skyldigheter och rättigheter. Föreskrifter på papper är en sak; i vilken mån de efterlevs är dock en annan.
Det är väl känt att de spanska soldaterna anställde rena folkmord under erövringen på 1500-talet av Las Indias, det nyupptäckta landet. Så utrotades så gott som hela urbefolkningen på de karibiska öarna. Spanjorernas list och svek i mötet med härskarna för aztek- och inkaimperierna kontrasterar starkt mot det juridiska regelverk som utarbetades som ett skydd för indianerna.
Källorna säger inte mycket om hur indianerna rekryterades till missionerna och vilken rörelsefrihet de hade.
Hur skildras då mötet med urinvånarna av Junípero Serras biograf Francesc Palóu? Påfallande lite och påfallande oengagerat. Indianerna förekommer som ett slags staffagefigurer – rätt vad det är dyker de upp, grupper på 10, 20 eller 40. Men de är inte individer, de skildras utan empati, snarast som presumtiva föremål för omvändelse. Det är en viktig punkt i mötet mellan individer som lever som samlare och jägare (eller fiskare) och kristna missionärer inskolade i katolsk teologi och starkt motiverade att sprida den rätta tron. Det var inte ett möte på lika villkor. Spanjorerna besatt sanningen; de infödda betraktades som oskyldiga, ibland uppstudsiga, barn som måste civiliseras och evangeliseras.
Källorna säger inte mycket om hur indianerna rekryterades till missionerna och vilken rörelsefrihet de hade. Helt klart rådde arbetsplikt och disciplin i det inrutade livet på en mission, samtidigt som indianerna genom dopet erhöll status som spanska undersåtar. Det må vara symtomatiskt att Junípero Serras biograf tonar ner konflikter och protester i missionsverksamheten. Det låg i missionärernas intresse att framställa missionen som en locus amoenus, en fridfull plats, där man levde i endräkt. Vilka tvångsmedel som användes är inte lika omtalat.
Det finns rörande inslag i berättelserna. Återkommande nämns att indianerna lever utan blygsel, männen går helt nakna, kvinnorna skyler sig något med kläder av växtfibrer, man förrättar sina behov helt öppet. För missionärerna måste indianernas levnadssätt korrigeras innan de kunde ta emot dopet. Brist på förståelse för ”den andre”, missionärernas övertygelse att de besatt sanningen, ledde naturligtvis till konfrontationer och våld. Det finns många belägg för att relationen mellan spanjorerna och de infödda var vänskaplig, åtminstone till en början. Men det fanns gränser som ibland överskreds och det gällde ofta ägandet av land. Ett känt fall var mordet på fader Lluís Jaume, som stenades till döds av de infödda. Att européerna framställde missionsverksamheten som en frälsning i alla avseenden är givet, hur indianerna uppfattade den är förborgat i historien.
Det materiella spelade en roll i de europeiska upptäcktsresandenas spridande av den egna kulturen. Man hade med sig säd, växter, frön och husdjur som grisar, kor och ankor som skulle skapa öar av europeisk civilisation i de koloniserade landområdena. Serra och hans följe var inget undantag. Mycket spilldes på hälleberget. Kaliforniens kustområden är extremt torra och lämpar sig inte för europeiska grödor. Vad värre var: de nya näringsmedlen ledde till grava miljöproblem och de inföddas livsföring rubbades i grunden. De vinstockar som spanjorerna hade med sig blev däremot en framgångssaga. Inte för inte kallas Serra det kaliforniska vinets fader. I dag är Kalifornien den fjärde största vinproducenten i världen efter Italien, Frankrike och Spanien.
Det som skedde i Kalifornien, liksom i andra delar av världen under kolonialtiden, var en snabbspolad ackulturationsprocess. Övergången från en jägar- och samlarkultur till en jordbrukskultur som hade tagit hundratals, till och med tusentals, år i den gamla världen skulle nu ske på en generation. En sak är säker: spanjorernas syn på de infödda skilde sig markant från de anglosaxiska kolonisatörernas. För de senare gällde det att erövra land till vilket pris som helst och indianerna var ett hinder i vägen; citatet ”the only good Indian is a dead Indian” sägs härröra från president Theodore Roosevelt.
De spanska missionärerna närmade sig de infödda via religionen. Att döpa hedningarna var det överskuggande målet, och med detta följde alfabetisering och praktiska kunskaper i bland annat trädgårdsskötsel. Missionsverksamheten gick hand i hand med militär ockupation och bosättningar. Det är omvittnat att konflikter uppstod mellan dessa bägge grenar av erövringen. Junípero Serra tog alltid parti för indianerna, även när de burit hand mot soldater eller missionärer. Det berättas att franciskanermunken vandrade till fots 1 500 kilometer till Ciudad de México för att hos vicekungen anhålla om att få en oduglig och grym guvernör avsatt, vilket han också lyckades med. Tillspetsat kan man säga att spanjorerna skapade en mestiserad kultur i de båda Amerika, medan anglosaxarna skapade reservat.
Serra var oförtröttlig i sin iver att sprida evangeliet och han var noga med att detta skulle ske både på indianernas språk och på spanska. Själv lärde han sig flera inhemska språk, bland annat pame, som talades i centrala Mexiko.
Bilden av Junípero Serra och missionerna i Kalifornien är inte entydig. Missionsverksamheten som han var en del av har hyllats och ihågkommits. Statyer har rests. El Camino Real är en turisttrutt som förbinder de 21 spanska missionerna i Kalifornien. Samtidigt har statyer och minnesmärken fördömts och vandaliserats av olika aktivistgrupper. Detta var särskilt vanligt åren kring 1992 då 500-årsminnet av Amerikas ”upptäckt” skulle högtidlighållas. Junípero Serra var en given måltavla. Historikern Javier Rubio Donzé nämner åtta fall av vandalisering av statyer av Serra i USA efter 2015. Sett i ett avdramatiserat historiskt perspektiv måste man medge att missionerna är ett märkligt kulturarv, en del av de amerikanska nationernas historia.
Var kommer Clint Eastwood in i bilden? Missionärerna med Junípero Serra i spetsen strävade mot norr längs den kaliforniska kusten. Från San Diego kom de till en plats där man anlade missionen med det krångliga namnet Nuestra Señora la Reina de los Ángeles del Río de Porciúncula, vilket var embryot till megastaden Los Angeles. De stora städerna San Diego, Santa Barbara, San José och San Francisco har alla vuxit upp kring spanska missioner.
En av dessa, Borromeo de Carmelo, uppfördes enligt hävderna av Junípero Serra själv tillsammans med fyra döpta indianer, tre sjömän och fem soldater. Denna mission gav upphov till staden Carmel-by-the-Sea, cirka 10 mil söder om San Francisco – och nu är cirkeln sluten. Clint Eastwood har varit bosatt i Carmel-by-the-Sea sedan 1981, och under sin tid som borgmästare 1986–1988 såg han till att bevara äldre bebyggelse. I denna idylliska del av staden lät han restaurera ett hotell och en restaurang som fick det talande namnet Mission Ranch Restaurant. Eastwoods besök i Petra 2013 var en händelse som satte spår. Hans idolporträtt pryder en vägg i Junípero Serras museum.
