Luften i sovrummet vibrerar. På sängkanten sitter Fred Åkerström och Cornelis Vreeswijk, båda fenomenala på att tolka Carl Michael Bellman, var och en på sitt vis. Mellan trubadurerna finns en sorts spänning, eller kanske snarare vänskaplig rivalitet. Och den här septemberkvällen 1978 har man bara en gitarr till hands, så Åkerström och Vreeswijk turas om att spela Bellman, som om det gällde liv eller död. De tar i alltmer. Epistel efter epistel. Magnus Härenstam, Brasse Brännström, Lill Lindfors och Ola Magnell lyssnar som förstenade på kraftmätningen.
Scenen utspelar sig i musikproducenten Anders Burmans bostad högst upp i Laurinska huset på Bellmansgatan, namngiven efter skalden. Den röda byggnaden med ett runt torn och spira som sträcker sig mot himlen finns ofta med i Stockholmsflanörernas synfält. Huset – från början kallat Mälarpalatset – har blivit en karakteristisk del av Södermalms brutna horisont, ja rentav en signatur, och används flitigt som en symbol för huvudstaden: på vykort och bokomslag, i annonser och filmer. Om det stått på någon av Östermalms paradgator hade huset knappast väckt någon uppmärksamhet. Men nu gör det inte det.
Byggnaden balanserar på Mariabergets yttersta kant. Placeringen är spektakulär och i sin avskildhet ser den iögonfallande solitären gåtfull ut. Upphöjd, stolt, majestätisk och egenmäktig. Jag har sett den i hela mitt liv, eller åtminstone sedan jag började åka tunnelbana. Åker man från T-Centralen mot Slussen och tittar åt vänster, syns två reklamskyltar i neon på ett hustak vid Kornhamnstorg: ”på kvällen EXPRESSEN” och ”varje morgon DAGENS NYHETER”. Vänder man blicken åt höger, fastnar den oundvikligen på Laurinska huset, som signalerar en känsla av oåtkomlighet, och jag lär inte vara den enda som tänkt: Vem bor egentligen där?
Visst består huset av väggar och tak som håller ihop byggnaden i sig, men murbruket, konstruktionen, tinnar och torn är långt ifrån allt. Bakom den publika fasaden finns en insida med ett myller av levnadsöden. Fastigheten bär på minnen och berättelser, och i min bok Palatset på Söder fungerar den även som ingång till Stockholms sociala och kulturella historia, i viss mån Sveriges.
Arkitekten bakom byggnaden – Valfrid Karlson – når aldrig ära och berömmelse.
Att fasaden åt väster är tvärt avhuggen har sin förklaring. Huset uppförs i en tid när huvudstaden är i förvandling. Med Paris som förebild dras breda gator fram: Strandvägen, Karlavägen, Narvavägen. En framväxande borgerlighet i ekonomisk medvind kräver stora våningar med rum i fil, och även Mariabergets spektakulära läge har börjat exploateras av enskilda byggherrar. Samtidigt finns storslagna planer på en esplanad med ståtliga hus längs bergets kant, men av dessa luftslott blir inget av. Laurinska huset tycks fortfarande vänta på följeslagare i form av andra pampiga hus. Arkitekten bakom byggnaden – Valfrid Karlson – når aldrig ära och berömmelse.
Att huset blir känt beror inte bara på dess placering utan också på att en lång rad av invånarna sätter avtryck på offentlighetens ekonomiska och kulturella arena. Allt börjar med Carl G. Laurin. Bara ett år efter slutbesiktningen – 1893 – kliver den då 25-årige och snart celebre konsthistorikern, teaterkritikern och förläggaren över tröskeln. Lyckan svindlar: ”Härifrån flyttar man bara som död”, säger Laurin, som följer sin egen devis nästan 50 år senare och sedermera ger huset sitt namn.
Men innan dess arrangeras mängder med salonger, fester och middagar i bostaden. Hit kommer kulturpersonligheter från Stockholm men även ryktbara namn från utlandet, och en granne i området berättade på 1990-talet för en reporter på DN: ”När Carl G. Laurin hade fest, ofta med kungliga gäster, hängde kvarterets hyresgäster i fönstren för att beskåda celebriteterna då de kom ut på balkongen för att titta på utsikten.”
Vid förra sekelskiftet umgås han nästan dagligen med konstnärsparet Hanna Hirsch Pauli och Georg Pauli på bottenvåningen, och hos dem finns ett rum som tusentals människor sett i Hannas berömda målning Vännerna. Skymningen faller utanför fönstret och stämningen är kontemplativ. Under en lampa med varmt sken sitter Ellen Key likt en lärarinna eller modersgestalt och läser för ett sällskap, det stockholmska kulturlivets crème de la crème.
Några år senare lämnar makarna huset, och in flyttar nya hyresgäster. Många fler. Bland andra Evert Taube och hans hustru Astri, som bosätter sig där 1928. Samma år ger sig den blivande nationalskalden ut på en lång resa där stora delar av Fritiof Anderssons visbok skapas. Storstadstangon ”Stockholmsmelodi” skrivs dock troligtvis efter hemkomsten, och den inleds med vyn från hemmet: ”Se hur hela Uppland står i lågor, kvällssol brinner bortom Solna skog!”
Kontrasten mellan Laurinska huset och grannkvarteren är stor. Området är fattigt och längs bergskanten finns en samling tätt liggande träkåkar omgivna av smala kullerstensgränder och lutande plank. Här spelas pilsnerfilmen Söderkåkar in 1932 och gör miljön välkänd för en masspublik. Tre år senare meddelas att den brokiga bebyggelsen ska rivas, och nu blir det bråk. Konstnärer och författare protesterar, uppbackade av Laurin, som avskyr funktionalismens framfart och politiker med siktet inställt på moderniteten.
Ungefär samtidigt händer otäcka saker i Laurinska husets källare. En januarikväll 1940 ser den prominenta översättaren Elsa Thulin uniformerade män släpa in en pojke med våld i byggnaden och anmäler händelsen till polisen, som är föga intresserad. För säkerhets skull berättar hon därför om händelsen även för sin nära vän grevinnan Amelie Posse: den svenska antinazismens järnlady, och Posses son tar sig in i den underjordiska lokalen.
Förutom militärsängar på rad finner han fanor med hakkors, patronhylsor, batonger, uppgifter om nazistiska celler i Stockholm och delar av ett medlemskartotek för nazistpartiet Svensk socialistisk samling (SSS). Materialet tillhör gruppen ”Brun Marin – Flottans framtid” och kort senare publiceras ett urval av dokumenten av Ture Nerman i tidningen Trots allt!, som pekar ut höga marinofficerare som nazistsympatisörer.
Efter kriget är läget i fastigheten lugnare. Från en liten lägenhet på gatuplan hörs toner. Där bor Putte Wickman en kort period i mitten av 1950-talet i skarven mellan två äktenskap. Musikern är förvisso aldrig folkbokförd på adressen, men han och hans klarinett gjorde stort intryck på ungdomarna som då bodde i huset. Träkåkarna en bit bort står kvar. För andra har det gått sämre. Citysaneringen är i gång och från Laurinska huset kan invånarna följa hur stadsbilden nedanför förändras dramatiskt.
På Norrmalm jämnas hela kvarter med marken för att ge plats för nya komplex, mest kontor. Till Mariaberget har grävskoporna inte nått. Området har hamnat i rivningsraseriets skugga och osäkerheten om framtiden gör att husen lämnas därhän. Varför renovera om de ändå ska rivas längre fram? Bebyggelsen förfaller alltmer. Flagnad puts, fönster igensatta med kartong och masonit, bostäder utan centralvärme, dasslängor och skitiga bakgårdar. Bland Laurinska husets grannar går rykten om att huset ska rivas, och det är inga fria fantasier. I ett stadsplaneprogram på 1960-talet föreslås att stora delar av kvarteren ska avlägsnas till förmån för nybyggen.
Debatten som rasade 30 år tidigare är inte glömd och nu väcks opinionen åter till liv. I täten går Per Anders Fogelström, och mot slutet av decenniet beslutas att östra Mariaberget ska klassas som ett blivande kulturreservat. Nu uppenbarar sig ett nytt hot, och författaren Werner Aspenström anar vad som väntar: invånare som bott i kvarteren i generationer kommer successivt att bytas ut mot andra, som framför allt är ute efter utsikten och har råd att betala för den.
Valåret 1976 flyttar de folkpartistiska politikerna Olle och Inger Wästberg in i huset. Den borgerliga majoriteten vill att det ska bli enklare för hyresgäster att köpa sitt boende och paret är insatta i frågan. En bostadsrättsförening bildas, och två år senare övertar den fastigheten. Vid det laget är flera av bottenplanets lägenheter avstyckade, och några månader in på 1980-talet är golvet i konstnärsparet Hirsch Paulis gamla bostad täckt med skisser.
Illustratören Mats Gustafson arbetar frenetiskt med att handmåla logotypen till en ny nattklubb, omedveten om att den kommer att få definiera en hel epok. Namnet Café Opera är till synes slarvigt skrivet i all hast, men i själva verket ligger många timmar bakom och när det är dags för invigning i augusti pryder penseldragen entrén till etablissemanget.
En del kanske lockas av utsikten. För andra handlar det om status och symbolvärde. För åter andra styr tillfälligheter och ödet.
Samma decennium hittar näringslivet till Laurinska huset. Redan 1981 köper finansmannen och sedermera förläggaren Tomas Fischer en våning i huset. Vem som egentligen flyttar in är mindre känt, men det finns spekulationer. Följande decennium kommer Astrachefen Håkan Mogren, som dessutom expanderar. Läkemedelsföretaget köper våningen intill för representation, och när bostäderna slås samman får direktören tio rum på totalt 502 kvadrat att röra sig på.
Men vad hände med källaren? Där inleder stjärnmäklaren Fredrik Eklund sin karriär på tröskeln till det nya millenniet. Den då 22-årige entreprenören har lyckats få ihop en imponerande styrelse till sitt nybildade IT-bolag, och kanske bländar namnen Laurinska husets bostadsrättsförening, som låter honom köpa stora delar av lokalerna. Väggarna består visserligen av stenbumlingar – och badrum, toalett och kök saknas. Men här ska han bo.
Det blir kortvarigt. Redan efter något år styckas ”bostaden” till två, som Eklund sedan säljer. Till synes ger affären mersmak, för därefter flyttar han till New York, går en tvåveckorskurs i fastighetsmäkleri, och inom kort kan tv-tittare följa svensken i realityshowen Million Dollar Listing New York, där han säsong efter säsong säljer lyxvåningar.
Medan hus står stilla rör sig människor och tid genom dem. Några invånare i Laurinska huset har mycket medvetet sökt sig dit. En del kanske lockas av utsikten. För andra handlar det om status och symbolvärde. För åter andra styr tillfälligheter och ödet. Ibland har bostaden fungerat som en mellanstation, flera har stannat i decennier.
Själv bodde jag länge högst upp i grannhuset. Ibland tittade jag med avund ut mot Laurinska husets takterrass på andra sidan gatan, men jag hade inga planer på att flytta, vare sig dit eller någon annanstans. En dag stötte jag emellertid ihop med en bekant som höll på att sälja sin lägenhet i huset, och jag slog till. Slump, magkänsla och impuls spelade avgörande roller, och ett par månader senare byttes ett högt läge mot nedre botten. I gengäld slapp jag el-element, fick fler kvadrat – och tillgång till gemensam takterrass.
I våningen med tornet där Åkerström och Vreeswijk en gång duellerade bor numera en annan artist, och möjligen är förklaringen till husets förföriska dragningskraft enkel. Vem vill inte bo i ett palats på toppen av ett berg?
