Essä

Silkestråden genom seklerna

Sidenets historia omfattar industrispionerande munkar, italienska renässansmaktspelare och Hollywoods främsta skådespelerskor.

Hur hade Italiens övre medelklass sett ut utan sidenet? Målning av Vittorio Reggianini (1850-tal–1939). Foto: Wikimedia Commons

”Siden gör för kroppen vad diamanter gör för handen.” Designern Oscar de la Rentas bevingade citat. Han, liksom Gianni Versace och Giorgio Armani, två andra legendariska modeskapare, hyllade sidenets egenskaper och använde det genom hela yrkeslivet i sina kreationer. Deras arv förvaltas och lever vidare hos modehusen som bär deras namn – och inte bara där. Hos många andra lyxvarumärken är sidenplagg det mest exklusiva och eleganta man har att erbjuda.

Siden är inte bara ett vackert material med naturlig lyster, utan älskas också för sina andra egenskaper. Det svalkar sin bärare varma dagar, värmer när det är kallt och leder dessutom bort fukt. Tyget andas. Det är även snällt mot huden, och den som är rädd om sina lockar väljer med fördel en sidenkudde. Sidenet är förutom lent och vackert också häpnadsväckande starkt. Silkestråden må vara florstunn, men den är oerhört tålig och slitstark.

Legenden säger att det var den kinesiska kejsarinnan Xi Ling-shi som för runt 4 500 år sedan upptäckte sidenet när en kokong från en silkesmask råkade falla ner från en buske och hamnade i hennes kopp med hett te. När kokongen löstes upp fann kejsarinnan att inuti fanns en fin, lång tråd. För sin upptäckt blev hon upphöjd till silkesmaskens beskyddare. Historiska fakta berättar dock en annan historia genom arkeologiska fynd av silkefibrer. Enligt dessa fynd kan kineserna ha börjat framställa siden redan för 7 000 år sedan, kanske till och med 9 000 år sedan. Tyget var länge landets främsta exportvara och lika dyrbart som eftertraktat, inte minst av eliten i romarriket. Det fraktades längs de gamla handelsvägarna mellan Asien och Europa. Själva namnet Sidenvägen är dock betydligt mer sentida och tillskrivs den tyske forskaren och geologen Ferdinand von Richthofen, som år 1877 myntade uttrycket Seidenstraße.

Kina behöll sitt monopol på sidentillverkning i flera tusen år. Tillverkningsprocessen var en väl bevarad och hårt bevakad statshemlighet. Den som försökte smuggla ut silkesmaskar, kokonger eller ägg ur landet straffades med döden. Men runt år 552 e.Kr. lyckades två lömska kristna munkar under skydd av sin fromma fasad smuggla ut ägg från silkesmaskar i sina vandringsstavar. Munkarna hade skickats till Kina från Konstantinopel på uppdrag av kejsar Justinianus I, härskare över det bysantinska riket. Kejsaren ville inte längre köpa dyrt siden från ärkefienderna i Persien och sände ut munkarna på sitt livsfarliga uppdrag. De levde en lång tid i Kina och lärde sig hur man sköter om silkesmaskarna och allt om framställningen av silke. När de kom tillbaka med de stulna äggen och all nyerövrad kunskap var Kinas handelsmonopol brutet.

Sidenet började som en kinesisk hemlighet. Foto: Getty Images

I Europas snabbt framväxande feodalsamhällen fanns ett stort sug efter eleganta tyger till kläder, vimplar, gobelänger och möbler. Inte minst i renässansens Florens var sidenet en starkt bidragande faktor till stadens rikedom. Handeln styrdes av sidengillet, som kontrollerades av den mäktiga familjen Medici.

Släkten hade först bedrivit handel och manufaktur med ull tack vare Averardo di Chiarissimo de’ Medici, en adelsman och politiker som under sitt korta liv (1320–1363) lade grunden för familjens makt och härlighet. Hans son Giovanni di Bicci de’ Medici gick i hans fotspår och grundade den mäktiga Medicibanken. Men så kom digerdöden och kopplade sitt obarmhärtiga grepp om Europa. Bara år 1348 dog mellan 60 000 och 100 000 personer i Florens. Tre av fem invånare miste livet. Det ledde till en akut brist på arbetskraft och ullmarknaden hamnade i kris.

I början av 1400-talet blev staden hjärtat i Europas sidenproduktion, pengarna vällde in och möjliggjorde allt det andra, omistliga: renässansen, konsten, skapandet och tänkandet.

Då beslöt stadens elit att man skulle ställa om och satsa på sidenproduktion – kvalitet i stället för kvantitet och mycket högre vinstmarginaler. Fram till dess hade grannstaden Lucca varit sidenstaden nummer ett, men politiskt kaos, strider och plundringar hade fått hundratals skickliga sidenmakare att fly till Florens med all sin kunskap. I början av 1400-talet blev staden hjärtat i Europas sidenproduktion, pengarna vällde in och möjliggjorde allt det andra, omistliga: renässansen, konsten, skapandet och tänkandet.

Även fransmännen föll för det luxuösa materialet, och i sidenets huvudstad Lyon fanns det på 1800-talet hela 30 000 vävstolar i området Croix-Rousse. Husen där byggdes extra höga så att de skulle få plats. Sidenet ansågs när det först kom till Europa som omanligt, men detta kom att ändras. En som älskade sidentyger var en viss Napoleon Bonaparte. När han kröntes den 2 december 1804 sparade han inte på krutet utan gav sin egen version av kejsarens nya kläder iförd siden och sammetscape och med en gyllene lagerkrans på huvudet.

En annan mäktig man som tjusades av sidenet och tidigt insåg vilken rikedom det kunde inbringa var storhertigen av Milano, Ludovico Sforza. Han var en man som älskade allt det vackra i livet och den som beställde den världsberömda målningen Den sista måltiden av Leonardo da Vinci. Redan på 1400-talet lät hertigen plantera mullbärsträd i stor skala i de vackra trakterna runt Comosjön utanför Milano. Silkesfjärilens larver lever enbart på löven från de vita mullbärsträden. De vuxna maskarna är mycket glupska och på håll låter ljudet av deras mumsande som om ett mjukt regn föll på löven. När masken sedan ska förpuppas spinner den sig en kokong av en enda silkestråd, som kan bli upp till 1 600 meter lång. Ja, ni läste rätt. Produktionen av siden kräver trots detta mycket tid och resurser. Det krävs 3 000 silkesmaskar för att framställa ett enda kilo siden.

Comosjön i norra Italien, centrum för sidenproduktionen. Foto: Getty Images

Under 1500-talet blev Comoregionen ett alltmer betydelsefullt centrum för sidenproduktion. Närheten till Comosjön och alla bäckar från Alperna var en stor fördel då sidentillverkning kräver stora mängder vatten. Den tarvar också mycket skickliga hantverkare. År 1869 öppnade Setificio Paolo Carcano, en ny skola som skulle lära ut sidenskapandets ädla konst. Den finns kvar och lockar elever från hela världen som vill lära sig hantverket.

I Como produceras fortfarande årligen 3 200 ton siden, vilket utgör hela 70 procent av all europeisk sidenproduktion. En stor fördel för Comos modeindustri är närheten till det italienska modets huvudstad Milano, som också är hem för börsen och storfinansen. Milano och hela regionen Lombardiet, med sina tio miljoner invånare, är Italiens finansiella nav och ekonomiska motor.

Blott Sverige svenska krusbär har – men vi har faktiskt därtill mullbär, särskilt i de södra delarna av vårt land. Vid vårt kungliga slott Drottningholm finns mullbärsträd, en kvarleva från drottning Lovisa Ulrikas tid. Likt hertigen Sforza ville hon främja sidenproduktion och lät på 1750-talet plantera träden vid slottet. Hon var så engagerad att hon enligt historieskrivarna personligen deltog i skötseln av de små silkesmaskarna. Vid sin sida hade hon fransosen Jean Meaurin, som hon lockat till Stockholm för att han skulle hjälpa Sverige att etablera en egen produktion av råsilke.

Många samtida höga herrar och vetenskapsmän, som Carl von Linné, delade denna ambition. När en grupp riksdagsmän besökte Drottningholm år 1766 fick de av drottningen ta emot två kilo egenodlat silke. Det finns fortfarande kvar, i det vackra silkesskåpet på slottet. Men det svenska klimatet gjorde produktion i stor skala svår. Bäst gick det för anrika K.A. Almgren Sidenväveri, som blev kunglig hovleverantör 1844 och är det enda aktiva sidenväveri i Norden som finns kvar än i dag, på Repslagargatan i Stockholm.

Marilyn Monroe bar en klänning av rosa sidensatin i den ikoniska scenen där hon sjunger ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend” i filmen Herrar föredrar blondiner från 1953. Grace Kelly stod brud med furst Rainier av Monaco i en klänning designad av Helen Rose, en av Hollywoods främsta modeskapare, i spets och sidentaft, med hundratals påsydda små pärlor. Drottning Silvia sade ja till kung Carl XVI Gustaf i sin brudklänning av elfenbensvit sidenduchesse från det franska modehuset Dior. Tre berömda kvinnor, tre historiska ögonblick och alla bar siden. Mycket mer behöver inte sägas.

Eller kanske var det trots allt Greta Garbo som sade det allra bäst. Sveriges första världsberömda skådespelerska uppges ha ställt som krav hos filmbolaget MGM att få lyxiga gräddfärgade sidentrosor att bära under inspelningarna. När det kom invändningar om att underkläderna ändå inte syntes svarade Greta Garbo lugnt: ”Men jag vet att jag bär dem och det kommer att göra hela skillnaden för hur jag agerar framför kameran.” Männen i filmteamet rodnade och tystnade. Greta Garbo hade just beskrivit känslan av siden, den oslagbara.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Essä

  • Rasputins sekreterare var lojal in i det sista

    Per-Arne Bodin

  • Skottlands mest ökände adelsman

    Helena Johansen

  • Vänsterstudenter demonstrerar i Chile 1971.

    Min minimalistiska liberalism

    Mauricio Rojas

  • Porträtt av munken Junipero Serra från ett vykort.

    Munken som formade Kalifornien

    Johan Falk

  • Illustration av Laurinska huset.

    Laurinska husets brokiga brf

    Sara Kristoffersson

  • Illustration av huvudsilhuett med kugghjul och mekanik.

    Därför går tiden snabbare när vi åldras

    Anders Mathlein