Många gånger har jag fått frågan varför jag slutade vara marxist och blev liberal. Lika många gånger har jag gett ganska konventionella och undvikande svar, eftersom jag förstått att inte allt kan reduceras till några få meningar och att frågans komplexitet knappast lämpar sig för att behandlas inom ramen för en journalistisk intervju eller ett enkelt samtal. Men det svar jag har undvikit att ge är egentligen mycket kort, även om det kräver en lång förklaring: Jag blev rädd för mig själv.
Låt mig gå tillbaka till några minnen av min morfar i 1960-talets Chile i syfte att åtminstone skissera en sådan förklaring. Han, som passande nog hette Juan Salvador (Johannes Frälsare), talade alltid med mig om faran med högmodet. Han såg på mig med kärlek men också med oro när jag, fylld av entusiasm, berättade om mina revolutionära idéer, om hur vi snart skulle förändra världen fullständigt och befria människan från allt det som plågar, förödmjukar och förminskar henne.
Han var djupt religiös och kunde inte undgå att se det messianska draget hos sitt barnbarn. Vi samtalade länge under den pergola med vinrankor som gav skugga åt trädgården vid vårt hus i Santiago. Snart skulle staden se sina gator fyllas av unga människor som jag, ivriga efter revolution. Min morfar återkom ständigt till högmodet, och jag betraktade honom som en relik från det förflutna.
Allt han ville säga mig ryms i själva verket i en mening av Jesus i evangelierna, vars djup jag inte förstod förrän långt senare: ”Mitt rike är inte av den här världen.” En livsviktig uppmaning till ödmjukhet inför vad vi människor faktiskt kan uppnå.
Med min morfar kan jag sedan länge inte samtala. En hjärtattack satte punkt för hans liv 1968, och han hann inte se hur hans älskade Chile sjönk ner i en alltmer våldsam spiral av konflikter som skulle klyva dess folk och rasera dess gamla demokrati. Jag såg det däremot – och bidrog själv med mitt lilla korn till detta sorgliga förstörelseverk. Vi förändrade inte världen och vi befriade ingen. Vi slutade som martyrer eller som offer, och som sådana togs vi generöst emot överallt efter Augusto Pinochets militärkupp 1973. Men vi kunde också ha slutat som bödlar, såsom alla de har gjort som nått makten inspirerade av idén om världens totala omdaning och skapandet av en ny människa.
Till denna sorgliga visshet kom jag när jag kämpade mot mig själv i början av 1980-talet i Universitetsbiblioteket i det vackra och fridfulla Lund. Där skrev jag min doktorsavhandling, Renovatio Mundi (Världens förnyelse), en uppgörelse med de idéer som i mänsklighetens frälsnings namn inbjuder oss till vad som i själva verket inte är annat än ett folkmord: utplånandet av människan sådan hon är i syfte att befolka världen med en ny art, sprungen ur våra utopiska drömmar.
Denna bländande dröm kan, som Karl Popper skrev i Det öppna samhället och dess fiender 1945, leda oss till att ”rena, rensa ut, fördriva, deportera och döda”. Det är orsaken till att, som Popper säger, ”de som lovar oss paradiset på jorden [aldrig har] skapat något annat än ett helvete”. Det är högmodet omsatt i politisk handling, det godas hybris, som för oss till dess raka motsats. Det var om detta min morfar talade med mig mot slutet av sin långa vandring, men hans barnbarn behövde gå en lång väg för att förstå det.
Det var vår övertygelse och vår tro, en bländande ateistisk religion som inbjöd oss att leka gudar.
Styrkan hos de rörelser som vill upprätta paradiset på jorden – såsom marxismen med sitt löfte om kommunismen – ligger i deras förmåga att attrahera sanna altruister och idealister, människor som hänger sig åt revolutionens sak med ett helgons hängivenhet och investerar all sin kraft och intelligens i vad som för dem förkroppsligar den absoluta godheten.
Just därför beundrar och ursäktar vi dem, och därför är det så svårt att förstå att människor som blir revolutionärer för att göra gott om de får möjlighet slutar med att begå ett fruktansvärt ont. Detta var den dramatiska paradox som jag behövde förklara, de goda själarnas väg till helvetet. Slutsatsen jag kom fram till var att marxismen var en sekularisering av det messianska tänkandet som genomsyrar kristendomens historia och som, med sina sönderslitande spänningar och blodiga konflikter, ständigt återkommer.
Det handlar om idén om Messias nära förestående återkomst och upprättandet av Kristi rike på jorden, det som Uppenbarelseboken talar om: ett rike av harmoni och lycka som skulle bestå i tusen år – därför kallas de rörelser som inspireras av denna profetia millenaristiska. Det tusenåriga riket ska besegra det onda (”den stora draken, den gamla ormen, han som kallas Djävul och Satan”) och övervinna livets plågsamma villkor. Bara de rättfärdiga och martyrerna får bebo detta lycksalighetens rike, ett änglalikt människosläkte där det onda har utmönstrats.
Det som är utmärkande för det messianska tänkandet – både medeltida och modernt, religiöst och ateistiskt – är tron inte bara på närheten till upprättandet av ett jordiskt paradis utan också på ingripandet från en upplyst förtrupp. Förtruppen spelar en central roll i den stora apokalyptiska omvälvning som enligt den bibliska arketypen ska föregå världens och människans radikala återskapelse. Det handlar om det revolutionära avantgardet, för att använda leninismens språkbruk, som genom sin kamp banar väg för upprättandet av ett samhälle där rättvisa, harmoni och överflöd råder.
I marxismen moderniserades messianismen genom ett pseudovetenskapligt språk, där den gudomliga försynens frälsningsplan förvandlades till ”historiens lagar”, framdrivna av produktivkrafternas utveckling och slutligen upptäckta av Karl Marx och kodifierade i den ”vetenskapliga socialismen”. Därmed uppfattades kommunismens seger inte som ett slags godtycklig viljeakt eller produkten av en moralisk indignation över världens orättvisor. Den sågs som den mänskliga historiens oundvikliga slutpunkt, som den revolutionära förtruppen bara hjälpte till att förlösa genom dess kamp där våldet – ”historiens barnmorska” – var ett nödvändigt inslag.
Detta var den marxism som ”stal min själ” när jag var mycket ung; det var vår övertygelse och vår tro, en bländande ateistisk religion som inbjöd oss att leka gudar. För dess skull blev vi professionella revolutionärer, riktiga bolsjeviker eller ”bolches”, som vi stolta sade på den tiden. Den gav mig – eller åtminstone trodde jag det då – en total förståelse av historien och en sublim roll i en episk gärning av väldiga proportioner.
Hur skulle man då kunna avstå från att delta i detta extraordinära kapitel i mänsklighetens historia? Hur skulle man inte kasta sig helhjärtat in i denna befrielsefest, där vår art skulle göras kvitt alla de plågor som alltid hemsökt den? Hur skulle man inte bli helgon, missionär och martyr för en så vacker sak, för vilken det utan tvekan var värt att ge sitt eget liv – och även många andras?
Men det är just där som utopins klara vatten grumlas och Machiavelli träder fram. Målets extrema godhet kan förvandlas till medlens extrema ondska, när mänsklighetens påstådda frälsning sker till priset av att oräkneliga människor av kött och blod offras. Che Guevara uttryckte detta med all tydlighet i sitt berömda Budskap till Tricontinentalkonferensen från 1967: ”Vad betyder faror och offer för en människa eller ett helt folk när hela mänsklighetens öde står på spel!” Just därför uppmanade han oss att förvandlas till en ”effektiv, våldsam, beräknande och iskall dödsmaskin” i syfte att kunna förverkliga den revolutionära drömmen om paradiset på jorden.
Här framträder ”den revolutionära moralen” där allt som främjar revolutionens sak är tillåtet. Det gäller att följa Lenins uppmaning att använda ”alla kampmetoder”, inklusive uttryckligen terrorn, och att ”inte spara på diktatoriska metoder” om de behövs för att förverkliga den kommunistiska utopin.
Lenins och Stalins brutala styre, Pol Pots ”dödsfält” och Maos kulturrevolution är barn av samma messianska anda, där det sublima målet rättfärdigar de mest fruktansvärda medlen. Det gäller att utplåna mänsklighetens kulturella arv – att ”tvätta tavlan ren” med Platons uttryck i Staten – för att kunna bygga den rättvisa staten. Därigenom förvandlas idealister till diktatorer, inkvisitorer och bödlar.
Jag såg hur jag själv hade kunnat förvandlas till en fullständigt amoralisk och hänsynslös varelse.
Detta var vad jag en dag förstod, men jag förstod det inte som ett problem hos andra eller hos en särskild kategori unikt onda människor, utan som ett problem hos mig själv och hos människan i allmänhet. Jag såg hela den potential till ondska som vi alla, på ett eller annat sätt, bär inom oss, och jag såg hur jag själv hade kunnat förvandlas till en fullständigt amoralisk och hänsynslös varelse under förevändning av en lysande morgondag.
Så kunde jag känna igen i mig själv den fulländade politiske förbrytaren som Albert Camus så träffsäkert beskriver i L’homme révolté (1951): den som dödar utan minsta ånger och utan gränser eftersom han tror sig göra det i förnuftets och framstegets namn. Och jag insåg att jag i grunden inte var annorlunda än de stora bödlarna som verkat i den gränslösa idealismens namn – Lenin, Stalin, Mao eller Pol Pot – men också, på sitt sätt, än Adolf Hitler och alla tiders totalitära frälsare.
Och jag blev rädd för mig själv och sökte skydd i den mest prosaiska liberalismen, den som inbjuder oss till frihet men inte till frälsning, vars huvuduppgift är att försvara den lilla människans fri- och rättigheter mot kollektivens tvång. Den erbjuder inte paradiset på jorden utan bara en något bättre värld, pålägger oss moraliskt ansvar i stället för att befria oss från det – varje dag och i varje val vi gör.
Detta är min minimalistiska liberalism, men jag är medveten om att det också finns en maximalistisk liberalism – en utopisk liberalism – som lätt kan ge en förödande och farlig känsla av överlägsenhet åt dem som känner sig kallade att frälsa världen i frihetens namn. Jag säger detta därför att jag för länge sedan lärde mig att misstro varje livsåskådning som tror sig inneha den absoluta sanningen och den definitiva lösningen på livets gåtor.
Att vara liberal är för mig inte att tillhöra ”de goda” eller dem som skulle vara immuna mot frihetsfientliga frestelser, utan helt enkelt att förstå människans dubbelbottnade natur och den brutalitet som potentiellt ryms även i de mest beundransvärda själar. Därför behövs en ”rädslans liberalism” – för att begagna mig av Judith N. Shklars så träffande begrepp – där det mest väsentliga är att undvika maktmissbruk och grymhet.
Människan, som Immanuel Kant en gång sade, är gjord av ett krokigt virke, ur vilket inget fullkomligt rakt kan snidas. Liberalismen kan därför inte vara ett sätt att räta ut denna krokiga mänskliga natur, utan ett sätt att tygla dess mest destruktiva drifter, särskilt när de döljer sig bakom den absoluta godhetens mantel eller drivs fram av utopins bländande sken.
