Kultur, Litteratur

Ung litteratur i ett genomkorrumperat Ryssland

Sergej Davydov.
Sergej Davydov är en av de främsta unga ryska exilförfattarna. Foto: Wikimedia Commons

Den nya generationen av ryska författare skildrar ett land där de äldre har komprometterat sig fullständigt.

Maxim Grigoriev

Författare och skribent.

Det gemensamma för den nya ryska generationen manliga romanförfattare – Sergej Davydov (f. 1992), Ilja Mamajev-Najlz (f. 1996), Anton Sekisov (f. 1987) och Sorin Brut (pseudonym för Nikita Pavlovskij, f. 1995) – är att de alla skulle ha kunnat bli tvångsrekryterade till kriget. De är också eller har varit vad man i Ryssland numera kallar ”relokanter”, utlandsryssar: För många är det ett sätt att hantera just denna belägenhet, för andra ett politiskt ställningstagande i sig. Detta den klassiska ryska romanens grundtema – vardagsmänniskan ställd mot övermakten – har därmed fått en modern utformning: den ryske mannens handfallenhet och melankoli.

Sergej Davydovs debutroman Springfield (2023), om två mäns kärleksförhållande i en provinsiell rysk stad, fick stor uppmärksamhet när den kom ut. Det var den första boken på det numera största och viktigaste emigrantförlaget Freedom Letters. På en maximalt förenklad prosa berättade romanen om Andrej och Matvej, två män i sina bästa år som har mycket sex med varandra och drömmer sig bort från småstadens homofobi och utsiktslöshet genom amerikanska serier och musik.

En sådan bok hade, precis som förlaget menade, varit ”omöjlig att ge ut i Ryssland”. Förväntningarna var därför stora på uppföljaren, Midwest (2026). Davydov hade offentligt uttalat sig mot kriget och lämnat landet. Men den ryska politiken är endast minimalt närvarande i denna första bok skriven ”i friheten”. Den korta romanen skildrar exillivet i Tyskland, där berättarjaget får dela rum med en tjetjen på flyktingförläggningen, blir ihop med en tysk, lever som hemlös ett tag och besöker Stockholm (som han älskar).

Enstaka partier av berättande prosa interfolieras av dikter och fotografier. Davydov har uppenbarligen valt den autofiktiva självupptagenhetens väg som konstnär, vilket inte har visat sig fruktbart. När intresset för rysk litteratur återigen blir större är det inte osannolikt att man kommer att börja tala om honom som en rysk Édouard Louis – men än så länge är det inte en komplimang.

Motsatt väg har valts av Ilja Mamajev-Najlz, bördig från Josjkar-Ola, en liten stad i delrepubliken Marij-El, där den finsk-ugriska folkgruppen marier historiskt levt. Där utspelar sig också hans första roman, God porno (Porråret, 2023). ”Årets viktigaste bok”, utbrast några ryska medier. Det är en läsvärd men till intet förpliktande erotisk tillblivelsehistoria som följer unge Mark. På jakt efter en första fullbordad sexuell erfarenhet provar han på olika samhällstillvända yrken, som att hoppa in som sjukskötare eller släcka skogsbränder. Romanen slutar med att Mark fullbordar samlaget. Därpå följer en lång tacklista till författarens personliga nätverk.

Med sin andra roman har Mamajev-Najlz större litterära ambitioner. Tolko dalnyj svet far (Bara helljus, 2026) skildrar Jan och Kira, ett par på rymmen från den krassa verkligheten. De har valt att leva i södra Ryssland i en inre exil från en värld de inte kan godta. Kriget är en bakgrund i vardagen: militära fordon på vägarna, drönare i luften, någon krigsveteran på bensinmacken. Parets irrfärd längs de sydryska vägarna är också en irrfärd genom Kiras försök att göra abort.

Försupna, arga fäder hatar allt och livnär sig på vodka och tv-propaganda, inlåsta i sina ruckel till höghus.

Hon tvingas hämta in underskrifter från både psykolog och präst och har svårt att få tid på klinikerna. Varje möte slutar i förnedring, tårar och igenstängda dörrar.

När hon till sist blir uppringd och erbjuden en tid är hon alldeles för deprimerad för att orka med någonting.

Det Ryssland som framträder i ovanstående böcker är ett land där de äldre generationerna fullständigt komprometterat sig. Samhället är genomkorrumperat. Försupna, arga fäder hatar allt och livnär sig på vodka och tv-propaganda, inlåsta i sina ruckel till höghus. Mödrarna är besatta av materiella värden, besvikna och ilskna. Det luktar illa överallt, i synnerhet i trapphusen. En simpel båtutflykt leder lätt till ett träsk där man dränkte vitgardister; när som helst kan någon hotfull främling börja bröla ”vi är starkast!”; det är alltid promenadavstånd till närmaste massgrav.

Det enda samhället har att erbjuda en ung person är ett falskt liv, såväl på ett socialt (förljuget och korrumperat) som på ett metafysiskt (meningstomt) plan.

Just ett sådant liv har Mitja, 37, flytt ifrån i samband med krigsutbrottet och bytt mot en liten kustby i Georgien. Hemma har protagonisten i Anton Sekisovs Kurort (Kurorten, 2024) lämnat en hustru, som betraktar hans exil med hånfullhet, som vore det en lek, och ett arbete som etablerad journalist. Nu försörjer han sig på att hoppa in på Onlyfans, kommentera dickpics som kunderna skickat och kränga bonusinnehåll.

Genom romanen letar Mitja efter mening med sitt nuvarande, vardagslösa liv i ensamhet, men också ett sätt att formulera sina känslor för det som hans land håller på med. Allt han kommer på är slogans som florerar bland oppositionella ryssar: Jag har inget hemland längre, jag skäms, allt är förgiftat. Sådana ord är visserligen sanna, tänker han, men de säger inte hela sanningen: ”Bakom dessa ord fanns något mer, något personligare och viktigare, som undflydde formuleringarna.”

Vad detta något är förblir dock outrett. Mitja lever med ”ett utmattat och tungt hjärta, som hos en åttioåring”. ”Du är bara rädd att medge att du överreagerade”, konstaterar hustrun. Skamset och med svansen mellan benen återvänder han i slutet av romanen hem, där ”tomma gummiansikten” möter honom i tunnelbanan och där alla låtsas som ingenting. Sekisov utgör undantaget bland exilförfattare i det här urvalet: Han återvände till Sankt Petersburg redan efter några månader i Georgien.

Sorin Bruts Roman neotpravlennych pisem (Roman av brev som inte skickats, 2026) kan läsas som en vacker, om än kanske maktlös invändning mot de litterära och analytiska begränsningarna hos ovanstående romanförfattare. Medan de andra medvetet valt ett enkelt språkbruk och en rättfram berättande form, en genomsnittsprosa som hade kunnat skrivas i USA eller Frankrike, har Brut dragit den lyriska tendensen till sin spets genom att återknyta till den ryska exillitteraturens klassiker som Gajto Gazdanov och Jurij Dombrovskij. Boken består av brev, ”mångordiga, tillgjorda, upprörande gammaldags”, adresserade till sådant som ”min illusion”, ”kära frånvaro”, ”ärade tystnad” – skrivna från Almaty i Kazakstan.

Här finns vackra, nostalgiska skildringar av ungdomen i Moskva och promenader genom Almaty, men större delen av romanen är bara ett tal ut i intet, en besvärjelse mot ensamheten. Det är en roman om isolering och brist på ömsesidighet, om en total frånvaro av dialog. När jag läst ut den kommer jag att tänka på att det är just denna frånvaro som utmärker de moderna ryska männen hos Davydov, Mamajev-Najlz och Sekisov, men som författarna inte förmår adressera. Även om deras romanfigurer inte saknar en moralisk eller politisk hållning har de ingen att prata om den med, ingen som tar dem på allvar. Inte bara för att samhället omkring dem är, som Davydov så rättframt formulerar det, ”skit”. Utan också för att de själva är alldeles för mycket livskonsumenter, postmoderna sociala medievarelser.

På samma sätt som deras fäder stirrar in i Putinpropaganda ägnar de själva timmar och åter timmar av sitt liv åt att scrolla på Tiktok eller titta på tv-serier. ”Människor är levande varelser”, skriver Davydov apologetiskt, ”inte en abstrakt politisk regim”. De vill bara ”leva ett normalt liv” – där de kan förverkliga sina kreativa projekt.

Men så enkelt är det aldrig, vare sig i Ryssland eller annorstädes. Bruts brevroman blir så en långsam, vacker bön – om ett språk som inte är platt, blankt, förenklat, medialiserat, alltså ”normalt”. Det är just det språk som Mitja saknar när han känner att de färdiga frasernas jargong inte räcker till för att han ska kunna ge sitt liv i isoleringen en mening och därmed framhärda i en svår men moraliskt sett mer korrekt exil­tillvaro. Brut kallar detta språk för ”mirnyj” – ett fredens stilla, världsomspännande språk. Ett språk som varken rysk tv-propaganda eller amerikansk underhållningskultur kan ge.

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Kultur

  • Goffman såg risken med mänskliga möten

    Carl-Göran Heidegren

  • Det mänskliga tillståndet är att leka

    Erik Jersenius

  • De georgiska författarna behöver vårt stöd

    Ida Englund Westin

  • Vy över Göta älv precis nedanför fallen i Trollhättan.

    Den unika älven

    Lars Lönnroth

  • Illustration av Stanislaus Joyce med nyckelhålsmotiv.
    ,

    James Joyces hjälpsamme lillebror

    Tommy Olofsson

  • Illustration av W. Somerset Maugham.
    ,

    W. Somerset Maughams kliniska blick på människan

    Bengt Jangfeldt