Recension, Internationell fackbok

Goethe utövade inflytande i fyra väderstreck

Porträtt av Goethe.
Goethe (1749–1832) levde större delen av sitt liv i Weimar. Målning av Joseph Karl Stieler från 1828. Foto: Wikimedia Commons

Johann Wolfgang von Goethe har givit namn åt en hel kulturhistorisk epok. En ny biografi sätter hans tankevärld i sitt historiska och vetenskapliga sammanhang.

Martin Lagerholm

Litteraturkritiker och kulturskribent.

Om Tyskland någonsin har haft en nationaldiktare så får det väl ändå anses vara Johann Wolfgang von Goethe, även om titeln inte riktigt passar honom. Det finns ju så många olika Goetheskepnader, liksom det både under hans livstid och senare har funnits så många olika slags Tyskland.

Kanske vore världsdiktare att föredra med tanke på det sekellånga inflytande han har haft i alla fyra väderstreck. En samlad litterär produktion i närmare 150 fullmatade band för trots allt med sig något slags respekt.

Recenserad bok

Goethe. A Life in Ideas

Matthew bell

Princeton university press (2025)

Att hans stjärna under seklernas gång sedan har stigit och fallit, beroende på tid, plats och såväl litterärt som politiskt klimat, är ju en annan sak. De fromma må ha betraktat honom som alltför hednisk, moralisterna som alltför erotisk, de liberala som alltför aristokratisk – men ännu har ingen vält ner honom från piedestalen.

Den period som i tysk kulturhistoria stundom kallas ”Goethetiden” motsvarar ungefär den berömde diktarens levnadsår, men avser också en historisk och intellektuell period i vidare mening; en epok vars slut i flera avseenden vittnar om en värld som i grunden blivit en annan än när den inleddes.

Att låta ett konstnärligt skede – ja, rentav en enskild person! – beteckna en hel era vittnar i det här fallet inte bara om nämnda figurs höga anseende i sin samtid och eftervärld, utan kan till stor del också ses som ett slags kompensation för det tyska bildningsborgerskapets bestående brist på politiskt inflytande, och där man i stället hänvisats till kulturens och intellektets domäner.

När Goethe föddes i Frankfurt am Main 1749 ingick de tyska hertig- och furstendömena formellt ännu i den uråldriga konstruktion som var det tysk-romerska riket. När han 82 år senare dog hade denna över 800-åriga feodala statsbildning upplösts, franska revolutionen hade skakat om den gamla samhällsordningens grundvalar, Napoleonkrigen hade rasat på kontinenten och Wienkongressen 1814–1815 hade ritat om den europeiska kartan. Diktarens gamla värld existerade inte längre.

Goethes sista årtionde i livet beledsagades av ständiga grubblerier över förgängligheten, och enligt samtida uppgifter kunde han endast upprätthålla sitt stoiska lugn inför tanken på sin egen hädanfärd, aldrig när han tänkte på andras. Sjukdom och död betydde stagnation, tomhet, upplösning – tillstånd som allvarligt våldförde sig på diktarens syn på tillvaron som något oavbrutet verksamt.

Åren innan han själv till slut gav upp andan tvingades Goethe uppleva två dödsfall i sin omedelbara närhet: den under ett halvt sekel närstående arbetsgivaren, mecenaten, vännen och kompanjonen hertig Karl August av Sachsen-Weimar (1828) och sonen August (1830). Döden började för diktaren nu anta gestalten av en ”daimon med sänkt fackla, likt en sömnens broder”, som författaren och biografen Sigrid Damm i ett lätt förvanskat citat uttryckt saken.

Goethe försjönk i tankar om sin egen tid som obevekligt rörde sig framåt och bort från den värld han till nu hade uppfattat som sitt eget obegränsade verksamhetsfält. Han skrev på avslutningen av Fausts andra del, beklagade sig över samtidslitteraturen (det var i stort sett bara Lord Byron som helskinnad passerade det goetheska nålsögat) och funderade på de politiska och kulturella innebörderna av franska julirevolutionen året dessförinnan och på hur den gamla europeiska kulturen utmanades av en begynnande teknisk-industriell tidsålder.

Idén om skapelsens enhet som ett överordnat åskådningssystem, uppenbarat i talrika aktiviteter och ämnen, var särskilt framträdande under den tyska förromantiken kring sekelskiftet 1800. Diktare och vittra tänkare som Schelling, Novalis, Tieck och bröderna Schlegel ville förklara tillvaron som ett minutiöst och snillrikt konstruerat kosmos, och där naturvetenskapens upptäckter intimt hängde samman med de konstnärliga och andliga.

I tankerörelsens mitt ingick också den Goethe som i egenskap av diktare, filosof, vetenskapsman och minister (ett trettiotal ytterligare titlar skulle lätt kunna pressas in i katalogarian) lyckades leva sin konst, och med denna omfatta hela den mänskliga erfarenhetens och naturens mångfaldiga manifestationer. Hur gick han till väga för att få allt detta att utgöra ett sammanhängande helt – dikt och drama, filosofi och statsmannakonst, mineralogi, geologi, botanik och optik – och få elementen att korrespondera med varandra som i en samstämd skapelseakt? Och detta utan att samla information på hög, jonglera med termer eller gå vilse i stora begreppsapparater. Snarare handlade det om att öva upp sin blick på världen; urskilja tingen, definiera dem och genom konsten återskapa det levande livet, växtligheten i allt.

”Antingen kan världen skapas utifrån jaget eller får detta försöka gripa tag i så mycket som möjligt av den. Antingen hänger världen samman […] eller också framstår den som ett gigantiskt ’kuriosakabinett’, som Goethe finner den hos Shakespeare: intressant och spännande, men också hotande meningslös.” Citatet är hämtat från den framstående danske germanisten, författaren och översättaren Per Øhrgaards lysande bok Goethe. En essä (2003; översättning: Joachim Retzlaff), och som träffande sätter fingret på ett centralt ontologiskt spörsmål hos världsdiktaren. Nej, vi människor står kanske inte ut med tanken på ett liv styrt av blind slump och nattsvarta rymders tigande tomhet. Vår blick på världen må visserligen vara ”beslöjad”, menar Goethe, men den är ändå sannare än den ”absoluta” blicken eftersom den även rymmer människans andel i skapelsen – det ofullkomliga.

Däremot accepterade han den politiska maktens realiteter så som de var och alltid hade varit: ’Vi är ofria, ty det är så makt naturligt fungerar.’

Om dessa Goethes inspirationer och anfäktelser har det förstås skrivits spaltkilometer, på världens alla språk, i biografier, akademiska avhandlingar, essäer och artiklar. Men eftersom läsningar kan revideras och tolkningar finjusteras i all oändlighet dyker det årligen upp ny litteratur om den store diktaren, om än inte alltför ofta av samma dignitet som germanistprofessorn (King’s College) Matthew Bells väldiga och i fjol utkomna biografi Goethe. A Life in Ideas. Storverket har föregåtts av ett par tidigare Goethe-relaterade utgivningar – inte minst den vetenskapligt utmärkande Goethe’s Naturalistic Anthropology (1994), som tematiskt kan läsas som ett slags förarbete till den nu aktuella liv-och-verk-teckningen.

Båda skrifterna präglas av sina idéhistoriska och intellektuella perspektiv snarare än av att vara renodlat litteraturvetenskapliga studier av den tyske diktargiganten. Eller rättare sagt: De frammanar Goethes tankevärld och de litterära verkens språk, stil och motiv mot fonden av en historisk och vetenskaplig kontext.

Genom att fläta samman politiska sammanhang, litterär kritik och mentalitetshistoriska huvudlinjer ger Bell ett stadigt fundament till sin ytterst ambitiösa biografi. Han lägger örat nära Goethes egna tankar om litteraturen, konsten, människan och världen, och strör i de olika resonemangen ut välfunna citat av diktarens egen penna, som i sin pregnans och åskådlighet ju ofta får lika mycket sagt på två rader som det tar 20 sidor för andra att sätta på pränt.

En huvudfråga som i olika sammanhang löper genom hela biografin är hur man kan förena Goethes bestående öppenhet och liberalitet, vad gäller hans diktning och intellektuella värv, med den ”förkrossande illiberala innebörden i hans politiska idéer och aktiviteter som geheimeråd”. En del av svaret ligger i ovannämnda kompromiss som 1700-talets tyska intelligentia (kulturell makt) gjorde med autokratin (politisk makt), så som detta också uttrycks i den omsvärmade filosofen Christian Wolffs vid tiden mycket populära politiska teorier, och som Bell gärna uppehåller sig vid.

Goethes dubbla moraliska måttstockar kan möjligen förbrylla, men medan nyss nämnda uppgörelse möjligen medverkade till att Tyskland lyckades undvika en blodig folkresning, hade han under franska revolutionen – ”den förskräckligaste av alla händelser” – reagerat starkt på den förödelse som det katastrofala och skoningslösa upproret resulterade i.

Ett samhälles strävsamt uppbyggda system, framhöll han då, kräver en skapande ordning och ett sammanhang för att kunna utvecklas. Samtidigt höll han fast vid detta: Naturen och konsten trumfar politiken.

Ett än viktigare delsvar på ovanstående fråga är att Goethe, till skillnad från de flesta av sina samtida Dichter und Denker, förkastade Wolffs idéer om naturrätten och om hur ett samhälle borde se ut. Däremot accepterade han den politiska maktens realiteter så som de var och alltid hade varit: ”Vi är ofria, ty det är så makt naturligt fungerar.”

Däremot accepterade han den politiska maktens realiteter så som de var och alltid hade varit: ”Vi är ofria, ty det är så makt naturligt fungerar.”

Reaktionärt och defaitistiskt så det förslår, kan tyckas. Samtidigt hade Goethe helt befriat sig från sin familjs lutherska tro och i stället låtit sig inspireras av Spinozas deism, vilket i princip innebar ett ja till en översinnlig transcendent makt, i sinnevärlden dock underkastad de världsliga naturlagarna.

I denna Goethes dubbelrörelse – godkännandet av den politiska maktens auktoritet och hans vägran att acceptera Wolffs idealiserade bild av naturrätten – finns en logik och ett medvetet mål, menar Bell: det totala erkännandet av naturen som sådan och möjligheten för honom att ersätta Gud med ”Gud-Natur”.

Goethes övergripande acceptans av sakernas (naturliga) tillstånd utgör något slags realism som i rent litterära frågor ofta betecknas som en antites till diktarkollegan Friedrich Schillers idealism. Goethe företräder alltså en litteratur med ett i bred mening vetenskapligt synsätt, och verkar för en konstnärlig gestaltning där människan i lika vid bemärkelse är i harmoni med naturen.

Resonemangen här tangerar den berömda dikotomin mellan ”naiv” och ”sentimental” diktning, som Schiller skriver om i sin ofta omtalade avhandling med just titeln Über naive und sentimentalis­che Dichtung (1795). Det ”naiva” (som här får representeras av Goethe) står för det naturliga, intuitiva och omedelbara, medan det ”sentimentala” (Schiller själv) utmärker det reflekterande.

Det naiva har sin grogrund i antiken och det spontana varandet, medan det sentimentala hör hemma i det moderna medvetande som har förlorat kontakten med det ”naturliga” livet och därför måste återerövra detsamma med hjälp av idéer. Man föreställer sig de båda dioskurena i omvänd åldersordning på Rafaels berömda målning Skolan i Aten: den yngre Schiller som Platon med fingret pekande upp mot idealens idévärldar, och den äldre Goethe som Aristoteles med en utsträckt arm hållen längre ner mot marken, alltså jorden, naturen, det befintliga.

Relationen mellan de två skildras och analyseras insiktsfullt av Bell, och fler än han har förstås noterat att deras samarbeten – tidskriftsprojekt, diskussioner om poetik och estetisk fostran, gemensamt skrivna polemiska epigram om samtida diktarkollegor – fungerade tack vare, snarare än trots, deras principiellt motsatta världsuppfattningar. Medan Goethe var en naturlig ”betraktare” som hyste tillit till sinnesintrycken och intuitionen, försökte Schiller konsekvent fylla sin livsuppfattning med spekulativa föreställningar och återskapa erfarenheterna och livets åskådliga material i tanken. I stället för att dessa båda kognitiva principer alltså uteslöt och stötte bort varandra fullbordades de i en dynamisk växelverkan. Sällan har väl två så i grunden oförenliga andar lyckats komplettera varandra och fått en sådan genomgripande inverkan på litteraturhistorien.

Bells monumentala, väldisponerade och djuplodande biografi har uppmärksammats brett runt om i den akademiska Goethevärlden. Även sedvanligt nagelfarande tyska litteraturvetare och kritiker har med all rätt kapitulerat för engelsmannens djupa insikter i och intressanta infallsvinklar på Goethes vittfamnande litterära och naturvetenskapliga bidrag till de upptäckter och idéer som formade Europa efter upplysningstiden.

En av Bells drivkrafter bakom biografin har alltså varit att stärka diktarens rent intellektuella och vetenskapliga avtryck, som enligt hans förmenande hittills inte har uppmärksammats i tillräckligt hög grad. Har han rätt i detta? Vad gäller exempelvis Goethes trebandsverk om färgläran (Zur Farbenlehre, 1810), delvis skriven som en kritisk kommentar till Isaac Newtons verk Opticks (1704), är Bells extensiva genomgångar hur som helst både detaljerade och initierade.

Naturen, konsten och sammanhangen var det verkligt intressanta för Goethe, inte hans egen person.

Så också när det gäller avsnitten som behandlar universalgeniets övriga vetenskapliga studier, såsom hans botaniska observationer av växters metamorfoser och hans ställning som förelöpare till Darwin och evolutionsläran.

Den 750-sidiga tegelstenen har förstås en diger referens- och litteraturlista, som belöper sig till runt 400 boktitlar och tidskriftsartiklar och ett personregister med drygt 300 namn.

Desto märkligare då – ja, rentav akademiskt klandervärt! – att det inte finns en enda hänvisning till den tyske litteraturvetaren, författaren, filosofen och lärdomsgiganten Rüdiger Safranskis prisade och vad antal sidor beträffar precis lika voluminösa biografi Goethe. Kunstwerk des Lebens (se Axess nr 9/2013), som numera och allmänt anses höra till de allra främsta levnadsteckningarna av världsdiktaren.

Bell och Safranski skriver förstås om samma författare, människa och livslopp mot fonden av samma historiska tid och samhällsklimat.

De båda biograferna korsar varandras tematiska vägar mellan levnadsbeskrivningarnas många anhalter, och ungefär samma människofigurer dyker upp på alla dessa sidor som försöker teckna en så heltäckande bild av världsdiktaren som möjligt.

Med ett så långt, mångfasetterat och innehållsrikt liv som Goethes kommer emellertid biografernas sikten och in- och utzoomningar med nödvändighet att riktas åt olika håll. I de här båda herrarnas fall rör det sig styckevis om skiljaktiga framställningar av Goethes förhållande till sin omvärld.

Enkelt beskrivet ger Bell en kalejdoskopisk och innehållsdiger bild av hur Goethe låter allt varande ta plats i hans sinnen och intellekt, vilket Safranski förvisso också gör, men delvis med andra livsfilosofiska förtecken.

Med utgångspunkt i underrubriken till den sistnämndes biografi – ”Livets konstverk” – tecknar Safranski ett porträtt av en diktare och observatör som till varje pris ville söka upp den pågående skapelsens alla möjliga uppenbarelser, och som medvetet letade upp miljöer och situationer som i sin rikedom kunde tänkas visa fram ännu ett litet stycke av världens brokiga oändlighet.

Men Goethe var som sagt inte särskilt religiös, och hängivenheten i allt han företog sig var befriad från allt vad teleologiska förklaringar av livet heter, och framför allt hade han inget behov av att ge sitt eget liv någon fastställd målsättning eller riktpunkt.

”De lyckliggörande tilldragelserna i den skapande akten, hur subjektivt det än har upplevts, innebar för Goethe något objektivt, ett tecken på att ha påträffat något sant”, skriver Safranski. ”Hos honom drevs allting utåt, mot en objektiv gestalt. Förinnerligandet var aldrig hans sak.” Sin egen skapande intelligens gällde för Goethe som något naturen och poesin gett upphov till i honom.

Naturen, konsten och sammanhangen var det verkligt intressanta för Goethe, inte hans egen person. För att övertyga sig själv om denna centrala del i hans världsbild utelämnade han under de sista åren alla ”jag” i sina brev.

Hur Bell hade förhållit sig till denna i viss grad kontrasterande sida av mästaren i Weimar, och till Safranskis Goethebild över lag, hade alltså varit intressant att få ta del av i denna i övrigt magnifika biografi.

Att ”livet är för kort för själen” var något som Goethe var alltför medveten om. Huruvida han fann någon som helst tröst i Hippokrates välciterade sentens om att konsten är lång (ars longa) och livet kort (vita brevis) kan vi bara spekulera om – men sannolikt inte.

Till syvende och sist var själva livet dyrbarare för honom än skrivandet. Men vilken tröst för oss andra!

Upptäck Axess Digital i 3 månader utan kostnad

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Läs vidare inom Recension