Nato suckar över det svenska strulandet

Jens Stoltenberg. Foto: NATO/Flickr.

Ingen kan då beskylla Magdalena Andersson för att underlätta Sveriges ansökan om medlemskap i Nato. Eller för att prioritera landets säkerhet.

Att Socialdemokraterna sätter makten framför allt – alltid – är förstås ingen nyhet. Men att det så öppet sker på bekostnad av nationens bästa, i ett säkerhetspolitiskt mycket känsligt läge,är ändå rätt magstarkt. Statsministern klampar ilsket runt som den berömda elefanten i porslinsbutiken, till synes obekymrad om vilka signaler hennes och regeringens agerande skickar till omvärlden i både öst och väst.

Redan som finansminister visade Magdalena Andersson i och för sig en märklig fäbless för att starta onödiga bråk med sin omgivning och den korta stubinen har uppenbarligen inte blivit längre sedan flytten till Sagerska huset.

Från Natos högkvarter hörs en djup suck efter de senaste turerna i den svenska riksdagen. Maken till besvärligt ansökarland har man sällan sett i försvarsalliansens långa historia. I stället för att lägga allt tillgängligt krut på att lösa den diplomatiska konflikten med Turkiet och snabba på ansökningsprocessen har den svenska regeringen ytterligare lyckats provocera en redan uppretad president Erdogan genomdet förnyade avtalet med riksdagens kurdiska kommunistvilde.Utan att det verkar bekomma statsminister Andersson nämnvärt. 

Magdalena Anderssons splitter nya statssekreterare Oscar Stenström, som raskt hämtades hem under våren för att reda upp statsministerns självförvållade kaos i Natofrågan, drömmer sig måhända redan tillbaka till den stillsammare tillvaron som svensk ambassadör i Santiago de Chile. 

Sveriges utrikesminister har inte heller direkt bidragit till att lätta upp stämningen länderna emellan; enligt ryktet uppträdde Ann Linde arrogant och nedlåtande under ett inledande möte med den turkiska regeringen.

Att Turkiet skulle gripa det gyllene tillfället att konstra har emellertid inte förvånat många som följt Nato mer ingående under en längre tid. Det är mer regel än undantag att Ankarasätter sig på tvären och hotar med sitt turkiska veto. Något sådant har dock ännu aldrig utlösts i Natos 73-åriga historia, vare sig av Turkiet eller någon annan. Och ”Natometoden” – man förhandlar helt enkelt tills problemet i fråga är löst, emellanåt med mer kraft bakom orden än annars – är en god garant för att det inte heller kommer att ske denna gång. Fast det underlättar såklart om ansökarlandet självt hjälper processen på traven. 

Nu är det förstås inte bara kurderna som Erdogan är ute efter i förhandlingarna om den svenska (och i mindre grad finländska) ansökan. Vad den turkiske presidenten kanske mest av allt vill ha är amerikanska stridsflyg och att den affären gick om intet för några år sedan har han helt och hållet sig själv att skylla. Så kan det nämligen gå om man som Natoaallierad får för sig att ge sig in i en vapenaffär med Ryssland, som Turkiet gjorde 2020 när man förvärvade det ryska luftvärnssystemet S-400. Den affären ledde till att landet stängdes av från det internationella konsortium som utvecklar femte generationens F-35, där Turkiet redan gjort en första avbetalning på i runda slängar 1,5 miljarder dollar. 

Att Turkiet fortfarande inte har tagit det ryska luftvärnssystemet i bruk, och dessutom säger sig ha stängt dörren för fler sådana affärer med Moskva efter invasionen i Ukraina, har hittills inte fått USA att vekna det minsta. Och det är ju inte heller något som de svenska förhandlarna kan påverka mer än möjligen marginellt i kontakterna med Bidenoch hans folk.

Under tiden närmar sig Natotoppmötet i Madrid med raska steg. Det som var tänkt att vara startskottet för ännu en utvidgning av medlemskretsen, och denna gång till de två nordiska partnerländerna, med strategiska nyckelpositioner i Östersjön. 

Så kommer det som sagt också högst sannolikt att gå, om än inte lika snart som en överoptimistisk Jens Stoltenberg förutspådde med sitt en aning vårdslösa löfte om ett snabbspår. 

Visst är läget besvärligt och det mestadels i onödan, men det är med andra ord ingen större risk för att Sveriges ansökan ska kunna ”hälsa hem”, som en Södertörnprofessor – varsspecialkunskaper återfinns inom helt andra områden än Nato, tvärsäkert hävdade häromdagen. 

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

För Finland måste det inte bara vara en stor besvikelse utan även kännas rätt rejält otacksamt att medlemskapsförhandlingarna drar ut på tiden. Framför allt för president Niinistö som agerat draghjälp och effektivt sopat banan i medlemskapsfrågan för sitt motsträviga grannland (eller i alla fall dess regering). 

Det är ingen vild gissning att Finland är ett mer uppskattatansökarland i dessa dagar än det krångliga Sverige. Eller att Sanna Marin just nu ligger en bra bit före sin svenska motsvarighet i den interna popularitetsligan i Nato. 

Publicerad: 10 juni 2022

Ann-Sofie Dahl är docent i internationell politik, non resident Senior Fellow vid Atlantic Council och Natoexpert. Hennes senaste bok, ”NATO. Historien om en försvarsallians i förändring” utkom under våren i en ny och uppdaterad utgåva på Historiska Medias förlag.

Ann-Sofie Dahl

Docent i internationell Politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US).

Mer från Ann-Sofie Dahl

Läs vidare