Samhället som försvann

Charles Aznavour i juni 2014. Foto: Wikpedia

Den 3 oktober avled Charles Aznavour. Son av armeniska invandrare blev han lika fransk som baguetten, och lika världsberömd.

I Frankrike lika folkkär som nationalmonumentet Johnny Hallyday, fast mindre kitschig. Lika älskad som Yves Montand, fast mindre intellektuell. På sociologernas kulturkarta placerad i det folkliga hörnet. Ett geni mittemellan. En superstar för medelklassen.

Genom tillfälligheternas spel kom denne medelklasshjältes död att sammanfalla med utgivningen av en ny bok: No Society. La Fin de la Classe Moyenne Occidentale (ungefär: No society. Den västerländska medelklassens undergång). Boken är skriven av Christophe Guilluy, fransk geograf och skribent, bland annat för The Guardian. Han har engagerat sig för de delar av Frankrike han ser som bortglömda av det politiska och mediala etablissemanget, och hans uttryck La France Périphérique har fått stort genomslag i hemlandet. Ordet är en lek med dubbeltydighet: det syftar både på periferi som geografisk kategori (människor som bor i landsorten) och på periferi som det som är vid sidan av. I sin nya bok fortsätter han sitt försvarstal för människorna i La France Périphérique, men vidgar perspektivet till motsvarande fenomen i övriga Europa och USA.

”När boken kom ut sade någon att varenda fransk politiker kunde förväntas ägna veckoslutet åt att läsa den.”

Guilluy beskriver sig som marxist – inte i ideologisk mening, men däremot i metodologisk. Klass och dialektik löper som en röd tråd genom boken, och ökande klyftor, orättvisor och hyckleri tar han sig an med en kombination av återhållet raseri och analytisk skärpa. Även om Guilluy inte är någon ideologisk marxist, så är vänsterperspektivet tydligt: social rättvisa bör ges företräde framför marknadstänkande. Udden är genomgående riktad mot La classe dominante, den dominerande klassen, det vill säga: den kategori som brukar kallas samhällets elit, överhet eller etablissemang, inom politik, medierna och akademi.

När boken kom ut sade någon att varenda fransk politiker kunde förväntas ägna veckoslutet åt att läsa den. Om de gjorde det må vara osagt, men den låter sig sträckläsas. Den är anmärkningsvärt välformulerad – även för att vara skriven av en fransk intellektuell – och oupphörligt spännande.

Guilluy menar att dagens utveckling med starkt framväxande populistiska rörelser i stora delar av Västerlandet är en folklig reaktion på att den dominerande klassen har övergivit det som är dess grundläggande ansvar: att hålla ihop samhället. Resonemangen anknyter här bland annat till Christopher Laschs The Revolt of the Elites (1994). Under de senaste cirka 40 åren har den dominerande klassen alltså övergivit sitt grundläggande samhällsansvar, och fört en politik som har brutit sönder den gemenskap som tidigare rådde inom ramen för nationalstaten. Margaret Thatchers ord ”There is no society” är bokens utgångspunkt, och Guilluy menar att det inte bara är brittiska Tories som har tagit till sig dessa ord från 1987, utan samhällseliter världen över, även inbegripet vänstern. Thatcher har segrat: There is no society. Och adelskap förpliktigar inte längre (”noblesse n’oblige plus”).

Den aktiva substansen i denna nedbrytning av samhället stavas globalisering, och Guilluy lyfter här fram två aspekter: ekonomi och migration. Tillsammans har den samhällsomvälvande kraft som ligger i en alltmer gränslös marknadsekonomi och migration inneburit att den folkliga klassens materiella och kulturella trygghet undergrävts. I en parallell kulturell process har eliten visat ett allt större förakt mot en stor del av det folk vars förtroende den trots allt fortfarande är beroende av för att kunna verka.

När Guilluy talar om medelklass – ofta använder han istället uttrycket ”la classe populaire”, den folkliga klassen – menar han inte den privilegierade del av medelklassen som uppbär maktpositioner, utan snarare vad vi på svenska skulle kalla småfolk eller vanligt folk, det vill säga: en lägre medelklass, löntagare, arbetare, småföretagare, lantbrukare, ofta – men alls inte bara – boende i landsorten. De som en gång var nödvändiga för landets ekonomiska utveckling, men som nu ses som ett hinder av de styrande.

En del i den dominerande klassens metod för att söndra den folkliga klassen har bestått i att ”etnifiera” den. Genom att på olika sätt betona att den är vit (till exempel med nedsättande uttryck som petits blancs, vilket på ett ungefär motsvarar white trash), gör man det lättare att avfärda dess protester mot samhällsutvecklingen som inskränkta eller till och med rasistiska. I själva verket slår denna genomgripande samhällsförändring hårt mot både infödda fransmän och mot dem med utländsk bakgrund.

En av Guilluys huvudpoänger är att denna folkliga klass länge hade en särskild kulturell status och utgjorde mönstret för hur en fransman skall vara. Därmed kom den att spela en viktig roll för de många personer som invandrade till Frankrike, i kraft av att utgöra en tydlig förebild. Sedan tidigt 1980-tal har dock den klass som tidigare betraktades som ett mönster kommit att degraderas, ekonomiskt men – ännu viktigare – också kulturellt. De värden och normer som den folkliga klassen företräder, och som en gång sågs som typiskt franska, framställs numera som inskränkta och icke önskvärda. Tankefiguren är välkänd även från ett svenskt perspektiv: förnekelsen av att det finns något typiskt svenskt, där den som hävdar motsatsen anses hänge sig åt grundlösa klichéer, vara oupplyst och i värsta fall rasistisk.

Denna nedmontering av gruppens kulturella status har gått via den dominerande klassen, men också populärkulturen har spelat en viktig roll, genom att skildra dessa typiska fransmän som korkade och löjeväckande. Processen är logisk, menar Guilluy: när den globaliserade ekonomin och inflödet av ny arbetskraft gör denna folkliga klass ekonomiskt överflödig, ligger det i den dominerande klassens intresse att göra den även kulturellt överflödig.

Denna process har försvårat invandrares förmåga att anpassa sig till det franska samhället. De ges inte längre någon förebild. Den franska assimilationspolitiken, som har byggt på att invandrare skall anpassa sig till den franska kulturen, har istället kommit att lyfta fram republikens principer så där mer i princip. Men det kan vara svårt att få människor att fångas av abstrakta principer, och det blir inte enklare om de människor som förväntas anpassa sig kommer från kulturer som är i konflikt med dessa principer. Människan har en särskild begåvning för härmning, men det är andra människor hon följer, inte principer på papper, inte ens i fransk guldskrift.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Samtidigt som nedbrytningen av samhället har framkallats av den dominerande klassen, så börjar den nu också drabba just denna grupp. Enligt Guilluys analys har eliten sått fröet till sin egen maktförlust, för hur skall den kunna förändra ett samhälle som den har brutit ned? Konsekvensen blir, enligt Guilluy, att den dominerande klassen ger upp ambitionen att förändra och överger staten. Den riktar in sig på att rädda sig själv och sitt möblemang, och barrikaderar sig bakom mer eller mindre bokstavliga murar. Istället för starka stater kommer vi att få se en allt starkare utveckling mot en form av ”stadsstater”, avgränsade områden där bara de som har kunnat dra ekonomisk fördel av det nya samhället kommer att ha råd att bo. I ett samhälle som har givit upp idén om sammanhållning sprider sig rädslan för att själv bli en minoritet, och det gäller även den dominerande klassen. Vad vi ser är alltså hur den grupp som förespråkar ”det öppna samhället”, själv väljer att låsa in sig. Det är ett hyckleri efter samma mönster som när samma grupp förespråkar en omfattande invandring, samtidigt som den själv bosätter sig så långt den bara kan från de områden där merparten av dessa invandrare bor.

De starka spänningar som har vuxit fram i det franska samhället gör att det gång på gång uttalas varningar om att: ”snart smäller det”. Men det smäller aldrig. Och trots att den dominerande klassen skuldbelägger den folkliga genom att tala om ett hotande inbördeskrig, verkar inbördeskriget frysa inne. Liksom revolutionen. Vad beror då detta på? Enligt Guilluy är ett skäl till detta att den folkliga klassen helt enkelt inte är den känslostyrda fascistoida massa som den dominerande klassen ofta beskriver den som. Den vill inte ha inbördeskrig. Den vill inte ha revolution. Revolutionsromantiken är i själva verket mer utbredd bland dem som styr än bland dem som blir styrda, och det är betecknande att president Emmanuel Macron beskrev sitt politiska projekt som just Une Révolution.

Guilluys bok utgår från statistik och andra faktauppgifter och är generös med referenser. Men det är en lång essä, inte en forskningsartikel. Den som söker precisa definitioner, nyanser och systematik lär bli besviken. Men Guilluy fångar likväl väsentliga drag i samtiden, om än med hjälp av överdrifter och förenklingar, likt en sentida Voltaire. Trots att han behandlar ett tema som många vid det här laget har vänt och vridit på, lyckas han ändå ge nya infallsvinklar på spänningen mellan folk och elit. Analysen är rik på skarpa iakttagelser, originella tankebanor, och historiska referenser. Till exempel jämför Guilluy dagens övre samhällsskikt med Ludvig XVI:s hov. I likhet med kungafamiljen förstår inte heller dagens överhet vad som pågår eller vad det beror på. Uppfyllda som de är av sin egen världsbild är de inte förmögna att förstå de rörelser som äger rum på den folkliga nivån. Ställda inför en verklighet de inte förmår hantera, återstår för dem till sist bara att försöka fly. Men förr eller senare kommer verkligheten ifatt, och dagens styre har så till den grad svikit sitt folk, att den kommer att förlora sin makt, även om det sker under mindre dramatiska former än under franska revolutionen.

Boken ägnar även Sverige ett längre avsnitt. Guilluy undrar bekymrat hur Sverige skall klara av att hantera senare års mycket stora invandring. Sverige har som bekant redan visat sig ha problem med att hantera konsekvenserna av en mindre omfattande invandring. Och den sociala utvecklingen liknar på många sätt den i Frankrike, och där fortsätter problemen att växa. Ledande franska politiker beskriver en situation som är djupt oroväckande, och en av dem är den i oktober avgångne inrikesministern Gérard Collomb. Han pekar på att staten håller på att förlora sin överhöghet, med hela stadsdelar där det är den starkes rätt som gäller, även det ett mönster som känns igen från Sverige. Vid sin avgång fällde han de uppmärksammade orden: Idag lever vi sida vid sida, men jag befarar att vi imorgon kommer att leva som varandras motståndare. En skarp varning om ett samhälle som krackelerar. Det finns inga tydliga tecken på att Sverige skulle klara problemen bättre än Frankrike. Det är inte bara franska politiker som kan behöva sträckläsa No society.

Katarina Barrling

Docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet.

Mer från Katarina Barrling

Läs vidare