Skörda läsefrukt

Snöprinsessan i egen hög person. FOTO: Privat

De böcker du läser som ung kan bli en oväntad present i medelåldern.

Nyligen läste jag tillsammans med min tolvårige son om Anne på Grönkulla. Och känner igen tankar, känslor och åsikter som framförs i boken, och som jag idag uppfattar som mina egna. Men det måste ha varit här de föddes, när jag som barn läste historien om den föräldralösa flickan med det rika inre livet och förmågan att se skönhet i allt.

Det är därför det blommande äppelträdet utanför mitt fönster heter Snöprinsessan. Det är mindre än Annes Snö-
drottningen men lika blommande och som gjort för drömmar.

Säkert är det därför jag föredrar stugor framför slott och fantasi och kärlek framför rikedom. Jag hade bara glömt att det var därför.

Några veckor senare läser jag om Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café, som jag läste i mina tidiga tonår. Av en impuls högläser jag för sonen om hur huvudpersonen Idgie Threadgoode kallar sin son för Stumpen efter att han har förlorat armen i en tågolycka. När hon kritiseras för detta svarar hon att det lika bra att kalla honom för det, så att ingen kan kalla honom för Stumpen bakom hans rygg. Att han måste acceptera att han bara har en arm och att det inte får vara ett känsligt ämne.

Min tolvåring muttrar att det var väl typiskt mig att tycka att det resonemanget var rimligt, då det garanterat är så jag hade gjort om han själv förlorat en arm. Helt säkert har han rätt. Troligtvis läste jag detta som ung, tilltalades av resonemanget och tillämpade det på livet, vare sig det rörde sig om amputerade kroppsdelar, krossade hjärtan och brustna drömmar, utan att minnas var det kom ifrån – förrän jag läste boken en gång till.

De flesta som har läst Häxan och lejonet som barn minns nog boken varje gång de ser ett stort klädskåp. Under en bråkdels sekund svävar tanken förbi, att det på andra sidan kan finnas ett magiskt land som behöver räddas från en evig vinter utan jul.

Det är en väldigt konkret påminnelse. Annat sätter sig lite diskret som en idé, känsla eller åsikt som man tror är ens egen. Men människan föder sällan tankar ur intet – och inget föder så mycket tankar som god litteratur.

Catta Neuding

Medarbetare i Axess.

Mer från Catta Neuding

Läs vidare