Ockupation av främmande makter är något avlägset och glömt. Men tar man en kort tur till den ryska enklaven Kaliningrad eller polska Gdansk i det som tidigare kallades Ostpreussen möter man ett annorlunda landskap.

Max Egremont beskriver i sin kombinerade reseskildring och historiska genomgång ett Ostpreussen vars historia är stum. Det förflutnas röster är knappt skönjbara om man inte vet vad man letar efter. I huvudorten Kaliningrad, tidigare det Königsberg där Immanuel Kant bodde, finns knappt några rester kvar av den gamla världen. Det är idag en nedgången rysk stad av sovjetiskt 50-talssnitt. På landsbygden runt Masuriska sjöarna i Polen är den före detta ostpreussiska adelns lantegendomar uppstyckade. Slotten och gårdarna ligger i ruiner eller är ombyggda till hotell. Knappt någon som idag bor i den ryska delen av Ostpreussen har rötter i området som sträcker sig längre bakåt än till 1940-talet. I fokus för berättelsen är den ostpreussiska adeln, ”junkrarna”, och helt vanliga levnadsöden, såväl tyska som polska och baltiska, passerar obemärkt i bakgrunden. Det är synd, även om det ofta är de övre klassernas liv som historiskt sett har varit bäst dokumenterade.

Det öde som drabbade det tyskdominerade Ostpreussen kan liknas vid den polska och judiska närvaron i Galizien och Volynien i dagens Rumänien och Ukraina. Befolkningen i byar och städer antingen mördades eller deporterades. Slutet av andra världskriget innebar en folkomflyttning som saknar motstycke i europeisk historia. Närmare tio miljoner tyskar flydde eller tvångsförflyttades västerut. Samtidigt flyttades Polens gränser och den polska befolkningen från det som idag är Litauen, Vitryssland och Ukraina till de områden som tyskarna just hade lämnat. Multikulturella samhällen och bygder förvandlades på bara några årtionden till oigenkännlighet, med de grå hyreskomplexen som enda varaktiga kännetecken. Egremont beskriver hur områdets nuvarande invånare först under det senaste decenniet fått lust, och möjlighet, att bejaka det historiska arvet, även det tyska.

Uppmärksammandet av tyska tragedier under slutet av andra världskriget har, möjligen förståeligt, tonats ned i Östeuropa. Man har betraktat den tyska skulden som mycket tyngre än det tyska lidandet, som i omfattning definitivt inte kan jämföras med det lidande som polska, judiska och ryska civila fick utstå. Egremont berättar om hur de tyskar som har återvänt som turister i regel välkomnas; det behövs mer pengar i denna europeiska avkrok. Enstaka röster som i Tyskland har krävt att privat egendom som förlorades under kriget ska återlämnas, har i Polen och Ryssland i bästa fall bemötts med tystnad, men oftare med irritation och indignation. Även i Tyskland har det allmänna skuldmedvetandet inneburit att dessa frågor bara har lyfts av ett fåtal.

Mer än ett halvsekel efter krigsslutet har uppgörelsen med vad som hände med den tyskspråkiga befolkningen i Ostpreussen nu påbörjats. Polska Wojciech Smarzowskis kritikerrosade film Róza från 2011 beskrev med skakande realism övergreppen på de så kallade volksdeutsche, polskspråkiga med tysk etnicitet, under krigets slutskede. Det är ett tecken i tiden att man börjar berätta och bearbeta minnet av krigets tyska offer även i Polen. Och Egremont visar hur man sakta börjar vårda arvet efter Kant i Kaliningrad.

Egremonts berättelse har filtrerats genom ett nostalgiskt filter från en tid som flytt. Det kan vara nödvändigt om man ska förstå Ostpreussen, inte bara som en plats där arméer har passerat, utan även en plats bebodd av människor som nu i hög grad är bortglömda. På så sätt är boken inte bara en berättelse om ett tyskt Ostpreussen; den skildrar hela den östeuropeiska värld som 1900-talets katastrofer tillintetgjorde. Genom att levandegöra den tyska erfarenheten i Ostpreussen ger Egremont läsaren en fördjupad förståelse för områdets historia – en historia som hittills främst har berättats utifrån ett militärhistoriskt perspektiv.