Att tiga om det obehagliga

VAD BLIR KVAR AV LITTERATUREN NÄR MAN TYSTAT ALLA?

Man kan fråga sig hur känsliga universitetsstudenter egentligen är nu för tiden. I Times kan man idag läsa om att brittiska universitet har börjat plocka bort kurslitteratur för att skydda studenterna från ”utmanande” innehåll. Man har även försett ca 1000 texter med så kallade ”trigger warning”.

Bland de utpekade författarna märks kanske särskilt den brittiske nationalskalden William Shakespeare, men också Jane Austen, Charlotte Brontë och Agatha Christie.

Vi har blivit rätt vana vid den här typen av rubriker. Äldre tiders syn på kvinnor och minoriteter verkar inte gå att läsa om utan att minst en student per kull ska bli upprörd och anmäla någon. Detta trots att det är omöjligt att förklara nödvändigheten med dagens kvinnokamp och antirasism utan att se den i en historisk kontext.

I Times rapporteras dock ett nytt och spännande argument till varför man stryker texter ur kurslitteraturen – August Strindbergs ”Fröken Julie” har hamnat på svarta listan. Inte på grund av Strindbergs syn på kvinnor, inte på grund den tidens syn på klass och kvinnlig sexualitet, inte på grund av det grafiska sätt som Julie beskriver att hon vill mörda Jean – utan på grund av diskussionerna om självmord.

Det kan naturligtvis tyckas obehagligt att Julie uttrycker att hon vill ta livet av sig, att Jean ger henne ett rakblad och att hon faktiskt i slutet begår självmord.

Det är också obehagligt att Fedra försöker förföra sin styvson. Det är djupt obehagligt att Medea mördar sina barn. Och nu befinner vi oss bara i historiens början, vänta bara tills skönlitteraturen börjar behandla digerdöden, trettioåriga kriget och Förintelsen.

Vad blir kvar till studenterna i slutändan? Vilken litteratur ska de få läsa där de är garanterade att inte utsättas för obehag? Och om man tycker att självmord är obehagligt, är inte bästa botemedlet att läsa om självmord och prata om självmord?

Till saken hör att ett av de stora problemen med självmord är just tystnaden runt omkring. Människor som drabbats i benämningen att en närstående tagit sitt eget liv, vittnar ofta om hemlighetsmakeriet runt omkring. Hur många runt omkring visste att något var fel, men inte vågade säga något. Eller som efteråt inte vill erkänna att ens anhöriga tagit livet av sig utan hittar på en annan, mindre stötande dödsorsak.

Ska vi tysta dessa människor ännu mer?

Kära samtid, du genererar så många frågor och så få svar.

Uppdatering: Fröken Julie ska ha tagits på grund av att en student begått självmord och är troligtvis tillbaka nästa år. Min kritik kvarstår dock av två skäl: Dels blir det ohållbart att ständigt anpassa kurslitteraturen efter aktuella händelser. Dels ska man prata mer om självmord, inte mindre. Kanske särskilt när det händer.

För mer information om hur man som anhörig kan hjälpa den som mår dåligt, rekommenderas https://www.suicidezero.se/.

Catta Neuding

Medarbetare i Axess.

Läs vidare