Nåja. En konsekvens av denna förenklade historieskrivning är att väldigt mycket som förknippas med det ”gamla Sverige” lätt tenderar att bli genant, ja ibland till och med något farligt eftersom de människor som levde då inte var lika upplysta som vi är idag. 

Här, tror jag, att vi kan hitta en av orsakerna till varför järnbrukens historia och betydelse för framväxten av det moderna Sverige är så märkligt förbisedd. Märkligt, inte minst eftersom många av de idéer som kom att prägla Per Albin Hanssons ”folkhem” går att hitta i den kultur och det liv som växte fram i och kring bruken. I sitt kapitel i antologin ”Järnbrukens historia” (2020, Ax:son Johnsonstiftelsen) beskriver idéhistoriken Svante Nordin att bruket, med sin organisation, sociala sammanhållning och institutioner i mångt och mycket är just ett folkhem i miniformat. Att PA Hansson tog sin inspiration härifrån när han populariserade begreppet torde vara uppenbart (Rudolf Kjellén var som bekant före med att lansera ordet).   

Visst präglades bruken av strikta hierarkier och hårda arbetsvillkor, inte minst för de som dag ut och dag in slet i hettan från masugnen. Samtidigt var bruken mycket välorganiserade enheter och, inte minst, präglade av det rationella tänkande som skulle få så stort genomslag under socialdemokratins 1930-, 40- och 50-tal. I enlighet med tidens anda byggdes bostäder, affärer, sjukstugor och skolor upp på, eller i nära anslutning till, järnbruken. Det var inget liv i överflöd, men idén om att arbetsgivaren har ett socialt ansvar för sina anställda, och samhället i stort, föddes på bruket.

Det går också att argumentera för att embryot till våra socialförsäkringssystem kom till i bruksmiljön. I alla fall dess grundtanke. Genom att ge en del av sin lön till en gemensam kassa kunde arbetarna vara säkra på att de själva fick hjälp i händelse av olycka eller sjukdom. På samma sätt som arbetsgivaren ordnade bostäder och sjukvård grundat i insikten om att ett effektivt bruk krävde friska arbetare, så fungerade arbetarnas försäkringsmodell enligt samma logik. Det snäva egenintresset talade för att ”ge upp” en del av sin inkomst när ens kollega bröt benet, medveten om att man själv skulle få samma hjälp om det skulle gå illa en dag. Idag har det, konstigt nog, blivit närmast tabu att påpeka egenintressets fundamentala roll i en välfärdsstat (Sydöstrans politiska chefredaktör Stig-Björn Ljunggren har tidigare skrivit om detta, men var kan jag tyvärr inte hitta nu).

Tack vare det kapital som järnbruken genererade kunde också målare, skulptörer, arkitekter och andra konstnärer ges anställning. Resultatet av det ser vi idag, där några av våra finaste bruk ståtar med målningar och byggnader i, nästan, samma klass som en del av våra kungliga slott.

Alla bruk har tyvärr inte överlevt tidens tand. Men de som finns kvar har gjort så tack vare eldsjälar som år efter år ser till att dessa bevaras för framtida generationer. Hedra deras arbete och få en bättre förståelse för vår moderna historia.

Besök ett bruk i sommar!       

Här hittar du Axess serie Bruken som byggde Sverige.