”Fred i vår tid.” Igen?

Tillsammans har de just publicerat en ytterst läs- och tänkvärd undersökning av hur den europeiska allmänheten ser på Rysslands krig mot Ukraina: ”Peace versus Justice: The Coming European split over the war in Ukraine”.

Peace versus Justice? Fred mot rättvisa? Ja, det är så de väljer att strukturera huvudströmningarna i den europeiska opinionen.

Det råder i och för sig inget tvivel om var skuldbördan ligger. Bland människor i de tio europeiska länder där undersökningen har genomförts anser 73 procent av det är Ryssland som bär huvudansvaret för kriget. Endast 15 förvirrade procent lägger skulden på ”Ukraina, EU eller USA”. I Sverige, som är ett av de undersökta länderna, står det 83 – 10 mellan de båda grupperna. I Finland är det ännu tydligare: 90 – 5.

”Betydligt fler européer tycker att snabb fred är viktigare än att Ryssland trängs tillbaka.”

Men även om skuldfrågan är i stort sett oomtvistad finns en avgörande skillnad i hur människor tycker att situationen i Ukraina ska hanteras. Krastev & Leonard ställer frågan vilket uttalande som ligger närmast de tillfrågades uppfattning. Antingen: ”Det viktigaste är att få stopp på kriget så snart som möjligt även om det betyder att Ukraina får lämna kontroll över områden till Ryssland.” Eller: ”Det viktigaste är att straffa Ryssland för dess aggression även om det betyder att fler ukrainare dödas och fördrivs.” De som håller med om det förra räknas till Fredslägret, de som håller med om det senare till Rättviselägret.

Då visar det sig att Fredslägret får klart större stöd än Rättvislägret. I de tio länderna som helhet handlar det om 35 procent för de förra och 22 procent för de senare. Många är som synes osäkra och svarar ingetdera eller vet ej.

Faktum är att Rättviselägret är större än Fredslägret bara i ett enda land, nämligen Polen. I tungviktarländer som Tyskland, Italien och Frankrike dominerar däremot Fredslägret stort. Svensk opinion återfinns mitt på skalan.

Opinionen formerar sig inte på något entydigt eller lätt förutsägbart sätt. I Finland är socialdemokratiska sympatisörer mer inställda på rättvisa än Samlingspartiets mer konservativa väljare. I Tyskland är stödet för Fredslägret som minst hos De gröna. I Frankrike och Italien är ytterhögerns väljare starkt för Fredslägret, medan motsvarande väljare i Spanien står för det största stödet för Rättvisa. I Sverige är det en större andel av sverigedemokratiska än socialdemokratiska och moderata väljare som är pro-Rättvisa, så bilden av SD som Putinkramare kan behöva nyanseras en del.

Men dessa variationer ändrar inte på det grundläggande faktum att betydligt fler européer tycker att snabb fred är viktigare än att Ryssland trängs tillbaka.

Man kan på goda grunder invända att denna förhoppning om snar fred är fullständigt verklighetsfrämmande. En vapenvila med landavträdelser i nuläget kommer bara att stimulera Rysslands aptit och snabbt förvandlas till krig igen. Ukrainas regering och folk är utomordentligt medvetna om detta och fullständigt ointresserade av tanken, men opinionen i övriga Europa förblir en realitet som man måste förhålla sig till. Men för den skull inte stryka medhårs. Att underblåsa falska förhoppningar är att binda ris åt egen rygg och öka risken för destruktiva inhemska konflikter av det slag som rapporttiteln pekar på.

Krastev & Leonards förslag är tvärtom att Europas ledare ska beskriva kriget som ”en defensiv kamp mot rysk aggression snarare än att tala om ukrainsk seger och att besegra Ryssland”. De antar att egenintresset, oron för att drabbas själv, är ett långt mer kraftfullt argument än att rättvisan måste segra. Det är dystert att erkänna, men det ligger förmodligen en hel del däri.