Liberalkonservatismens isländska rötter?

Snorre Sturlasson. Står staty i Bergen. Foto: Paul Arps/Flickr.

Vad kan arvet efter Snorre Sturlasson säga oss om det liberalkonservativa idéarvet? Ganska mycket, visar det sig.

Överhetens makt måste begränsas, individernas rättigheter värnas, skatterna vara låga (eller inga alls) och marknaderna fria. Adam Smith, Edmund Burke och Friedrich Hayek är några av de namn som brukar förknippas med det liberalkonservativa, eller om man så vill, konservativt-liberala tankegodset. Skissartat, javisst. Men på det stora hela mer rätt än fel.

I samband med en idékonferens om skatter och liberalism anordnad av Skattebetalarnas förening och Svensk Tidskrift blev åtminstone undertecknad påmind om att det liberal-konservativa/konservativt liberala tankegodset har betydligt äldre rötter än ”bara” ovan nämnda tänkare.

Professor Hannes H. Gissurarson vid Islands universitet gav en spänstig föreläsning där både Thomas av Aquino och Snorre Sturlassons betydelse för det konservativt-liberala (liberalkonservativa?!) tankegodsets uppkomst togs upp. I en ambitiös bokserie om två volymer sammanfattar Gissurarson i kronologisk ordning hela tjugofyra konservativa liberalers livsverk, där Snorre självklart får äran att inleda.

Grundat av bönder som flydde de norska kungarnas skattepålagor, inleder Gissurarson, litet skämtsamt men inte heller utan allvar, att Island var det första dokumenterade skatteparadiset. Klart är att skepsisen mot centralmakten var en central del av den isländska identiteten under vikingatid och tidig medeltid. I stället växte en samhällsordning utan kung, men med en stor andel självägande bönder lydandes under samma lagar, fram. Gissurarson pekar på att misstron mot överheter och betydelsen av lagar som hindrar maktmissbruk är centrala delar i den liberal-konservativa idétraditionen.   

I Snorres verk ”Heimskringla” skildras den ofta brutala relationen mellan självstyrande islänningar och den norska kungamakten. Skriften, påpekar Gissurarson, är lika mycket en skildring av det isländska motståndet som en kungakrönika (även om den främst kommit att betraktas som det sistnämnda).

Det underliggande budskapet i ”Heimskringla” är en stark kritik mot det norska styret och skildrar i grunden konflikten mellan, vad vi idag skulle kalla, individens rätt till sin egendom och självbestämmande och despotins orättfärdiga nyckfullhet. Det kan för övrigt nämnas att kungar som Snorre beskriver som goda är de som inte krigar, ser till att skattena är låga och respekterar lagen. De dåliga härskarna tvingar sina undersåtar ut i krig, höjer skatterna och låter makt gå före rätt.

I det våldsamma eposet ”Egil Skallagrimsons saga” beskriver Snorre sina släktingars våldsamma fejder med de norska kungarna (vi utgår här från att Snorre faktiskt skrev verket). Förutom de återkommande konflikterna med centralmakten i Norge pekar Gissurson på att det andra huvudtemat i eposet är förekomsten av individer (också det en central komponent i den liberalkonservativa idétraditionen). Huvudpersonen Egil framstår i berättelsen som en egen person, kapabel till både ont och gott och beskrivande inte bara sitt eget utseende utan också inre känsloliv. Kanske var det därför på Island och inte i 1200-talets Norditalien som embryot till individualismen växte fram? Det är åtminstone ett tankeväckande resonemang som förs.

En viktig poäng som nämndes under dagen var att det i debatten om liberalkonservatismen/den konservativa liberalismens idéarv är lätt att enbart fokusera på de anglosaxiska tänkarna. Men uppenbarligen fanns här också en nordisk källa att hämta inspiration från. Som skandinav är det lätt att hålla med.  

Erik Thyselius

Medarbetare i Axess.

Läs vidare