På Youtube laddar kontot ”Rosa mannen” upp reklamklipp, trailers, underhållningsprogram och allt annat möjligt ur den svenska tv-historien. Kanalen är en guldgruva för den som vill gräva ned sig i nostalgi, inte minst från 90- och det tidiga 00-talet. Utan att överdriva går det att prata om en sann kulturgärning.

Men kanalen är inte bara av nostalgiskt värde. Den tjänar också, ofta, som skildrare av den tidsanda som rådde i det klipp man nu månde välja att titta på. Och ibland som en påminnelse om att vissa problemformuleringar aldrig blir inaktuella.

Häromdagen återpublicerade Youtubekanalen Kalla fakta-dokumentären ”Livet i solen” från 2000. Från Sturehofs uteservering förklarar en gravallvarlig reporter (Kajsa Stål) att landet upplevt en ”förmögenhetsexplosion”. Samtidigt har Sverige enligt ”siffror från FN” de snabbast växande klyftorna i västvärlden, näst efter USA och Storbritannien.

”Något journalistiskt mästerverk är det inte”

Men programmet ska inte handla om de fattiga utan om de ”superrika” och vi tas med på en resa till en herrekipering på Östermalm, en båtmässa, sedan länge insomnade restaurangen ”Paul & Norbert” och promenadstråket utmed Strandvägen. Persongalleriet består bland annat av en it-miljonär och hans kompisar (programmet gjordes precis innan kraschen, vilket ger en extra krydda eftersom tittaren vet vad som komma skall), Robert Aschberg (i högform sittandes i sin favoritgrävmaskin) och American Express marknadschef (som får den sökta frågan ”Du ser nöjd ut?” av reportern, föranlett av att antalet premiumkunder ökat).

Något journalistiskt mästerverk är det inte. Grundtesen, i den mån den finns, är att rikedom och rika människor är ett problem på grund av inkomstklyftorna som uppstår. Men inte ens Sandro Scocco lyckas hjälpa redaktionen att ro hem poängen helt: att tillväxten är hög betyder i allt väsentligt att folk har jobb, vilket får hjulen att snurra. Ekonomie doktor Kjell A Nordström tillstår visserligen att samhällen där klyftorna blir alltför stora tenderar att vara instabilare (men tänkte förmodligen mer på Rio de Janeiros slumfavelor än Stureplan anno 2000).

Mest av allt är ”granskningen” så klart en ursäkt att få blicka in bakom de rikas gardiner: ”Vad äter de?” (Svar: anka med apelsinsky på Paul & Norbert) ”Vilka båtar köper de?” (svar: 100 fots), ”Hur mycket kostar en grävmaskin?” (”Inte en jävla aning”, för att tala med Aschberg).

Att pengar, näst efter sex, säljer är ingen hemlighet och heller inte något att bli direkt upprörd över. I grunden är vi kärlekskranka apor programmerade till avund.

Tvärtom framstår den sökta indignationen i programmet drygt 20 år efteråt som så oskyldig, på gränsen till gullig. Om en herrkostym för drygt 21 000 kr i dagens penningvärde ansågs tangera det vulgära, vad skulle den tidens reportrar säga om vår tids kulturdebatt (nåja) om ”Solsidan”? Fastighetspriserna? ”Avanzabonanzan”? Att reallönerna stigit med 40 procent sedan år 2000?

Så vad lär vi oss? Ingenting, kanske. Förutom att de inslag som idag görs om rikedom förmodligen kommer att kännas lika daterade om 20 år som ”Livet i solen” upplevs idag. I bästa fall, eftersom det betyder att samhället i så fall har blivit rikare.

Och att ingen kan säga orden ”Slanta av” bättre än Robert Aschberg.