Flera mätningar visar att en majoritet av de tillfrågade inte tycker att Scholz lever upp till förväntningarna och för första gången på flera månader har CDU (27 %) gått om SPD (22 %). Scholz nedtonade ”Merkel”-profil, som uppskattades av många väljare i höstas, ligger honom nu i fatet. Opinionen vill ha tydliga besked, men får för det mesta mummel till svar.

I den andra ringhörnan börjar CDU:s nyvalde partiordförande Friedrich Merz att få upp tempot. Efter att Ralph Brinkhaus (CDU) meddelat sin avgång som gruppledare för CDU/CSU i förbundsdagen kommer Merz med högsta sannolikhet att utses till efterträdare någon gång i nästa vecka. Genom att inneha båda poster (partiordförande och gruppledare i förbundsdagen) befäster Merz sin nygamla roll som oppositionsledare (Merz var gruppledare för CDU/CSU i början av 2000-talet).

Därtill underlättar det CDU:s arbete att hitta tillbaka till rötterna efter mer än ett decenniums triangulering. Såren från de senaste årens ideologiska strider mellan Merkelmitten och mer konservativa är långt ifrån läkta, varför det är viktigt för Merz att inte tappa momentum och riskera en ny uppslitande debatt om ”vart partiet är på väg”.

Just nu går det bra, rapporterar Handelsblatt (8/2–22). Merz tar varje tillfälle att synas i medierna och har de senaste veckorna kritiserat alltifrån ECB:s penningpolitik (eldar på inflationen), regeringens utlovade kompensationer för de höga elpriserna (för lite och fel utformade) till Scholz hållning i Ukrainafrågan och möte med Joe Biden i Vita huset (för otydlig och för sent).

På en presskonferens sade Merz att han vill se en ”förutsättningslös” diskussion om gas- och kärnkraft och kritiserade regeringens mål kring andelen förnybara energislag för att inte vara realistiska. En signal till Paris och Bryssel om att en annan riktning i energipolitiken inte är en omöjlighet med CDU vid makten (om än att vägen dit är lång).

Målet är tydligt: konfliktytorna gentemot ”Trafikljusregeringen” (SPD, De gröna och FDP) ska mejslas fram i hyfsat god tid före valen samtidigt som det egna budskapet trummas in i kadrer och väljare.

Som bekant pågår det alltid val någonstans i Tyskland. Den 27 mars är det delstaten Saarlands tur, följt av Schleswig-Holstein (8/5) och Nordrhein-Westfalen (NRW, 15/5). Saarlands knappa en miljon invånare kan jämföras med NRW:s dryga 18 miljoner, samtidigt som varje delstatsval oaktat storlek är en viktig värdemätare för både regering och opposition.

Några opinionsmätningar gör dock ingen sommar. Att en nytillträdd regering tappar i popularitet när väl valrörelsens glädjeyra går över i grå vardagslunk är mer regel än undantag (om än att en överhängande risk för fullskaligt krig är allt annat än vardaglig). Det räcker med att se tillbaka på Die Grünen och CDU:s bergochdalbana i den senaste valrörelsen för att bli påmind om att inget är så flyktigt som opinionsrörelser.

Hotet från Kreml, energikrisen och inflationen kommer dock att fortsätta gäcka Scholz under resterande mandatperiod. De svar som hans föregångare hade, och som Scholz gärna vill efterlikna, är inte mycket till hjälp eftersom den världen inte längre finns kvar.

Öppet läge för CDU, alltså. Eller? CDU var vid makten i dryga 16 år. Många av de problem Tyskland har idag (usel bredbandsutbyggnad, beslutet att lägga ned kärnkraften, en svällande socialstat, ökade regleringar, framväxten av AfD med mera) faller tungt på kristdemokraternas axlar.

Även här talar Merz bakgrund för honom i rollen som oppositionsledare, eftersom han lämnade politiken redan 2009. Hade en Armin Laschet, ”Merkelmaskinisten” Helge Braun eller Norbert Röttgen med samma trovärdighet kunnat attackera en politik som man själv lagt grunden för? Svaret är nej.

Oavsett om man tycker att Merz är en övervintrad 1990-talsrelik eller precis vad CDU behöver, så är det tydligt att trianguleringens tid är förbi i tysk politik. Det är ett demokratiskt sundhetstecken.