Mao Zedong (1893-1976). Foto: Daderot (Wikimedia Commons)

Frivärlds senaste rapport om det kinesiska kommunistpartiets koppling till organisationer i Sverige ger oss värdefull information om hur Peking arbetar och väcker åter frågan om vad våra skattepengar går till.

Att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) använder sig av massiv propaganda, hot om militärt våld, cyberattacker, industrispionage och ekonomiska sanktioner för att tvinga på omvärlden sin vilja är ingen hemlighet.

(Även om oroväckande många länder i Europa gärna verkar vilja låtsas om att så inte är fallet. EU:s flathet inför Xi Jinpings de facto inlemmande av Hongkong i Fastlandskina är rent skamligt. Sverige, tack vare M, var den enda medlemsstaten som drev på för sanktioner mot Kina).   

En betydligt mindre utforskad del av KKP:s verktygslåda är den så kallade ”Enhetsfronten”, en organisation som lyder direkt under partiets centralkommitté och vars syfte, i sann leninistisk anda, är att stärka KKP:s inflytande världen över.

Organisatoriskt påminner Enhetsfronten mest om ett lapptäcke av olika entiteter inom och runtom KKP: det är både en organisation och en arbetsmetod. Samtidigt som hela partiet ständigt förväntas arbeta med ”enhetsfrontsarbete”, har särskilda aktörer inom systemet det som sin främsta uppgift i vilket ”Departementet för Enhetsfronten” utgör ett slags nav. Det är sannolikt ingen slump. Snårskogen av departement, grupper och olika enheter gör det lättare för KKP att agera under radarn.   

Allt detta var helt nytt för mig innan jag läste Frivärlds nya rapport ”Kinesiska kommunistpartiets Enhetsfront och dess verksamhet i Sverige”, författad av Pär Nyrén. Det är mycket intressant läsning då den bidrar till ytterligare förståelse för hur Kommunistkina fungerar och, ännu viktigare, hur dess agerande påverkar oss i Sverige. Globalt finansierar Enhetsfronten en drös olika organisationer med mer eller mindre explicit koppling till KKP, men målet är alltid detsamma: att förbättra regimens anseende, stärka partiets makt och kontrollera den kinesiska diasporan.

Rapporten beskriver ett antal föreningar och grupper i Sverige som bedriver Enhetsfrontens arbete. ”China Council for the Promotion of Peaceful National Reunification” (CCPPNR) har till uppgift att få den kinesiska diasporan att sluta upp bakom KKP:s linje i Taiwanfrågan och få den mer välvilligt inställd till Peking i allmänhet.

Liknande idéer förs fram av ”Kinesiska Riksförbundet”, som även fått 800 000 kronor i bidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Genom att båda organisationerna styrs av samma familj har några få individer stor makt över det kinesiska civilsamhället. Viktigt att nämna är att för själva medlemmarna fungerar föreningar likt Kinesiska Riksförbundet primärt som en mötesplats för att känna samhörighet och inte att bedriva kampanj. Poängen är att föreningen kan aktiveras vid behov – samtidigt som de mentala banden till Peking stärks.     

Att styra och utnyttja diasporor är viktigt för alla auktoritära regimer. I rapporten nämns hur CCPPNR 2012 protesterade utanför Japans ambassad i samband med konflikten om Senkakuöarna och samlade människor för att protestera mot ett satirinslag i ”Svenska Nyheter” 2018.

Det här är viktig information inte minst för redaktioner. Eftersom kunskapsunderlaget är i det närmaste obefintligt kring hur Enhetsfronten arbetar, är risken stor att medier skildrar framtida protester av det här slaget okritiskt och lyfter fram ”civila” representanter som i praktiken bara är Pekings taltrattar.  

Detsamma gäller för den politiska logik som anbefaller att varje grupp eller minoritet måste ha en eller ett fåtal representanter som för kollektivets talan. Även om Pekings påverkansarbete i Sverige hitintills har varit brutalt och allt annat än subtilt är det inte otroligt om vi i en nära framtid kommer se krav på ”representation” och respekt för ”kinesiska värderingar” framföras av de grupper som nämns i rapporten (min spaning). Vilket leder oss till det orimliga i att skattepengar finansierar organisationer som underminerar rikets säkerhet. Jämte islamister och Putinvänner finansierar skattepengar bevisligen även Xi:s svenska kaderarbete. 

Pekings djupt obehagliga idé om att alla personer med kinesisk börd har en lojalitet gentemot Kina, oaktat medborgarskap, prövar demokratiska rättsstater världen över. Sverige är inget undantag. Vi fortsätter att minnas kidnappningen och fängslandet av den svenska medborgaren Gui Minhai. Trycket på den kinesiska diasporan i Sverige kommer med största sannolikhet att öka. Rätten för alla svenska medborgare att leva i fred från auktoritära regimer borde vara självklar, men är det inte. 

Här spelar Frivärlds rapport en viktig roll: ju mer vi vet om Xi:s Kina, desto bättre kan vi förbereda oss.