Partiledardebatter är publik tortyr

Alla kritiker verkar överens om att detta valårs försök att förnya den politiska journalistiken är erbarmligt och obeskrivligt dåliga. Förhoppningen är att om man slänger in en partiledare i en ny situation med oväntade typer av frågor så kommer något viktigt och intressant att avslöjas. Greppet börjar bli gammalt. 2014 skulle partiledarna till exempel sitta i terapistolen hos Poul Perris. Men svaren var lika tillrättalagda som vanligt och syftade så klart enbart till att stryka under respektive partiledares politiska agenda.

I år körs partiledarna runt i taxi, grillas i något som kallas ”Fördomsshowen” och har erbjudits det tvivelaktiga nöjet att få porträtteras av en uttalat vänsterlutande komiker. Jag har inte tagit del av denna nyskapande journalistik och kommer heller inte att göra det. Det finns inget med partiledarna i egenskap av privatpersoner som intresserar mig nämnvärt.

Jag tittar naturligtvis inte heller på dessa programs antites: SVT:s ”30 minuter”, som går ut på att en programledare under en halvtimmes tid försöker sätta dit makthavare för vad som oftare är bisak än huvudsak.

Partiledardebatter är ett slags publik tortyr – alltså tortyr av publiken. De går också bort.

Vad jag skulle önska, vad det här landet skulle behöva och vad som skulle revitalisera den kommande valrörelsen är en politisk journalistik som förmår koppla sakpolitik till samtidsanalys och ideologi. Och då menar jag inte att Simona Mohamsson ska förhöras om liberalismens huvudsakliga beståndsdelar eller att Nooshi Dadgostar ska ställas till svars för Lenins och Stalins brott mot mänskligheten. Sådant leder ingenvart.

Jag vill veta vad Miljöpartiet har för människosyn. Är människan unik och med ett unikt värde – eller bara en del av ett större ekosystem? Är människan rentav numera en invasiv art som mest förstör för de andra arterna? Vad får den gröna människosynen för konsekvens i mötet med, säg, transhumanismen?

Jag vill veta vad Magdalena Andersson tänker om arbetsmarknaden i den nära framtid där AI har gjort en betydande del av arbetskraften överflödig. Ska vi dela på jobben, som i fyratimmarsdagar och tredagarsveckor? Går det? Medborgarlön – under vilka förutsättningar kan det funka? Hur skapas mening för dem som inte behövs på arbetsmarknaden? Ja, vad tänker arbetarrörelsens ledare när hon tänker på arbete sisådär 10–15 år framåt i tiden?

Jag vill veta vad Ulf Kristersson anser måste till för att kväsa antisemitismen som grasserar i Sverige och i hela västvärlden. Jag vill veta om vår statsminister har samma bild av hotet från islamismen som jag, och om han också anser att det vettlösa och skamlösa och fruktansvärt utbredda hatet mot Israel och israeler är vår tids antisemitism. Jag vill höra vad han mot bakgrund av detta anser om tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp.

Jag vill höra Jimmie Åkesson förklara hur ett nationalistiskt parti som SD förhåller sig till liberala principer som yttrandefrihet, rättssäkerhet, pluralism, maktdelning och religionsfrihet? Finns det någon motsättning? Finns det nationalistiska principer som trumfar – och vad måste de i så fall få för politiska konsekvenser? Eller – drastisk take – är nationalisterna egentligen de nya, bättre liberalerna som skyddar Västerlandets frihetliga värderingar?? Hur kan den nationalistiska EU-skepsisen förenas med insikten att en liten nationalstat är som ett rö i vinden när världens stormakter dikterar skeendena på storpolitikens arena?

Jag kan omöjligt vara ensam om att längta efter den typen av politisk journalistik. Det är ju mot bakgrund av en sammanhängande världsbild som sakpolitiken blir relevant och intressant. Hur kan inget av de stora mediehusen ha kommit på idén att prata ideologi och framtidsfrågor med partiledarna inför valrörelsen? Tror de på riktigt att taxiresor, fördomsshower och popartister ska lyckas höja intresset för politiken – när metoden är att försöka prata så lite som möjligt om just politik? ”Om vi kan få Ebba Busch att säga något oanständigt eller Nooshi Dadgostar att avslöja något dumt litet intresse – då minsann kommer unga människor att fatta att politik verkligen är viktigt.”

Det är svårt att finna något som ursäktar detta förakt för vuxna, tänkande människor.