Noterat från Toscana

På min bank inne i Lucca har man både uppmanat mig att förfalska en namnunderskrift när det var bråttom att få in papper och lärt mig hur man kringgår bakomaternas uttagsspärrar när jag behövde stora mängder kontanter till de hantverkare som ogärna trasslar till våra relationer med kvitton och moms.

När pandemin slog till och restriktioner infördes innebar det stora svårigheter just för alla verksamma inom denna svarta ekonomi eftersom det är svårt att yrka på kompensation för uteblivna intäkter som aldrig har funnits. Därav kravaller i flera stora italienska städer: Milano, Neapel, Rom…

Under denna pandemi var det ofta svårt att se att den italienska staten tog sina egna restriktioner på riktigt allvar. På officiella hemsidor listade man krav gällande resenärer på tester och ifyllda formulär som man sedan aldrig brydde sig om att kontrollera eller ens samla in. Med ett mejl från en kompis kunde en formellt sett förbjuden resa över kommungränserna se ut som en nödvändig affärsresa. Hundägare hyrde ut sina små älsklingar så att även hundlösa männi­skor i karantän kunde komma ut och röra sig på stan. Och så vidare.

Det vill säga: det har förvisso funnits regler och restriktioner, men dessa har i en icke obetydlig omfattning varit av vad man skulle kunna kalla ceremoniell natur. De har funnits där, men så har det fått vara bra med det. Länge fanns det, till exempel, en remsa på alla skärmar på Pisa flygplats som förkunnade att det var obligatoriskt att bära ett extra potent munskydd, en så kallad FFP2-mask. Vilket just inte någon hörsammade, inte jag heller, vilket ingen heller kontrollerade.

Men nu när alla restriktioner sedan den 1 maj är lyfta, använder påfallande många italienare fortfarande munskydd, nu alltså frivilligt. När jag handlar tomater och mintglass på Esselunga bärs munskydd av snart sagt alla. Vi är väl en eller två rebeller i hela den gigantiska butiken som avstår. Resten täcker samvetsgrant mun och näsa. Varför?

Jag frågar runt lite, och kommer till slutsatsen att folk är genuint rädda för det virus som skördade 165 000 liv i landet och gör vad de kan för att skydda sig. En bekant har en kompis som nyss blev smittad och låg mer än två veckor i sjuksängen. Någon annan har hört en historia om någon som fick någon sorts covidrelaterad ögoninfektion med svåra konsekvenser.

Till detta kommer att landet inte har råd med ytterligare en nedstängning och inte med fler bortskrämda turister. Då accepterar man självvalda restriktioner, och det gör man så länge ingen annan säger åt en vad man ska göra.