Krönika, Försvar & Säkerhet

Mikael Holmström

Kommer USA om det blir krig?

Donald Trump bakifrån, med amerikansk flagga i bakgrunden.
Kan vi räkna med USA:s stöd? Foto: Getty Images

Europa behöver bli mindre beroende av USA för sin säkerhet. Men Trumpadministrationens ”Nato 3.0” innebär en alldeles för drastisk förändring.

Mikael Holmström

Journalist och författare med inriktning på försvarsfrågor.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Punkt 1 försäkrade: ”Vi bekräftar på nytt vårt orubbliga åtagande om kollektivt försvar enligt artikel 5 i Washingtonfördraget och den transatlantiska länken. En attack mot en är en attack mot alla.” I punkt 2 angavs hur detta ska gå till: ”Vi bygger framtiden: ett starkt Europa i ett starkare Nato – en moderniserad allians. Europa och Kanada arbetar, med USA, för att ta ett större ansvar för alliansens försvar.”

Det är diplomatiska omskrivningar för den största omvandlingen av Nato på över 30 år.

– Vi kommer att minska vår närvaro eftersom vi behöver fokusera på andra regioner. Det kommer att ske även om några allierade inte är lyckliga över det, sade USA:s utrikesminister Marco Rubio i Helsingborg i maj.

Termen Nato 3.0 har myntats av Trumpadministrationen för att motivera omläggningen. Det ursprungliga Nato, grundat 1949, kallar amerikanerna Nato 1.0. Syftet var att försvara ett krigshärjat Västeuropa mot Sovjetimperiets miljonarméer. Det låg i amerikanernas egenintresse att ha ett starkt politiskt fotfäste, och den militära närvaron gjorde försvarsgarantin trovärdig. Diskussioner om hur alliansens bördor borde fördelas, burden-sharing, pågick under hela kalla kriget.

Efter Sovjetimperiets upplösning 1991 följde Nato 2.0 med fredsoperationer utanför alliansens område i Bosnien, Kosovo och Afghanistan. Natoländernas försvar av det egna territoriet rustades ned samtidigt som den forna Warszawapaktens medlemmar sökte in i Nato. Under Boris Jeltsins styre fick Ryssland status som samarbetspartner och president Barack Obama tog 2013 hem USA:s sista stridsvagnar från Europa.

Vladimir Putins annektering av Krim 2014 blev en alarmklocka. Jag var själv på plats på den militära flygbasen Šiualiai i Litauen i mars 2014. Här landade två dygn efter Putins annektering ett dussin amerikanska stridsflygplan (F-15E Strike Eagle). De kom från sin bas i Storbritannien för att avskräcka Putin från nya äventyr.

Under Trumps första administration (2017–2021) byggde Nato upp försvaret av alliansens östgräns. Med Putins storinvasion av Ukraina 2022 var det definitivt slut på avspänningen. Finland och Sverige sökte skydd i Nato, vilket fördubblade alliansens gräns mot Ryssland.

Tanken var att detta skulle ske gradvis och samordnat med USA. Nato 3.0 innebär att Trumpadministrationen vill gå snabbare fram.

Om Nato angrips i Europa finns försvarsplaner med 500 000 militärer, där USA i dag står för närmare hälften (44 procent, enligt generalsekreterare Mark Rutte). Den amerikanska andelen ska minska till knappt en tredjedel (30 procent), medan Kanada och européerna ska stå för huvuddelen (70 procent). Det kallas burden-shifting: huvudansvaret för det konventionella försvaret läggs över på européerna, medan USA fortsatt svarar för kärnvapnen.

Det innebär färre amerikanska arméförband, ubåtar, flygplan och fartyg som är öronmärkta för att kunna sättas in i Europa vid kriser och krig.

Förändringen är välmotiverad, men tanken var att detta skulle ske gradvis och samordnat med USA. Nato 3.0 innebär att Trumpadministrationen vill gå snabbare fram. I juni förklarade krigsminister Pete Hegseth att även den fredstida närvaron i Europa ska minskas. Besked i höst.

På militär nivå fungerar samarbetet i Nato med USA bra och utan friktion. Men Nato 3.0 paras med en ökad politisk osäkerhet. När Sverige gick med i Nato slog president Joe Biden fast att ”varje tum av Natos territorium ska försvaras”. Nu gäller Donald Trumps ”America First” och han har svävat på målet med motstridiga uttalanden.

I maj kände deltagarna på en internationell konferens i Tallinn kalla kårar längs ryggen när USA:s regeringsföreträdare vägrade svara ja eller nej på frågan om artikel 5 gäller ifall Ryssland angriper.

Den 17 maj höll Pentagons chefsideolog Elbridge Colby ett tal där han sade att USA inte behövde besvara ett angrepp: ”Våra politiska ledare kan besluta att helt enkelt låta konflikten utspela sig, utan att söka tvinga fram ett slut på kriget.”

Talet ledde till ett krismöte inom Nato där européerna frågade sig: ”Kommer USA om det blir krig?”

Det är en ödesfråga som ännu saknar svar.

Läs vidare inom Krönika