Pengar kan köpa kärlek, som alla vet. Men det omvända är mycket vanligare, tror jag: att kärlek uttrycks i pengar. Det verkar fungera som vilken valutamarknad som helst, bara med mer kaosartade växelkurser. Dåligt samvete, lojalitet och avund är vanliga småvalutor på handelsplatsen.
På den nästan riskfria delen av marknaden förhandlas om vardaglig kärlek och uppmärksamhet. Mamma och pappa kan inte vara hemma i kväll – vad kostar det? Barnen föreslår pizza och dyraste energidrycken som pris. Kursen är fastställd och summan swishas över.
Någon dag senare köper föräldrarna en tonårsförsäkring: 200 kronor i matbidrag i utbyte mot telefonnumret till en kompis och regelbundna uppdateringar under kvällen.
Ju djupare och krångligare känslorna blir, desto fler paragrafer får kontrakten.
Två timmar aktivt grubbel per dag under första månaden avtar linjärt och landar på 165 timmar.
Obehagliga gräl om pengar i skilsmässor vore ovanligare om inte storheter som besvikelse, frihet, barn och minnen också gjorde anspråk på att ingå i bodelningen. En bytesekonomi som var luddig i kanterna inom äktenskapets ramar, med utrymme för skilda tillgångsvärderingar och filantropiska insatser, ska plötsligt slutredovisas i en kärlekskonkurs.
Jag frågade AI om man kan räkna ut hur mycket ett brustet hjärta kostar. ”Absolut, det går att göra åtminstone halvt försvarbart”, sa Claude entusiastiskt och gav mig ett spektakulärt detaljerat Heartbreak Opportunity Cost. Jag får tyvärr nöja mig med en kortversion:
Två timmar aktivt grubbel per dag under första månaden avtar linjärt och landar på 165 timmar. Givet en svensk mediantimlön motsvarar det en hyfsad begagnad bil: 38 000 kronor. Därtill kostnader för mental frånvaro på jobbet, ”sömnskatt” (45 förlorade minuter per natt), telefonvaka (30 statuskontroller på Facebook per dag à 30 sekunder), återställningskonsumtion (vin, gymkort och onödiga streamingtjänster), en olycklig period på Hinge (”åtta misslyckade dejter – utan problem 12 000 kr”).
Vänskapskapitalet utelämnades inte heller. ”Tre nära vänner tvingas höra samma historia tio gånger à 45 minuter. Totalt 22,5 fritidstimmar till halva nettolönskostnaden: 5 200 kr.”
Slutnota för ett medelsvårt brustet hjärta landade på 50 000–75 000 kronor och ett katastrofalt på över 100 000 kronor.
Brutna relationer må vara kostsamma, men den situation som utlöser flest känslovalutakriser är nog ändå arvstvister. Se på rättegången som just startat i Skåne, där testamentet efter landets siste fideikommissarie enligt den gamla ordningen, greve Hans-Gabriel Trolle-Wachtmeister, bestrids av brorsonen Carl-Fredrik Wachtmeister. Under ett decennium hade greven förberett brorsonen på att ta över vad de hoppades skulle bli ett förlängt fideikommiss. I slutskedet skar det sig dock om något så aristokratiskt som en jakträtt och greven gjorde ett lappkast i tronarvingefrågan. Tre miljarder i slott och mark gick till Hans och Kirstine von Blixen-Finecke i stället för till Carl-Fredrik, som greven ville ge ”så lite lagen medger”.
Kan man ens föreställa sig känslan i bröstet hos den snuvade familjegrenen? All investerad tid, alla förväntningar. Kanske åratal av bandlagda känslor inför en egensinnig greve. Och ovanpå det nedärvd bitterhet från Carl-Fredriks far, som i fideikommissets ordning såg sin bror knipa slottsnyckeln i förra arvskiftet.
Stora förmögenheter hamnar på förstasidorna, men det är inte summan som avgör hur stort dramat känns för de inblandade.
En tysk familj i bekantskapskretsen är inne på tredje generationens strid om en moraklocka som hamnade hos ett halvsyskon i Mexiko under andra världskriget. Den rätt värdelösa klenoden bär i sin trälekamen farfarsfars svek när han rymde med en kvinna över havet. Barnbarnsbarnen vill därför ha tillbaka klockan och kärleken till varje pris, advokatkostnader inklusive.
Låter det som en krass slutsats, att allt går att mäta i pengar? Jag tycker inte det. Tvärtom kan det väcka mer empati att se förhandlingar, krav och bråk om materiella ting som halmstrån vi griper efter när något viktigare är svårt att känna eller uttrycka. I bästa fall klargör det perspektivet vad man själv eller motparten egentligen försöker sätta ett pris på.
Kanske går det att skippa det materiella och utbyta vad parterna verkligen vill ha i stället. Ibland något så lätt (och svårt) som ett erkännande eller ett förlåt.
