Tegnér som teolog

Det är i år 200 år sedan Esaias Tegnér anno 1824 utnämndes till biskop vid Växjö stift och då drog sig tillbaka från den professur i grekiska vid Lunds universitet som han skött med glans under tolv mestadels lyckliga år. Han ägnade sig inte åt språkvetenskap i modern mening utan åt att undervisa i grekiska, huvudsakligen för blivande präster, och åt att skriva lyrik samt hålla bejublade akademiska festtal, allra helst på vers. Merparten av den storvulna poesi han skrev är avsedd att deklameras muntligt från en kateder eller ett altare och inte tänkt för privat bokläsning i hemmets vrå. Detta är viktigt att komma ihåg när man bedömer Tegnérs lyrik och det förklarar en del av dess blankslipade retoriska framtoning.

Tegnér föddes och växte upp i Värmland, där hans far var präst. Fadern var smålänning och kom ursprungligen från Tegnaby, ett kort stycke söder om Växjö. Fadern hade tagit familjenamn efter sin hemort, vars namn i sin tur kommer från det fornnordiska ordet ”tegn”. Enligt de flesta språkhistorikerna lär det ha betytt krigare eller soldat, men betydelsen är omstridd. Hursomhelst har författaren till Frithiofs saga stilenligt nog ett fornnordiskt ord i sitt efternamn.

Med publiceringen av Frithiofs saga 1825 nådde Tegnér en formidabel framgång. Han blev ryktbar i hela Norden och även i Tyskland. Redan under sin livstid började han kallas Sveriges nationaldiktare, men hans lyriska produktion efter 1825 är inte särskilt omfattande och även i konstnärligt hänseende skral, i varje fall i jämförelse med den rikhaltiga och himlastormande kreativitet han varit mäktig under de tidiga mannaåren i Lund, fram till 42 års ålder.

Det är i år 200 år sedan Esaias Tegnér anno 1824 utnämndes till biskop vid Växjö stift.

Som biskop blev Tegnér också politiskt aktiv i tidens frågor, detta som en av företrädarna för prästerskapet i ståndsriks­dagen. Istället för att resa med hästdroska i ett par dagar för att hälsa på hos de nära vännerna i Lund blev han nu tvungen att bli dragen i vagn hela den flera dagar långa resan upp till Stockholm, där han ofta vistades under långa perioder och utöver riksdagsarbete ägnade sig åt möten och komplicerade intriger inom Svenska Akademien. Uppenbarligen fick Tegnér så mycket att göra att han sällan hade någon tid över för sin diktning.

Var det då värt att bli biskop? Ja, det var det. Lönen som universitetsprofessor var på den tiden usel, så till den grad att han som biskop avsevärt kunde öka sina inkomster. Han tycks aldrig ha tvekat och var för övrigt redan prästvigd för att i Lund med omnejd kunna utöka sin professorslön med kyrkopredikningar då och då.

Hur insatt i kristendomens lära var Tegnér? Var han inte bättre hemmastadd i intrigerna på den grekiska Olympen eller i detaljerna inom fornnordisk asatro? Den som mer inträngande än någon annan har utrett dessa frågor är den lärde Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap vid Lunds universitet och sedan många år ordförande i Tegnérsällskapet. Han har gjort det i en bok som heter Tegnér och kristendomen (2020). I den går han igenom predikningar, skoltal, dikter och inte minst brev för att utröna Tegnérs uppfattning i en rad trosfrågor.

Det visar sig att biskopen knappast kan sägas ha haft någon konsekvent eller ens riktigt sammanhängande syn på den kristna läran. Inom teologin var han helt enkelt en sökande livet ut och prövade med friskt mod olika ståndpunkter för att sedan byta ut dem mot andra ståndpunkter. Ju mer han förkovrade sig i sin samtids teologi, desto mer vilsen tycks han ha blivit. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” är ju Tegnérs eget bevingade visdomsord. Och den som följde en sådan princip, vilket Tegnér alltid försökte göra, ställdes inför stora problem vid läsningen av den teologi som var på modet och som han å ämbetets vägnar tyckte sig behöva orientera sig i.

Hidal finner hos Tegnér en uppriktig fromhet, men utöver detta mest bara ansatser till att på fullt allvar sätta sig in i de teologiska hårklyverier som upptog hans samtida kolleger. Att diktarens insats som biskop var ansenlig och tog en stor del av hans kraft i anspråk är däremot odiskutabelt. För att i monografisk form visa hur stor del av Tegnérs livsgärning som har sin rot i biskopsåren och hur stor del som härrör ur åren som produktiv diktare och lärare i grekiska i Lund har Sten Hidal nu skrivit en ny bok, Esaias Tegnér. Skalden och biskopen (Artos). Titeln säger allt. Här är det fifty-fifty som gäller, så som det enligt Hidal också var i Tegnérs eget liv.

Tidigare levnadstecknare som Fredrik Böök och Algot Werin har ägnat lejonparten av sina biografier åt att skriva om sådant som belyser Tegnérs diktkonst och i någon mån hans brev, men har ägnat sig mindre åt hans gärning som biskop. Hidal eftersträvar att ge de olika delarna av Tegnérs gärning rätt proportioner inom ramen för sin framställning. Det gör han i en behändig och påfallande välskriven bok på ett par hundra sidor, alltså i ett mycket mindre format än Bööks och Werins mastodontiska luntor och fjärran från deras detaljrikedom.

Även om teologin och kyrkohistorien är Hidals eget primära kunskapsområde, vinnlägger han sig om att på ett överskådligt sätt presentera Tegnérs diktning. Han skriver fint om ”Det eviga”, ”Flyttfåglarna”, ”Skidbladner”, ”Skaldens morgonpsalm”, ”Karl XII” och ”Mjältsjukan”, dikter som länge ansågs vara omistliga klassiker och uppfattades som odödliga mästerverk. De var obligatorisk läsning på svenska gymnasier i ett hundratal år, men håller numera på att falla i glömska.

Hidal medger att tidens tand har sargat några av dem hårt och att den högröstade patriotismen i exempelvis ”Karl XII” numera framstår som endera anstötlig eller skrattretande. Ett utförligt avsnitt ägnar han åt verseposet Frithiofs saga, extra intressant eftersom han där försöker urskilja vilka delar av denna sångcykel som han tycker borde kunna te sig medryckande för läsare även i vår tid och vilka han själv dömer ut som stendöda. Hans argument är intressanta att följa, men man kan inte låta bli att undra vad någon litterärt omdömesgill person skulle tycka om ytterligare hundra år, om något alls i detta mästerverk längre kan anses var mästerligt. Många av Tegnérs formuleringar har blivit bevingade ord och finns som sådana med i vårt språk utan att vi ens är medvetna om deras ursprung. Kommer de att kunna flyga ännu om 100 år?

Esaias Tegnér var den förste svenske författare som blev internationellt känd och han var den förste som kom att uppfattas som nationaldiktare, konstaterar Hidal, som ändå för egen del framhäver breven som den Tegnérläsning han för egen del helst ägnar sig åt. Till och med Strindberg, som avskydde den skald som i slutet av 1800-talet uppfattades som svensk nationaldiktare, beundrade Tegnérs brev. De är också något annat med sin spänstiga och temperamentsfulla prosa, med sin elaka humor och sina fyrverkerier av snilleblixtar. Vid det här laget finns Tegnérs brev utgivna i 13 band. Det är den mest omfattande brevsamling som någon svensk författare har lämnat efter sig.

I kapitlen om Tegnérs 20 år som biskop i Växjö ser Hidal till att sammanfatta och popularisera de rön om Tegnérs insikter i och synpunkter på den kristna trosläran som han gav ut en monografi om 2020, den första verkligt inträngande specialstudien inom detta område. Men han beskriver också Tegnérs syn på skola och utbildning. Detta helt enkelt därför att det fram till folkskolereformen 1842, då obligatorisk skolplikt infördes i Sverige, faktiskt var biskopen som var ansvarig för skolan i sitt stift. I pedagogiska frågor var biskopen i Växjö mycket mer engagerad än i teologiska, visar Hidal och sammanfattar sina synpunkter i en uttrycksfull formulering. ”Skolan var för honom även som biskop det viktigaste; någon djupare uppfattning om ämbetets andliga sida kom han aldrig fram till.”

Med stor inspiration ägnade sig Tegnér åt att förbättra skolväsendet i sitt stift. Hans i efterhand mest omtalade kyrkliga insats var rent praktisk. Han lät riva en rad av stiftets medeltida kyrkor för att på deras plats bygga så kallade ”Tegnér­lador”. Dessa nya kyrkor gjordes rymliga så att kyrkplikten, stadgad i svensk lag, skulle kunna upprätthållas. Det fanns regeringsdirektiv som fastslog att en kyrka skulle kunna rymma minst två tredjedelar av en församlings medlemmar. Nuförtiden är det glest med folk i Tegnérladorna. Och hur många läser numera den store skalden, den ende nationaldiktare vi väl någonsin har haft?