Helsingfors – mellan det svenska och det ryska

Urbaniseringens dynamik har många fasetter som avgör städernas öde. Ofta är de också beroende av både nationella och internationella förhållanden, och i det avseendet utgör Helsingfors sannerligen inget undantag. Det är en stad i Europas nordliga utkant vars förflutna i hög grad har formats i spänningsfältet mellan det svenska och ryska.

Självklart har redan mycket skrivits om stadens dramatiska historia. Enligt historieprofessorn Henrik Meinander saknas emellertid ett översiktsverk. Det vill han råda bot på. I boken Helsingfors. Historien om en stad (Lind & Co) driver han egentligen inga nya teser, men han ser två röda trådar i stadens utveckling som slingrar sig genom århundradena: handelspolitik och försvarspolitik.

När Gustav Vasa 1547 planerade att bygga Helsingfors var syftet att uppföra en ny stad från scratch som skulle konkurrera med de baltiska hansestäderna och locka till sig holländska och ryska köpmän. Läget nära havet var alltså avgörande. Det fanns inga ursprungliga bosättningar på platsen, och borgare i närliggande kuststäder tvingades mer eller mindre anlägga den nya staden. Kungens motiv var handelspolitiska, tjär- och timmerexporten fick efterhand stor betydelse. Men det fanns även andra bevekelsegrunder i blickfånget, och Helsingfors blev snart rikets viktigaste transit- och servicehamn för trupper och krigsmateriel.

Det militärstrategiska tänkandet blev inte minst tydligt med byggandet av fästningen Sveaborg invid Helsingfors i mitten av 1700-talet. Projektet finansierades till stor del av Frankrike för att hjälpa Sverige att hålla ställningarna mot Ryssland. Självklart fick uppförandet och underhållet av en så stor flott- och militärbas också en väsentlig betydelse för stadens utveckling.

Meinander konstaterar att man kring år 1800 kan tala om en garnisonsstad med ungefär 9 000 invånare. Helsingfors ekonomiska utveckling gynnades också märkbart av att Nordsjöns och Östersjöns handelspolitiska betydelse ökade. Ekonomi och säkerhetspolitik var kort sagt intrasslade i varandra. Efter att Finland hade blivit ryskt utsåg 1812 kejsaren Alexander I Helsingfors till huvudstad i storfurstendömet istället för Åbo, som sedan medeltiden varit Finlands största stad och tillika administrativt centrum.

Meinander berör flera spännande teman i stadens historia. Ett är språkutvecklingen. I slutet av 1600-talet var majoriteten av invånarna finskspråkiga, men under det följande århundradet talade allt fler svenska, vilket inte minst berodde på byggandet av Sveaborg. Trenden fortsatte och 1860 var cirka 80 procent svenskspråkig. Trots att finskan hade blivit majoritetsspråket och talades av 85 procent av landets befolkning, fortsatte svenskan emellertid ytterligare något decennium att vara centralförvaltningens språk.

Ett annat intressant tema är järnvägsförbindelsen mellan Helsingfors och Sankt Petersburg. Rälsen invigdes 1870 och under de följande decennierna skulle Finland och i synnerhet Helsingfors dra stor nytta av ett växande järnvägsnät som sträckte sig allt längre bort. Landet var fortfarande ett av Europas allra fattigaste, och några år tidigare hade befolkningen drabbats av svält på grund av ett ovanligt kallt klimat. Tack vare den nybyggda järnvägen fick finnarna emellertid tillgång till spannmål från Ukraina och södra Ryssland. Tågförbindelsen bidrog även mer allmänt till att Finland och inte minst huvudstaden knöts närmare Ryssland.

Järnvägstrafiken till Sankt Petersburg bröts nästan helt när Finland förklarade sig självständigt 1917, och landet förvandlades från ett kejserligt storfurstendöme till en demokratiskt styrd republik. För att markera förändringen döptes några gator i Helsingfors om: Nikolaigatan blev Snellmansgatan och Wladimirsgatan blev Kalevagatan, medan andra fick ha kvar sina gamla namn. Trots protester lät man även Alexander II:s staty stå kvar på Senats­torget. Oppositionen mot det ryska har under de senaste åren fått nya inslag i huvudstaden. Som ett slags symboliskt arv från det radikala 1970-talet fanns minnesplaketter på byggnader där Lenin hade övernattat. Men efter Rysslands full­skaliga invasion av Ukraina 2022 monterades de flesta skyndsamt bort. Följande år ändrades även namnet på Leninparken.

Närmare hälften av Meinanders bok ägnas 1900-talet, och han uppmärksammar bland annat ett par av epokens händelser som har bidragit till att sätta huvudstaden på världskartan.

En är de olympiska spelen som Helsingfors enligt planerna skulle ha arrangerat 1940. Olympiastadion hade redan invigts ett par år tidigare. Men andra världskrigets utbrott ändrade ritningarna och först tolv år senare genomfördes evenemanget. För Helsingfors innebar OS inte bara en möjlighet att visa att Finland hade överlevt världskriget som en självständig nation, utan också att marknadsföra staden som turistmål. I detta avseen­de blev spelen emellertid knappast en framgång eftersom endast hälften av det beräknade antalet besökare kom. Förklaringarna till bakslaget var läget i Europas periferi, få sevärdheter och ett föga lockande nöjesliv. Det ekonomiska misslyckandet uppfattades emellertid som priset man fick betala för den positiva uppmärksamheten spelen väckte i internationella medier. Meinander undrar om Helsingfors någonsin har rönt lika mycket goodwill som under olympiaveckorna.

Den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) 1975 var en annan tilldragelse som placerade Helsingfors på världskartan. Under tre varma sensommardagar verkar staden ha varit föremål för större uppmärksamhet än någonsin. Alla var där: president Gerald Ford, generalsekreterare Leonid Brezjnev, president Valéry Giscard d’Estaing, förbundskansler Helmut Schmidt.

Öst och väst möttes i Finlandiahuset, där 35 stater signerade slutakten och därmed godkände statsgränserna som hade dragits upp i Europa efter 1945. Vidare ingick utfästelser om ökat samarbete över järnridån: handel, teknologisk utveckling, miljöfrågor. Avtalet innehöll också skrivningar om mänskliga rättigheter som dissidenterna i Östeuropa därefter skulle hänvisa till.

När det gäller Helsingfors nyare ut­veckling ser Meinander både kontinui­tet och förändring. Innerstadens offentliga byggnader skapar ett fortlöpande sammanhang medan nya infrastrukturer betyder annorlunda levnadssätt. Under de senaste decennierna har huvudstaden också ändrat karaktär på ett liknande sätt som andra större städer. Hamnar, bangårdar och industrier försvinner från stadskärnorna och frigör ytor för kontor, köpcentrum och bostäder. Kustlinjerna blir attraktivare, huskroppar växer på höjden och ändrar stadssilhuetter. Mönstret är mer eller mindre globalt. Invandrarna i Helsingfors tenderar liksom i andra städer att bosätta sig i samma förorter som tidigare anlända immigranter. Befolkningsökningen har dessutom varit betydande och numera bor närmare en tredjedel av Finlands befolkning i huvudstaden. Men trots intensifierad bebyggelse och fler invånare menar Meinander att Helsingfors internationellt sett är en relativt grön stad.

Författaren följer stadshistorikers klassiska och konventionella mall, beskriver hur Helsingfors vuxit fram, förändrats och påverkat samhället. Genren har givna beståndsdelar: grundandet, första bosättningar, handeln, industrialisering, befolkningstillväxt, modernisering, infrastrukturella förändringar, migration, kulturella och sociala förhållanden, byggnader, gator, stadsdelar, stadsplanering, arkitektur, framstående invånare, statyer, bränder. Författaren lyckas skickligt få med det mesta i de sju kapitlen.

Den stadshistoriska genren präglas ofta av ett kronologiskt redovisande och staplande av fakta och händelseförlopp, det ena följer det andra. Ibland faller Meinander in i den trallen, men han förmår likväl att blottlägga ett övergripande och intressant mönster i utvecklingen. Strukturella synvinklar inflikas och globala perspektiv finns med. Därmed tydliggörs hur Helsingfors formar historien och samtidigt är format av den. I det lilla blir alltså även de bredare historiska sammanhangen synliga.