Världens gång

Och vem skulle ha gissat att det avrustade försvaret fortfarande har en överbefälhavare? Han heter enligt uppgift Sverker Göranson och ser ut att vara en trevlig karl.

Man undrar hur han får dagarna att gå.

Enligt ÖB klarar svensk militär av att försvara ett väl avgränsat mål under en vecka. Det är förstås skrattretande optimistiskt, men man kan knappast begära något annat av den stackars generalen. Så länge han är satt att spela den siste romerske le­gionären på Hadrianus mur, måste han upprätthålla fiktionen av att ha en chans mot pikterna.

Det vore opatriotiskt av oss att inte spela med i denna lilla fantasi. Låt oss därför koncentrera oss på att diskutera vilket avgränsat mål ÖB bör skydda, under den vecka han låtsas kunna uträtta något.

Att försvara den politiska ledningen vore resursslöseri, eftersom en sådan med lätthet kan ersättas. Kungen och kronprinsessan bör rädda sig i exil. Att försvara en enskild hamn eller en flygplats vore meningslöst.

En tilltalande tanke är att låta försvaret ägna sin aktiva vecka åt att skydda Operakällaren, eller, i det fall ett sådant mål är alltför omfattande, Operabaren. Ett angrepp på Sverige har bara en möjlig utgång och varför inte se till att ha en trevlig sista vecka?

Det kan förstås vara så att inte heller Operabaren är tillräckligt avgränsad för att passa svenska försvarsambitioner. I så fall föreslår jag som alternativt och symboliskt försvarsobjekt von Döbelns grav på Johannes kyrkogård. Ytan ligger högt, kan inte vara större än tre kvadratmeter och omgärdas dessutom av ett från försvarssynpunkt behändigt halvmeterhögt gjutjärnsstaket.

Vi ska därefter ständigt minnas Döbelns dag, eller möjligen vecka.

utan att i detalj ha följt den indiska rättsprocessen mot en ung kvinnas våldtäktsmän och mördare, har jag kunnat räkna in åtminstone ett dussin innovativa förslag på straff, inklusive kastrering, kokning, lingchi och styckning. Såväl brottet som de tilltänkta påföljderna kommer som en chock för de västerlänningar som tagit för givet att den brittiskutbildade advokaten och excentrikern mahatma Gandhi talade för alla hinduer, när han predikade icke-våld.

I själva verket har kräsmagade européer minst lika mycket att lära av indisk våldstradition, som av Gandhis tjurskalliga masochism.

Ta till exempel Thaggersekten, detta hemliga sällskap till Kalis ära som fram till 1800-talets mitt ströp slumpvis utvalda resenärer på indiska vägar. De var säsongsarbetare, men tillräckligt flitiga för att genom åren låta sina sidensnaror sätta punkt för 10 000-tals, kanske 100 000-tals, migrerande landsmän.

Till förstone kan Thaggermorden verka groteskt poänglösa, särskilt när man läser om mördarnas utbredda vana att stympa liken. Men där jag nu befinner mig, på ett ljuvligt turistfritt Österlen, är det lät­tare att se det rimliga i Thaggersektens aversion mot de horder av människor som under säsong drar fram som glupska och nyfikna gräshoppor på vägarna.

Det skulle antagligen vara omöjligt att smyga undan 10 000-tals turistlik här på Österlen, men vi västerlänningar är som regel alltför bokstavliga när vi ska ta till oss något från Österlandet. Inte sällan leder det till att det bästa blir det godas fiende. Man behöver inte vara ett helgon för att lära av Gandhi och inte en omåttlig massmördare för att lära av Thaggersekten.

Om ett femtiotal turister försvann under mystiska omständigheter på Österlen i sommar, skulle det vara en god början och med säkerhet räcka för att dämpa inflödet av blängande, brölande och badande utsocknes.

skakande rapporter kommer nu dagligen om flyktingströmmarna i Europa. Bernard Arnault, Johnny Hallyday, Isabelle Adjani, Alain Delon, Charles Aznavour och nu Gérard Depardieu: alla har de tvingats fly undan det franska välfärdsutskottets skräckvälde under François Hollande. På tur står Brigitte Bardot, om de hjärtlösa revolutionärerna låter mörda de oskyldiga elefanterna Baby och Nepal i djurparken Tête d’Or i Lyon.

Jag misstänker att nedrigheterna inte kan få ett slut med mindre än att övriga Europa samlar sig till en koa­lition, med eller utan FN:s mandat, och ingriper mot revolutionärerna. I väntan på det måste var och en göra det han eller hon kan. Själv lockas jag av att följa i sir Percival Blakeneys fotspår och dra jakobinerna vid näsan i skydd av en vilseledande kokett fasad.

Bli inte förvånade om ni får höra att Baby och ­Nepal spårlöst försvunnit och att allt som fanns i deras ställe är ett litet kort med en röd nejlika.