Kalkyler utan värde

Det är ett välkänt fenomen att människor som i hemlandet har bott inom en radie på några hundra meter från varandra kan flytta tusentals kilometer bort och fortfarande bo bara några hundra meter från varandra i det nya landet.

Bland italienska emigranter i USA var det vanligt att folk från samma provins, ibland från samma by, i Italien, bodde på samma gata i New York. Av de japaner som utvandrade från Okinawa 1935 flyttade mer än 90 procent till Hawaii.

Av de 1 400 turkar som bodde i Rinkeby 1979 hade över 80 procent kommit från en mindre turkisk stad, Kulu, norr om provinshuvudstaden Konya i centrala Anatolien. Kulu hade vid den tiden cirka 15 000 invånare i centralorten och cirka 40 000 i ett distrikt med närmare 30 byar. Enligt olika uppgifter har omkring cirka 60 procent, närmare 30 000 av de invandrare som identifierar sig som turkar i Sverige, sina rötter i Kulu.

En snarlik relation finns mellan den turkiska distriktshuvudstaden Emirda i provinsen Afyonkarahisar i västra Anatolien och invandring till Belgien. Distriktet Emirda har idag cirka 40 000 invånare. Av den cirka 250 000 personer stora kontingenten av turkar i Belgien uppskattar man att uppåt 150 000 har sina rötter i Emirda.

Migrationens sociala karaktär som ett nätverksdrivet fenomen glöms ofta bort i diskussioner om invandringens effekter, dess för- och nackdelar, både för invandrarna själva, för avsändar- och för mottagarländerna. Diskussioner om sådana effekter i mottagarlandet utgår ofta från ekonomiska beräkningar om enskilda individers bidrag till folkhushållet och sådana individers belastning på offentliga finanser på en övergripande nivå. I den typen av resonemang är ”invandraren” en homogen och abstrakt ekonomisk enhet som kan sammanföras till aggregerade nivåer utan att helheten blir större än delarnas totala summa.

Men de flytt- och bosättningsmönster som invandringen företer visar också att migranter inte är egenskapslösa eller gemenskapslösa individer. Vad deras förflyttning och inflyttning kommer att resultera i kan därför inte beräknas och förutses på samma sätt som när man räknar på effekter av förflyttningar av varor över staters gränser, alltså som bilateral eller multilateral handel.

Människor migrerar i grupper av gemenskaper och på grundval sina nätverk. De först anländande är ofta företagsamma personer som genomgått ett urval, ifall det handlar om uppmuntrad invandring, eller passerar ett antal besvärliga nålsögon, ifall det handlar om spontant ankomna eller särskilt utvalda flyktingar. Dessa kallas i allmänhet för pionjärerna.

Selekteringen av såväl arbetskraftsinvandrare som av flyktingar gynnar främst elitpersoner i betydelsen att dessa personer har högre utbildning, rötter i den urbana medelklassen eller i en arbetarelit och har haft relativt höga positioner i hemlandet inom sina respektive yrken eller verksamhetsområden. Dessa först anlända kommer att spela en avgörande roll för rekryteringen av nästa våg av migranter.

Detta står i kontrast till den gängse uppfattningen till exempel i Sverige om 1950- och 1960-talens arbetskraftsinvandring, att den huvudsakligen skulle ägt rum därför att svenska staten och svenska företag aktivt rekryterade dem som kom till Sverige. Men det var bara en mycket liten del av invandrarna som på detta sätt anlände till Sverige. Under åren 1965–1971 överfördes kollektivt cirka 4 000 icke nordiska arbetare till Sverige, varav 3 500 kom från det dåvarande Jugoslavien. Men bara under 1965 var nettoinvandringen drygt 33 500 personer.

I överenskommelsen från 1954 om en fri nordisk arbetsmarknad förutsattes att arbetskraften skulle förmedlas genom de offentliga arbetsförmedlingarna. Av de finländare som kom till Sverige i början av 1970-talet hade, enligt en stickprovsundersökning från 1971, 70 procent av dem som förvärvsarbetade gått vid sidan av de offentligt tillhandahållna och stipulerade rekryteringskanalerna.

Huvuddelen av arbetskraftsinvandrarna, för att inte tala om flyktinginvandrarna, anlände istället genom vad som kallas för kedjemigration eller kamratrekrytering.

Det betyder att de till det nya landet anlända invandrarna, pionjärerna, genom sina nätverk i hemlandet förmedlar information om arbetsförhållanden, fristads- och försörjningsmöjligheter, och också bistår senare anlända släktingar, vänner och grannar att skaffa arbeten och uppehållstillstånd. Det är samma slags rekrytering som i Sverige under utvandringsepoken i slutet av 1800-talet ägde rum genom de så kallade ”Amerikabreven”.

Samflyttning och samlokalisering i gemensamma nätverk är ett uttryck för de betydelsefulla sociala krafter som påverkar migrationsprocessen – höga informationskostnader, höga fysiska och psykiska kostnader i mötet med en helt ny kultur och ett annorlunda samhälle och behovet av ömsesidig hjälp, inte minst i akuta eller prekära situationer. Nätverksbaserad migration och koncentrerad bosättning i det nya hemlandet av människor från samma områden och provinser i ursprungslandet minskar informationskostnaderna, den psykiska påfrestningen och risken att agera fel eller att lägga kraft på ofruktbara vägval. Det finns alltid en person man känner och som man kan lita på att fråga om råd och att få hjälp av.

Migration kan således beskrivas som ett individuellt projekt för de personer som är inbegripna i den, men från ett samhällsperspektiv är det mer rättvisande att se migrationen som ett socialt skeende som innefattar rörlighet för grupper av människor som har starka gemensamma drag, band och identiteter.

Med migrationen följer också de seder och den kultur i vid mening som sådana gemenskaper för med sig till det nya landet; kultur definierad som hur man agerar inför olika livsval, vad man åstadkommer och hur man söker förverkliga det man vill åstadkomma och hur man förhåller sig till omvärlden – kultur som humankapital för individer sedda var och en för sig och som socialt kapital för individer i gemenskapen.

Det handlar om sådant som nivån av tillit i det samhälle eller i den grupp man vuxit upp i, de färdigheter man har förvärvat eller vill förvärva, vikten av och innebörden i begrepp som ära, vanära, synd, skam, flit, plikt, lättja, rättighet och skyldighet, inställningen till risktagande och entreprenörskap, inställningen till den egna gruppens medlemmar, till omvärlden och andra människor som inte tillhör ens egen grupp, hur man ser på känslomässiga och äktenskapliga relationer inom gruppen och mellan den egna gruppens medlemmar och andra gruppers medlemmar och inte minst ackulturation, alltså inställningen till den kultur eller de kulturer man möter i det nya landet och benägenheten att påverkas av dem eller önskemålet att avvisa dem, då inte bara för sig själv utan också för sina barn.

Kulturella särdrag och mönster inom en grupp är givetvis inte ett oundvikligt öde för de individer som är medlemmar i gruppen. Enskilda människor i varje gemenskap uppvisar alltid avvikelser i en och annan grad från de kulturella mönster som präglar en grupp. Inte heller är gruppers kulturella egenskaper och särart eviga eller oföränderliga. Sådana förändringar är emellertid sällan radikala kast under korta tidsrymder. Men trots individuella avvikelser från gruppmönstren och att enskilda individer förkastar, revolterar mot eller helt överger gruppens normer och ibland också gruppen, är likväl kulturella mönster beständiga över generationer.

Nivån av tillit i relationen mellan människor är en sådan gruppbunden kulturell egenskap som går i arv. Vi vet sålunda att andra generationens migranter ärver sina föräldrars (forskningen har naturligt nog utgått från det hemland som mödrarna härstammar från) uppfattning om tillit mellan människor i samhället. (Den fråga som ställs och där svaren graderas är: ”I allmänhet, skulle du säga att man kan lita på de flesta människor eller att man måste vara väldigt försiktig när man har med människor att göra?”)

Barn till mödrar som invandrat från länder där tilliten mellan människor är svag tillmäter själva tillit ett lägre värde – är alltså mindre tillitsfulla. Den svenske ekonomen Martin Ljunge har påvisat att den tillit till andra människor som enskilda individer ger uttryck för, uppvisar ett starkt samband med den nivå av tillit som man ärver från moderns ursprungsland.

Höga värden av tillit främjar individuell ekonomisk framgång. Ljunge har också påvisat att individer med hög tillitsfaktor är entreprenörer i större utsträckning, är mer beredda att ta risker, investerar i större utsträckning i utbildning, arbetar mer och pensionerar sig senare i livet och är i mindre utsträckning arbetslösa eller beroende av bidrag för sin försörjning.

Grupper som utmärks av hög tillit visavi omvärlden kommer i enlighet härmed att agera på ett annat sätt i det nya hemlandet vad gäller yrkesliv och viljan att göra karriär i det nya landet än grupper från kulturer med lägre tillit. Med de olikheter i utfall vad gäller studier, arbete, sysselsättning etcetera som detta leder till kommer också olikheter i inkomstutveckling och social rörlighet att bli skönjbara mellan olika migrantgrupper.

Det sociala kapital som migranter har med sig till invandringslandet blir på detta sätt bestämmande för hur de anpassar sig och sina levnadsmönster till mottagarlandets villkor: med vad, hur och i vilken grad de är sysselsatta, hur de bor och konsumerar och hur de söker ordna sina barns framtid.

Sådana levnadsmönster kommer att falla ut väldigt olika för olika grupper av migranter inom ett och samma land. Till exempel behöver entreprenöriella grupper som startar företag och andra sådana verksamheter och som kan bli självförsörjande och även anställa andra landsmän inom ramen för en etnisk arbetsmarknad, inte behöva lära sig moderlandets språk i samma utsträckning som migranter ur grupper som har en annan sammansättning – till exempel politiska flyktingar från utbildad urban medelklassmiljö, som kommer att söka sig till karriärer inom offentliga eller privata anställningar.

Det är också en återkommande observation att nationaliteter och etniska grupper som invandrat till vitt skilda mottagarländer uppvisar mycket snarlika mönster i val av sysselsättning, specialisering och vilka slags studiekarriärer som man väljer för sina barn.

Toleranta majoritetssamhällen har för migrantgrupper eller minoriteter med starka och ofta traditionellt baserade gemenskaper och nätverk historiskt utgjort utmärkta sociala miljöer för framgång, ofta byggd på specialisering . Sådana grupper har kunnat vinna starka fördelar av att kunna förena det omgivande samhällets tolerans med den egna interna sammanhållningen och nätverken för ekonomisk välgång.

Judar i Europa från liberaliseringen och erhållandet av medborgerliga rättigheter under 1800-talet fram till de antisemitiska förföljelsernas tilltagande från 1920-talet och framåt, är kanske det mest uppenbara exemplet i vår kulturkrets. Indier, eller snarare först sikher och sedan gujarater från Indien, i Uganda från 1890 till fördrivningen 1972 under Idi Amin eller libaneser, eller snarare först maroniter och sedan shiamuslimer från Libanon, i Västafrika, främst Sierra Leone från 1890 och framåt är andra exempel.

Toleranta samhällen innebär nödvändigtvis inte öppna och frihetliga samhällen. Även i samhällen där minoriteter med stark sammanhållning, oavsett om de är migranter eller en autokton befolkning, diskrimineras legalt eller ekonomiskt, genom att de saknar rättigheter som tillfaller andra undersåtar – ofta den förhärskande befolkningsgruppen – eller där de beskattas hårdare eftersom de inte tillhör samma förhärskande grupp, kan sådana minoritetsgrupper, om de lämnas i fred och får leva under förutsebara samhällsförhållanden under någorlunda beständig tid, likväl vara framgångsrika ekonomiskt – ofta mer framgångsrika än den styrande ekonomiska eller religiösa befolkningsgruppen. Kristna ursprungsgrupper som armenier eller greker eller minoriteter som härstammat från invandrare som sefardiska judar från Spanien i Istanbul och Thessaloniki under det osmanska imperiet är exempel på sådan framgångsrika minoriteter.

Migration innefattar sålunda ett tydligt element av ett möte mellan kulturer och mellan de gemenskaper som är bärare av dessa kulturer. Kulturer är dock inte oföränderliga och mötet mellan migranternas och mottagarlandets kultur leder till ömsesidig påverkan och omstöpning mellan dessa kulturers bärare. Den övergripande beskrivningen av sådana möten är i våra dagar ofta starkt positiv. Det finns många exempel på sådana fruktbara möten. Det finns också många exempel på motsatsen. Men det finns inga kalkyler som på förhand kan tala om vad mötena resulterar i.

Ytterligare en faktor som har en viktig betydelse i mötet mellan de invandrade gemenskaperna och majoritetssamhället är kopplad till numerär och tidsrymd – det vill säga andelen migranter som anländer och under vilken tidsrymd som detta sker. Oavsett sin grad av tolerans och öppenhet har alla samhällen en övre gräns för sin förmåga att ta emot och inlemma nyanlända grupper under en given period. Var denna gräns går varierar givetvis från ett samhälle till ett annat och också inom samma samhälle genom tiden och även på grundval av sådana omständigheter som det internationella politiska klimatet i landets närområde och de ankommandes behov av fristad och förväntade uppehåll i landet.

Denna frågeställning om den övre gränsen har diskuterats vid olika skeden under den svenska migrationens historia under efterkrigstiden. Nyligen återkom den i huvudfåran av den offentliga svenska diskussionen på ett tämligen abrupt vis. I en debatt i tv-programmet Agenda mellan partiledarna i oktober 2012 satte programledarna den för många provocerande rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?” för den del av debatten som skulle handla om migrationspolitiken. De programansvariga höll med om att man valt ”en tillspetsad formulering”, men förklarade sig med att frågan handlade om ”hur stor invandringen bör vara och hur Sverige klarar av att integrera dem som kommer hit […] Antalet asylsökande och anhöriginvandrare har i år ökat kraftigt. Samtidigt har regeringen problematiserat invandringen genom att tala om att en allt högre andel av invandrarna numera är lågutbildade, och att detta ställer Sverige inför nya utmaningar.”

I februari 2013 sade migrationsminister Tobias Billström att han ville ha en diskussion hur man skulle ”kunna påverka volymen av dem som kommer till Sverige och samtidigt värna asylrätten”. Billström framhöll att EU:s familjeåterföreningsdirektiv, som också är svensk lag, medger att den mottagande staten kan utforma villkor för tryggad försörjning och ordnad bostad innan anhöriga tillåts invandra.

Att diskutera migrationen till Sverige också med denna ansats är emellertid inte ny i svensk politik.

Så tidigt som i förarbetena till 1968 års utlänningslag (SOU 1967:18) skrevs: Om inte invandringen i större utsträckning än hittills skett anpassas efter samhällets möjligheter att bereda invandrarna bostäder, utbildning och social omvårdnad av den karaktär som är specifik för att utlänningen skall kunna växa in i det svenska samhället, föreligger uppenbarligen risk för att de sociala problem och anpassningssvårigheter, som knappheten på bostäder, utbildningsmöjligheter och social omvårdnad redan nu gett upphov till bland invandrarna, allvarligt förvärras.”

Vidare framhölls att i vad mån ”strävandena att anpassa invandrarna i det svenska samhället skall vinna framgång” inte bara berodde på offentliga insatser ”utan också i vilken utsträckning utlänningarna själva och befolkningen i övrigt är beredda att medverka till en sådan anpassning”.

Utredningen nämnde att den inhemska befolkningens attityd mot invandrare kunde ”präglas av avoghet och intolerans” och om denna attityd förstärktes och övergick ”i en klart uttalad utlänningsfientlighet, är detta otvivelaktigt – hur beklagligt det än är – ett förhållande som inte kan förbises vid utformningen av invandrarpolitiken”. Men i vad mån ”befolkningens obenägenhet att med sig införliva utlänningar från andra sociala och kulturella miljöer skall tillåtas inverka på invandringens omfattning och inriktning” var en fråga ”som bör ankomma på de politiskt ansvariga instanserna att avgöra.”

Under 1990-talets början användes begreppet integrationspotential för att söka få fram att det finns en strukturell gräns för ett lands förmåga att ta emot och i sina system och sitt samhällsliv inlemma nya invandrare och att invandringen bortom denna gräns skulle riskera att skapa obalanser i samhällsfunktioner och slitningar i sociala relationer. Att frågeställningen om integrationspotentialen än en gång återkommer i svensk debatt (oavsett vilka synpunkter man kan ha om terminologi eller politisk anpasslighet) visar att migration inte enbart kan ses som en fråga om att ett visst antal individer, vars enda skillnad från de individer som utgör majoritetsbefolkningen är att de inte är medborgare i landet, anländer till ett nytt land och börjar leva och verka där.

I slutorden av sin klassiska genomgång av de amerikanska etniska gruppernas historia, Ethnic America. A History, framhåller Thomas Sowell att det han beskrivit är en historia om komplexa aggregat av komplexa grupper och individer, och inte en sedelärande berättelse. Också migrationens historia i Sverige handlar om mångfasetterade samband mellan majoritetssamhället och migranternas gemenskaper, om gruppers levnadsmönster och individuella livsval. Det är en historia om snarlika mönster på ett håll och avgörande skillnader på ett annat. I ett avseende är det en historia om en mångfald av livsarv.

När migration ses på det sättet blir diskussionen om invandringens ekonomiska för- och nackdelar en i grunden meningslös exercis, eftersom en sådan övning inte förmår att fånga mångfalden i skeendet. Ingen kalkyl förmår att fånga den.

Thomas Gür är journalist och författare.