”Gör folket till skogsägare”

I början av maj diskuterades den svenska tillitens rötter i en understreckare i Svenska Dagbladet. En av de ärligaste och sorgligaste artiklarna på länge. Håkan Lindgren redogjorde för en färsk forskningsantologi som han funnit intressant då perspektivet kändes oväntat. Det hade varit historiskt. Någonstans i de långa tidssvepen över sekler hade han fastnat i läsningen. Engelbrekt? Vem var det? Han hade blivit tvungen att slå upp det okända namnet. Lindgren tyckte nog inte att det var något märkligt med det. Han tillade att om dagens politiker hade börjat tala om Engelbrekt igen skulle väljarna knappast ens veta vem karlen var.

När jag hade lagt ifrån mig tidningen och lugnat ned mig insåg jag att min reaktion berodde på att Håkan Lindgren hade rätt. Spelar det någon roll att vi långsamt blir främlingar inför vår egen historia? Understreckaren beskrev i praktiken effekten av att sakna sina rottrådar. ”Jag trodde att den svala, breda tilliten uppstod tillsammans med det socialdemokratiska Folkhems-Sverige”, skrev Lindgren. ”Många infödda svenskar är så rotlösa som om vi alla hade invandrat hit någon gång på 1960-talet – som om landet hade varit täckt av inlandsis ända fram till dess.”

Det är ingen tillfällighet att Lindgren tänkte som han gjorde. Bristande historiekunskaper utlöser inte nödvändigtvis socialdemokratiska sympatier. Men de gör någonting annat med perspektiven. Man börjar tro att samhällen och kulturer på kort tid har skulpterats (och därmed är möjliga att omforma) genom medvetna politiska beslut – annat känner man inte till. Då framstår samhällslivets grundformer som möjliga att fullända genom en svit av lämpliga propositioner och debattartiklar.

Vänstern är sannerligen inte ensam om att angripas av sådan hybris. När den drabbar högern brukar symtomen vara en bergfast övertygelse om den egna förmågan att med snabba interventioner i grunden kunna förändra odemokratiska system och förtryckande kulturer i fjärran länder. Så får vi både en inrikes- och utrikespolitik som befolkas av idealister utan kunskap om de historiska kontinentalplattor som breder ut sig strax under våra fötter.

Politiker i andra europeiska länder brukar se Sverige som en given destination för inspirationsresor. Men de kommer lite sent. Lösningarna som omvärlden intresserar sig för är i stor utsträckning bara förlängningen på idéer som kläcktes under 1990-talet. Det är i kristider som det tänks nytt, inte tjugo år efteråt. Vad händer på Island idag? Vad har hänt i Baltikum? Den bästa inspirationen finns där någon nyligen har löst allvarliga problem.

Vilken sommarläsning kan då rekommenderas till den partiledare som vill få markkontakt? Francis Fukuyamas bok The Origins of Political Order är den oöverträffade skildringen av hur de liberala staternas grundläggande institutioner långsamt växte fram, lagstyre och politiskt ansvarsutkrävande. Det är historia om den fria världens motsvarighet till livets uppkomst – ett historiskt unikt händelseförlopp, en lyckosam slump av sammanfallande faktorer, som måste vårdas ömt.

Med fast mark under fötterna blir det lättare att motstå den farligaste frestelsen för varje politiker: fåfänga och popularitetstörst. Vad spelar det för roll i det stora hela om det blir fyra år eller åtta år? Satsa istället på att göra någonting som man kan vara stolt över efteråt.

Men vad? Historielöshet kan inte åtgärdas genom någon snabb reform. Men reformhugade politiker kan peta ned ett ollon i jorden. Gör svenska folket till markägare genom att dela ut hela det statliga skogsinnehavet i Sveaskog. Det blir ungefär ett tunnland skog per person i Sverige. Först händer nog inte så mycket. Men på sikt. För att äga mark, det förändrar en människa. Fukuyama vet att berätta.

sakta växer nyfikenheten på den där skogsplätten. Bussen stannar långt utanför stan och man måste nog gå en bra bit in i skogen för att komma dit. Mobiltäckningen försvinner. Det finns inte mycket att göra därute. Så man sätter sig på en bergknalle och börjar titta närmare.

Peter Santesson är analyschef i Demoskop.