På spaning efter en konflikt

”Jag har just varit på seminarium om genus­aspekten på klimatpolitiken”, berättar han. ”Otroligt intressant.”

Han är förstagångsväljare och ska självklart lägga rösten på Feministiskt initiativ.

Han får mig att fundera på hur de ser på politiken, de som röstar första gången och som inte har en världsbild formad av en tid när socialdemokratiskt maktinnehav var norm.

För oss som växte upp i slutet av 1900-talet var de politiska skiljelinjerna självklara och tydliga. Under vår uppväxt var skatterna höga, välfärdsstaten stor och allomfattande och statsministern hette Palme, Carlsson eller Persson. De borgerliga regeringar som lyckades bryta maktstrukturen blev kortvariga och splittrade. Socialdemokraterna var maktbärande.

Idag gör fler partier anspråk på det epitetet – men inget kan sägas äga det. Partistrukturen har splittrats i en utveckling som statsvetarna förklarar med att de gamla konfliktlinjerna arbete-kapital och stad-land lösts upp – och det var i de konflikterna de gamla partierna frodades.

Nu går en generation förstagångsväljare till valurnorna som knappast kan ha några minnen av 1900-talets S-dominans. För dem står valet mellan nio partier, flera med stark sakfrågeinriktning och jag undrar om klassröstning är relevant som begrepp i ett sådant landskap.

Forskarnas svar på den frågan är att unga väljare tveklöst är rörligare, men att den stora förändringen skedde redan på 1990-talet.

”Det finns nya skiljelinjer idag”, säger statsvetaren Jonas Hinnfors på Göteborgs universitet. ”Det finns en öppenhet för identitetspolitik, en klasspolitik med ett nytt ansikte.”

Jag frågar om de vänstervindar som är så påtagliga just nu och om det ändå inte går att säga att politiken idag är starkt ideologisk. Det som hänt under de borgerliga regeringsåren är kanske inget systemskifte.

Men en påtaglig omfördelning ägde ändå rum, där skattesänkningarna på arbete och boende inte motsvarades av uppräknade social­försäkringar och bidragsnivåer.

Har inte det påverkat synen på politiken hos de unga?

Hinnfors konstaterar att det idag verkar finnas en växande politisk acceptans för ett samhälle där välfärdsstaten inte är allomfattande, där staten på sikt erbjuder en sorts grundtrygghet. Men det är för tidigt att säga vilka nya konfliktlinjer det leder till.

Och här kanske det mest spännande finns med det som just nu händer: att partierna försöker mobilisera väljare på traditionella konflikter som allt färre av oss fortfarande upplever som relevanta.

För den unge mannen på Gotland råder det nämligen ingen tvekan om var den nya konflikten står – och säkert inte heller för dem som lägger sina röster på Sverigedemokraterna.