Mumintrollets väg till mognad

”till slut kom de fram till en liten dal som var vackrare än något de sett tidigare på dagen. Och där, mitt på ängen, stod ett hus som nästan liknade en kakelugn, mycket fint och målat med blå färg.”

Så ser Mumindalen ut, som den första gången beskrivs av Tove Jansson under andra världskriget. Från Småtrollen och den stora översvämningen som gavs ut 1945, till Sent i november från 1970 hinner Muminvärlden genomgå ett antal förändringar. Från sommar till vinter, från barnets äventyrsberättelse till den vuxnes utvecklingsroman, från yttre till inre hotbilder. Den röda tråden är mörkret och rädslan, och tryggheten som alltid finns där i beredskap men tar sig olika uttryck allteftersom vi blir äldre.

I denna första bok är Mumintrollet, hans mamma och Sniff, som här kallas ”det lilla djuret”, ute på en vandring för att leta efter en trygg och varm plats för bobygge innan vintern kommer. Pappan har rest bort med hatifnattarna och ingen vet var han har tagit vägen. Under den lilla familjens färd flyr de undan en stor översvämning, som likt Bibelns syndaflod hotar att förgöra hela världen. Längs vägen stöter de på varelser på flykt, hemlösa och rädda. Det fanns naturligtvis en aktuell bakgrund till detta: Finland hade blivit angripet av Sovjetunionen 1939 och förlorat en del av sitt territorium. Men den underbara dalen ter sig som ett barns tröstande önskedröm i misären snarare än en trolig verklighet.

Berättelsen om översvämningen både börjar och slutar med att mamman tar sitt Mumintroll vid tassen, och det är hennes stabila moderlighet som gör att tillvaron ändå inte känns så hotfull. Hon finns ständigt där med ett lugnande och tröstande ord.

i nästa bok fortsatte Jansson med katastroftematiken. Under en period som ung studerade hon Bibeln med stort engagemang, och hennes fascination märks särskilt mycket i Kometen kommer (1946). Apokalypsen är nära och föregås av bibliska gräshoppssvärmar och uttorkade havsbottnar. Världen, och Mumintrollen, har klarat sig undan en översvämning, men hur ska de handskas med en rödglödgad komet? De satiriska inslagen, som ökat betydligt gentemot den förra boken, skapar samtidigt distans:

”Stör mig inte, sa Bisamråttan. Spring och lek! Lek så länge du får leka. Vi kan ändå inte göra någonting åt saken så det är lika bra att ta det filosofiskt.

Vilken sak? skrek trollet.

Jordens undergång förstås, förklarade Bisamråttan lugnt.”

Samtidigt ligger han i hängmattan och läser Västerlandets undergång av Oswald Spengler. Hans nyktra sätt att se på saken skänker situationen en viss absurditet. Detsamma gör vetenskapsmännen:

”Enligt mina beräkningar borde den (kometen) tangera jorden den sjunde augusti klockan 8.42 på kvällen. Möjligen 4 sekunder senare, svarade professorn.

Och vad händer då? frågade Sniff.

Vad som händer? sa professorn. Det har jag inte hunnit tänka på. Men jag ska skriva upp händelseförloppet mycket noga.”

Men framförallt är det hos familjen som tröst och trygghet kan fås. Trots att kometen hotar att förgöra hela jorden är Mumintrollet fullständigt övertygad om att inget finns som inte hans föräldrar kan rätta till. Han har fortfarande ett barns inställning till världens farligheter: ”Kometen och kometen, utbrast Mumintrollet. Den ordnar nog mamma och pappa bara vi kommer hem.”

i och med Trollvinter (1957) genomgår Muminvärlden slutligen en förändring. Kriget är över sedan länge och Tove Jansson har tröttnat på den eviga sommaren och Muminhusets idylliska veranda. Hon överger de naturbaserade katastroferna, vänder sig inåt och utforskar de problem som gömmer sig där. I Trollvinter vaknar Mumintrollet upp ur sin vintersömn och upptäcker att han är alldeles ensam. Muminmamman går inte att väcka och den så bekanta världen ser helt annorlunda ut under snötäcket. Trygghet och hjälp finner han alltså inte som brukligt hos mamman utan i stället hos Too-ticki, den godmodiga figur som bor i familjens båthus under vintrarna. Hon tvingar honom att se saker på nya sätt och det börjar smyga sig in en smula vuxenhet hos Mumintrollet. Han är visserligen rädd och tyr sig till Too-ticki, men hon får honom att börja utveckla en egen identitet, vilket gör honom osäker på sina invanda föreställningar.

Mumintrollets starka beroende av sin mamma diskuteras bland annat i Agneta Rehal-Johanssons avhandling Den lömska barnboksförfattaren. I en recension av nämnda avhandling konstaterar Lena Kåreland att Trollvinter på många sätt innebär en ny fas i Muminberättelserna. Boken kan läsas som ”en studie i att bli vuxen”.

ett genomgående tema i Muminsviten är familjens splittring och återförening. Från början är familjen tryggheten och det är yttre faktorer som gör att de inte kan vara tillsammans. I senare böcker ligger orsaken till splittringen snarare på det psykologiska planet, i form av identitetssökande, frigörelse och personliga kriser. Detta tema utvecklas särskilt i Pappan och havet (1965). Muminpappan är deprimerad och tar med sig hela familjen för att bosätta sig på en liten ö mitt ute i havet. Han längtar efter att få göra något viktigt och hans familj, som ju älskar honom, låter honom hållas och ger därmed upp sig själv.

detta är den enda bok där Tove Jansson lämnar läsaren vind för våg. Muminmamman går fullständigt in i väggen och inget finns där som kan utgöra den trygga basen. Mumintrollet kommer in i något slags pubertet och den enda som inte förändras är den envisa Lilla My. Ebba Witt-Brattström har konstaterat att det är först nu som det börjar handla om en vanlig familj med problem: ”självupptagen pappa, otillfredsställd mamma, sig frigörande tonårsson och problematisk, i detta fall adopterad, dotter (My)”.

I seriens sista bok, Sent i november (1970), är Muminfamiljen fortfarande på ön och varelserna som är kvar i dalen försöker på olika sätt fylla tomheten efter dem. Homsan Toft upprepar berättelsen om den lyckliga familjen för sig själv varje gång han ska sova och dagdrömmer om att komma till huset och bli varmt mottagen. Så småningom börjar Mumindalens varelser flytta in i huset och återskapa sin bild av den lyckliga familjen. Först uppstår konflikter eftersom inget längre är lika trevligt som det brukade vara. Men en efter en börjar de till slut förstå att allt inte var perfekt ens när familjen fanns bland dem. På olika sätt hittar de så småningom sin egen mening med tillvaron.

I år skulle Tove Jansson ha fyllt 100 år. Många artiklar skrivs under detta jubileumsår, såsom sig bör om en älskad författare. En stor vikt har fästs vid hennes omtalade Mumintrötthet och hennes längtan bort från trollen som gjorde henne känd. Hennes böcker om Mumindalen läses ofta utifrån hennes egen livsberättelse, förebilder till olika karaktärer och scener hittas i verkliga personer och händelser. Men kanske är det att ge verket en alltför snäv ram, framförallt är det en allmänmänsklig berättelse om livets förändringsprocess.

Liksom Mumintrollet behandlas läsaren som ett barn i de första böckerna. Senare tvingas vi växa upp och se att det kanske trots allt aldrig fanns några enkla svar. Problem finns kvar även utan kometer och världskrig. En öm moder kan inte rädda oss, vi måste likt homsan Toft hitta vår egen utväg. Tove Jansson lär oss att tryggheten står att finna inom oss själva.